Fredrik Böök har ägnat åtskilliga skrifter åt Stagnelius. I essäsamlingen Stridsmän och sångare med rubriken Stagnelius-figuren2gör sig Böök till tolk för uppfattningen, att kärleksbesvikelser inte spelade någon nämnvärd roll i Stagnelius’ liv. Kanske är det därför han i den nämnda skriften tolkar En-dymion på sitt speciella sätt. Jag citerar:
G.H. Melin berättar, att Stagnelius, när han diktade, befann sig i ett högst exalterat tillstånd, … Bekräftelsen är att hämta ur skaldens egen mun. Även om Stagnelius … i stort sett accepterat den yttre tillvaron som en nödvän-dighet, … i det ögonblick då han steg ner från elevationens himmelsfärd till sin jordiska misère och sina kval, då kunde han inte alltid kväva sin svidan-de tomhetskänsla. I en av elegierna talar han gripansvidan-de ord om svidan-den hemska förödelsens stund,
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla och du till intet med skräck känner dig sjunka på nytt.
Men allra härligast har han tolkat fantasiförtrollningens ljuva övermakt och uppvaknandets gränslösa bitterhet i Endymion. Det är icke direkt bikt; [I Afsked till lifvet ger Stagnelius däremot — en poetiskt underlägsen — replik av hela scenen, som är direkt lämpad på skalden själv] i en objektiv symbol har han samlat allt det överjordiska, det ljusbadade i inbillningssynen, det extatiska sinnets skimrande perspektiv över transcendenta himmelstrakter, allt det overkliga, öververkliga i inspirationen; och när den heliga tystnaden höljt allt och själva vinden håller andan, då sjunger i stilla, varsamma ton-fall den vemodiga vissheten, att allt är en snabbt ilande dröm …3
Böök tänker väl framför allt på Endymions sista strof:
När han vaknar en gång, hvad ryslig tomhet Skall hans lågande själ ej kring sig finna!
Blott i drömmar Olympen Stiger till dödliga ned.
Men han återger hela dikten och talar om att Stagnelius »i dessa praktfulla strofer» har »uttalat den inre spänning som behärskade hans liv». — Böök citerar i detta sammanhang Samuel Fryxell, som 1824–25 under pseudo-nym lät trycka en roman, där en originell figur tydligen haft Erik Johan Stagnelius som förebild. Denna romanfigur förklarar på ett ställe:
En äkta skald måste drömma, oupphörligt drömma; ty om han någon gång uppvaknar till sansen, så är det förbi med hela härligheten.4
Enligt Böök skulle således Endymion betraktas som ett uttryck för skaldens upplevelse av inspirationens lyckorus och kontrasten till den ordinära till-varons elände. Återigen vill jag inte utesluta, att detta motiv finns med i bilden. Tvärtom känner jag mig ganska övertygad om att föreställningen om den himmelska världens salighet och skönhet har en erfarenhetsgrund i de extatiska känslor som Stagnelius upplevde under inspirationen — kan-ske förstärkta av de droger som han lär ha begagnat.
Bööks tolkning utesluter inte — och detta gör han nog inte själv heller
— att det erotiska motivet kan ha spelat in i detta sammanhang. Men i tolk-ningen av Endymion är det tal om fantasilivet i största allmänhet, dvs. något mycket mera omfattande än erotiskt dagdrömmeri. Otvivelaktigt är detta en mera djupgående tolkning än den som jag först presenterade. Ändå läm-nar också denna tolkning några viktiga inslag i Endymion oförklarade.
Gåtan
Vilka är då dessa kryptiska inslag som fordrar en ändå mera djupgående analys? Man finner dem i femte strofen. I de fyra föregående har skalden skildrat, hur mångudinnan Delia (Selene eller Diana) »från eterns höjder»
ser den sköne herden försänkt i sömn. Gudinnan svävar darrande ned.
Herden sover i ro, elysiskt glimma I hans krusiga hår gudinnans tårar.
På hans blomstrande läppar Brinner dess himmelska kyss.
Sedan föjer i den gåtfulla och ytterst suggestiva femte strofen:
Tystna, suckande vind, i trädens kronor!
Rosenkransade Brud på saffransbädden Unna herden att ostörd
Drömma sin himmelska dröm.
Problemet har att göra med skaldens närmare utförande av den allmänna tanken, att den slumrande herden är lycklig i sin dröm och blir olycklig om han vaknar och den underbara drömmen försvinner. Nu är visserligen den skildrade situationen speciell såtillvida, att kärleksmötet mellan mångu-dinnan och herden är verklighet, fast han bara upplever den i drömmen.
(Jag tar tills vidare för givet, att detta är skaldens mening.) Men säkert för-utsättes det i alla fall, att den ljuvliga upplevelsen upphör, om han vaknar. I den klassiska myten förälskade sig Selene i den sköne Endymion, som fick i gåva evig ungdom. Detta kunde dock bara ske på så sätt, att herden för-sänktes i evig sömn. Selene uppsöker då och då sin sovande älskade. Hen-nes tragik förklarar — enligt min mening — den sorg som fjärde strofen i Stagnelius’ dikt vittnar om.
Så långt finns egentligen inte något svårare tolkningsproblem. Ett så-dant får man först att göra med, då man reflekterar närmare över innehållet i femte strofen. Det är väl i sin ordning att vinden uppmanas att tystna för att herden inte skall vakna. Men varför skall »den rosenkransade bruden»
»unna herden att ostörd drömma sin himmelska dröm»? Menas det, att hon skall lämna honom ifred? Är inte »bruden» en del av herdens dröm, ja, i själva verket det som ger drömmen dess ljuvlighet, det som gör den »him-melsk»?
Svårigheten förefaller att upplösas, om man som flera diktanalytiker
an-tar, att den rosenkransade bruden inte var tänkt att vara identisk med Delia utan istället med morgonrodnadens gudinna Aurora (Eos). Det bör genast sägas, att den som först i tryck framförde Aurora-hypotesen inte hade just den angivna svårigheten i tankarna utan en annan som senare skall redovi-sas, men i båda fallen kan den föreslagna nytolkningen förefalla att ge en lösning. Dagsljuset och solen är väl ägnade att väcka herden och tvinga mångudinnan att lämna honom. Detta är också väl förenligt med bönen till vinden att tystna. Det är, menar man, morgonbrisen det handlar om. Au-rora bönfalles att dröja, så att natten kan fortsätta och därmed herdens himmelska dröm.
Denna tolkning kan synas få ytterligare stöd, då man reflekterar över ut-trycken »rosenkransad» och »saffransbädden». Står det inte hos Homeros om »den rosenfingrade Eos», och är det inte träffande att beskriva morgon-himlen som saffransgul?
Det bör klart deklareras, att denna tolkning, som framlades av Bengt Holmqvist i Samtid och Framtid 1953, åtminstone prima facie ter sig överty-gande. Det är inte anmärkningsvärt, att en rad framstående litteraturfors-kare anslutit sig till den. Andra är emellertid kritiska. Tvistefrågan är långtifrån oviktig. Enligt Holmqvist har Bööks ›felläsning› möjliggjort en ohållbar tolkning av dikten som helhet.
Mannerheim framför en rad argument som avser att visa, att tvärtom Bengt Holmqvist låtit sig förledas av villospår.5I det följande skall jag väga argumenten för och emot de olika åsikterna. I ett avslutande avsnitt skall jag försöka tolka diktens symbolik i anslutning till Stagnelius’ teosofi.