I traditionell skoglig planering arbetar man hierarkiskt med strategisk, taktisk och operativ planering, det vill säga från översikter över större områden avseende längre tid till små områden och korta tidsperspektiv. Bristanalys är ett verktyg på strategisk nivå, som syftar till att ge en ungefärlig uppfattning om hur mycket skog som behöver avsättas och skötas för att bevara livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter. Eftersom skillnaden mellan det långsiktiga målet, enligt 1997 års bristanalys i genomsnitt 10 % för skogar nedanför gränsen för fjällnära skog, och det som fanns avsatt vid slutet av 2006 (cirka 4,6 %) var stor, så står det klart att det finns en brist. Minst ytterligare 5 % borde avsättas, så att funktionella nätverk av skogsmiljöer skapas, för att nå upp till det långsiktiga målet att bevara biologisk mångfald i form av livskraftiga stammar av all naturligt förekommande arter. Men, här finns minst tre problem.
För det första, så finns det, att döma av olika uppskattningar av arealen skogar
med höga naturvärden, inte så mycket skog kvar att sätta av för biologisk mång- fald. Enligt de uppskattningar som gjordes i 1997 års bristanalys så fanns det, ne- danför gränsen för fjällnära skog, cirka 3,2 % skogsbestånd med höga naturvärden som inte avsatts. Dessutom fanns 0,8 % redan avsatt skog, och uppskattningsvis 0,9 % som frivilliga avsättningar. Detta blir totalt 4,9 %. Den siffran motsvarar precis summan av de uppgifter som Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen idag anger (1,5 % formellt ”skyddat” och 3,4 % frivilligt avsatt inom värdekärnor, dvs. 4,9 %; se Tabell iv). Slutsatsen blir att för att realisera skogs- och miljöpolitikens intentioner måste man börja återskapa livsmiljöer genom olika former av natur- vårdande skötsel.
För det andra, så är det oklart vilka kvaliteter som de formella och frivilliga av-
sättningarna har. Det avser dels avsättningarnas varaktighet, och dels deras kvali- tet i form av både avsatta bestånds kvalitet, och deras placering inom värdekärnor. Det finns forskningsrapporter som tydligt anger att bland annat på grund av små beståndsstorlekar och de långa avstånden mellan avsatta skogsbestånd så är funk- tionaliteten för enskilda biotopöar nedsatt72. Här finns stora frågetecken rörande speciellt de frivilliga avsättningarna. Tyvärr medgav inte dataunderlaget som fanns till hands 2006 några omfattande analyser. Det fanns med andra ord ett stort behov att fördjupa denna utvärdering av formellt och frivilligt avsatta områdens funktionalitet.
För det tredje, så måste man bedöma hur enskilda bestånd av avsatta områden av
olika skogsmiljöer fungerar i nätverk på landskapsnivå. De knappt 5 % av Sveri- ges skogsbestånd som uppskattas vara avsatta i skogslandskapet som formella och frivilliga avsättningar är att likna vid en gles ”ytterskärgård” av biotopöar. Deras funktionalitet för att bevarande av livskraftiga stammar, givet att de i sig har höga naturvärden, beror både på, (1) vilken typ av skogsmiljö det handlar om, och dess
72 Aune, K., Jonsson. B.-G., Moen, J. 2005. Isolation and edge effects among woodland key
habitats in Sweden: making fragmentation into forest policy? Biological Conservation 124:89-95. Hottola, J. 2009. Communities of wood-inhabiting fungi: Ecological requirements and responses to forest management and fragmentation. Faculty of Biosciences, University of Helsinki.
kvalitet, (2) biotopöarnas storlek, (3) hur nära varandra biotopöar av samma slag ligger, och (4) hur landskapet runt omkring ser ut.
I 1997 års bristanalys delades de svenska skogsmiljöerna upp i 14 olika typer, varav 12 har med skogsbruk att göra och 2 med kulturlandskapets trädbärande marker att göra. Dessa fördelar sig på fyra olika huvudsakliga störningsregimer som presenterats ovan (Tabell ii). Små formellt och frivilligt avsatta skogsområ- den måste alltså delas upp i och bedömas separat som huvudsakligen olika ”gröna infrastrukturer” vars syfte är att bevara livskraftiga stammar av naturligt före- kommande arter knutna till de specifika skogsmiljöerna i en naturregion.
Nästa steg i bedömningen av de avsatta arealernas funktionalitet har med begrep- pet fragmentering att göra. Goda kunskaper om arters ekologi (t.ex. arealkrav och spridningsförmåga), och var arternas biotoper ligger relation till varandra i land- skapet, gör att man kan bedöma funktionaliteten hos biotopnätverket. Den trakt- analys som genomfördes i samband med Naturvårdsverkets och Skogsstyrelsens gemensamma naturvårdsstrategi är ett exempel på en sådan analys i regional skala. Sist, men inte minst, måste man bedöma hur brukandet utanför det skydda- de områdena i landskapet sker. Bristanalysen bygger på tre grundläggande princi- per: (1) att allt områdesskydd och vardagshänsynen i skogsbruket samplaneras i stora områden dvs. optimeras med avseende på funktionalitet, och (2) att natur- vårdshänsynen i vardagsskogsbruket är så god att den uppfyller lagens och skogs- certifieringens krav, och (3) restaurering.
Här skiljer sig de olika skogsmiljöerna avsevärt åt avseende hur väl dels hur skogsbruksmetoder med inriktning på fiberproduktion anpassas för att leverera naturvård, och dels hur helt nya metoder för naturvårdande skötsel utvecklas. Fi- gur xii nedan är ett försök att illustrera problematiken med att bedöma relationen mellan generell hänsyn i skogsmarksarealen som har som huvudsyfte att produce- ra vedråvara, och det som finns avsatt med syfte att bidra till bevarande av biolo- gisk mångfald idag. Dessutom måste betydelsen av den generella naturhänsynens kvalitetsutveckling beaktas, liksom konsekvenserna av många skogliga aktörers intresse att avverka och producera mer fiberråvara från träd, GROT och stubbryt- ning.
42
Figur xii. Försök till illustration av hur alla skogsmiljöer som finns i Sverige (längst till vänster) först måste delas upp i grupper (t.ex. A-E) med olika störningsregimer (t.ex. successionsdynamik, fler- skiktade tallskogar, skogar med intern dynamik, skogsmiljöer betingande av jordmån och topografi, och kulturlandskapets hävdade biotoper) (mitten), och sedan bedömas var och en för sig utifrån (1) hur mycket av varje skogsmiljö som behöver avsättas för att bevara biologisk mångfald (de vita ytorna), och (2) hur väl man skapar naturvärden ut i den brukade landskapet eller bedriver natur- vårdande skötsel i avsatta områden (pilarna) (längst till höger). Bra hänsyn i landskapet runt om de formellt ”skyddade” och frivilligt avsatta områdena kan innebära mindre behov av återskapande, medan sämre hänsyn kan kräva att mer behöver återskapas. De små arealerna med höga natur- värden som finns i värdekärnor bör bevaras.
Alla skogsmiljöer i en naturregion A A B C D E B C D E