Fri rörlighet för arbetstagare

Inom ramen för regelverket om fri rörlighet för personer utgör reglerna om fri rörlighet för arbetstagare ett nyckelområde. De grundläggande bestämmelserna på detta område, som innebär att en unionsmedborgare skall kunna ta arbete i en medlemsstat och behandlas på lika villkor som medlemsstatens egna medborgare, finns i artiklarna 39-41 EG. Dessutom finns en rätt för personer att flytta till en annan medlemsstat för att etablera sig som företagare (artikel 43 EG) eller för att tillhandahålla tjänster (artikel 49 EG).

Anslutningsfördragets innehåll Ds 2005:37

Härutöver finns en omfattande sekundärrättslig reglering, bl.a.

rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen och rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer.

Reglerna innebär i korthet att en EU-medborgare har samma rätt att söka arbete, ta anställning eller driva rörelse i en annan medlemsstat som landets egna medborgare. Syftet är att öppna den europeiska arbetsmarknaden för alla arbetstagare inom EU och därigenom bidra till det övergripande målet om fred och välstånd samt att komplettera utvecklingen av den inre marknaden för varor, tjänster och kapital. Rätten till tillträde till andra medlemsstaters nationella arbetsmarknader innebär också rätt till social, ekonomisk och kulturell integration i värdlandet för de migrerande arbetstagarna och deras familjer. Rätten till fri rörlighet för arbetstagare kompletteras och stöds av regelverket om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Likabehandlingsprincipen måste alltså iakttas för denna personkrets i enlighet med regelverket och EG-domstolens praxis.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004³ om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier upphäver artiklarna 10 och 11 i förordning 1612/68.

Vidare upphävs ytterligare nio direktiv, däribland direktiv 68/360. Det nya direktivet skall vara genomfört i nationell rätt senast den 30 april 2006. Syftet med direktivet är att kodifiera EG-domstolens praxis och att samla regelverket för arbetstagare, egenföretagare, studenter och icke-ekonomiskt aktiva i enda

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG.

48

Ds 2005:37 Anslutningsfördragets innehåll

rättsakt. Därigenom förenklas och stärks rätten att fritt röra sig och uppehålla sig för alla unionsmedborgare.

Direktivet syftar vidare till att det skall bli enklare för unionsmedborgare att utnyttja rätten till fri rörlighet, att möjligheterna att begränsa rätten till vistelse skall regleras tydligare samt att rörlighet och bosättning för unionsmedborgares familjemedlemmar skall underlättas avsevärt, oavsett medborgarskap. Grundprincipen är att unions-medborgarna skall kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna på ungefär samma villkor som när medlemsstaters medborgare flyttar och byter bostad eller arbetsplats i de egna länderna. En särskild utredare har haft regeringens uppdrag att ge förslag till hur direktivet skall genomföras i Sverige. Utredaren lämnade i maj i år sitt betänkande Unionsmedborgares rörlighet inom EU (SOU 2005:49).

7.2.1.2 Övergångsbestämmelser

Bulgarien och Rumänien har accepterat att tillämpa regelverket från anslutningsdagen med beaktande av nedanstående övergångsbestämmelser. Dessa övergångsbestämmelser är desamma som gällde vid EU:s utvidgning den 1 maj 2004.

Begränsning av tillträdet

De nuvarande medlemsländerna har rätt att begränsa tillträdet till sin arbetsmarknad genom att tillämpa nationell lagstiftning och bilaterala avtal i stället för EG:s regelverk om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Österrike och Tyskland får även rätt att i viss utsträckning begränsa den fria rörligheten för tjänster. Det rör sig här om en möjlighet att införa restriktioner gällande vissa känsliga servicesektorer, huvudsakligen bygg- och städsektorerna.

De två första åren efter anslutningen kommer de nuvarande medlemsstaternas nationella lagstiftning att gälla i stället för det

Anslutningsfördragets innehåll Ds 2005:37

EG-rättsliga regelverket om arbetskraftens fria rörlighet. Dessa nationella bestämmelser, eller bestämmelser som följer av bilaterala överenskommelser, kan, beroende på hur liberala de är, innebära full tillgång till arbetsmarknaden.

Före utgången av tvåårsperioden efter anslutningen skall ministerrådet se över hur övergångsbestämmelserna fungerar, med utgångspunkt i en rapport från kommissionen.

Senast vid slutet av tvåårsperioden efter anslutningen skall de nuvarande medlemsstaterna anmäla till kommissionen om de kommer att fortsätta att tillämpa nationella bestämmelser. Om ingen anmälan sker innebär det att medlemsstaten framöver skall tillämpa det EG-rättsliga regelverket.

Efter fem år skall i princip övergångsbestämmelserna upphöra att gälla. Om en medlemsstat har eller förutser allvarliga störningar på sin arbetsmarknad kan dock övergångs-bestämmelserna, efter att kommissionen har underrättats, behållas i sju år.

Efter sju år får det inte förekomma några nationella bestämmelser som inskränker den fria rörligheten för arbetstagare från nya medlemsländer i förhållande till det EG-rättsliga regelverket.

Medlemsstater som väljer att tillämpa det EG-rättsliga regelverket om arbetskraftens fria rörlighet i förhållande till medborgare från nya medlemsstater har efter de två första åren möjlighet att tillgripa en s.k. skyddsklausul. Klausulen får åberopas om staten “genomgår eller förutser störningar på sin arbetsmarknad som allvarligt skulle kunna hota levnadsstandarden eller sysselsättningen inom en viss region eller ett visst yrke”. De nya medlemsstaterna har rätt att tillämpa undantagsbestämmelser av motsvarande slag gentemot en medlemsstat som tillämpar sådana gentemot dem. I förhållande till varandra har de nya medlemsstaterna rätt att använda sig av denna skyddsklausul.

50

Ds 2005:37 Anslutningsfördragets innehåll

7.2.1.3 Konsekvenser för Sverige

I likhet med vad som gällde vid EU:s utvidgning den 1 maj 2004 ger övergångsarrangemangen stor frihet åt de enskilda medlemsstaterna att bestämma om EG:s regelverk om den fria arbetskraftens rörlighet skall gälla under en övergångsperiod.

7.2.2 Ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer