Funktionsnedsättningen har betydelse

Flera kuratorer beskriver att unga med IF strävar efter att vara ”normala”. De menar att de här ungdomarna i högre grad än andra tycker att det är viktigt att vara och göra som man ska, som alla

”vanliga” människor gör.

"Jag tänker att den här oron för att man ska vara udda, avvikande och ful och konstig den kanske är lite större hos dom som har en funktionsnedsättning. Den finns ju hos dom flesta tonåringar, men den kanske är lite mera uttalad hos dom som går på särskolan. För dom är ju redan en liten grupp för sig, bara genom det faktum att de går på särskolan." (R8)

”Gå på Ica och handla sin egen mat. Då är man stor. Sen ha sex på kvällen som man inte alls hade tänkt sig och oj då P-piller, P-stav eller vad man nu hade tänkt sig.” (R6)

Flera kuratorer menar att unga med IF ibland utsätter sig för saker de inte vill för att de tror att det är normalt att göra. En kurator utvecklar det hen sagt om att unga med IF har svårt att säga ifrån:

”Ja alltså det tycker jag, det har jag stött på ganska mycket att man inte vågar säga nej. Man vill vara till lags, man vill vara normal. För det pratar de väldigt mycket om. Man skäms för att man går i särskolan och de vill vara normalan och då kanske de undrar vad är normalt? Det kanske är att ha sex första kvällen när man vill det. Det kanske är normalt o klä av mig framför kameran och det kanske är normalt o ha analsex. Det är mycket sånna funderingar.” (R1)

Några kuratorer lyfter också upp att de upplever att ungdomarna söker bekräftelse av dem om att de är normala och att det de gör är normalt.

”Jag tycker mer att det kan vara att man vill ha någon slags bekräftelse på att man är okej, att man beskriver saker som man är med om och vad man har gjort och så väntar man på att få en reaktion.

Det kan jag ha det känner jag det är det händer rätt ofta när man sitter i samtal och sen så : ”Ah men så är det så gör min kille det på mig och så vill han att vi ska göra det”. Och så blir det tyst och så vill man få någon slags okej, någon form av reaktion i alla fall från mig. Och mycket tycker jag det handlar om att normalisera och okejja om jag tycker att det är okej så låter ja de höra det och att det är helt normalt och vanligt och så fungerar de flesta och så.” (R1)

Kuratorerna upplever också att det finns grupperingar och en hierarkisk ordning inom särskolan.

”Nej då är det viktigt för den gruppen som går nationella program att hålla sig lite över de andra.

Markera sig lite. Man vill inte kopplas ihop med funktionshinder som är grövre än det man själv har. Och det finns i föräldragruppen också. Eleverna vill inte kopplas ihop med någon som har ett grövre IF än de själva.” (R6)

Det finns också en tanke hos flera kuratorer om att normalbegåvade inte skulle vilja ha en relation med någon som har en intellektuell funktionsnedsättning.

"Ja tyvärr så tror jag det är så att, om man är normalbegåvad, vad nu det är, så tror jag att man

tänker att, ja men man ska vara på samma nivå. Eller jag får inte ut något av den personen, så ser man, det är svårt att se andra kvalitéer sådär som att man är fantastisk på att vara, inte vet jag, känslomässigt? Eller något sådär... men, jag vet att det förekommer sånna här parrelationer över gränserna mellan särgymnasiet och gymnasiet men det är ganska sällsynt." (R8)

Analys

Kuratorerna beskriver att det hos de unga finns en stävan efter att vara så normal som möjligt när det kommer till sexualitet. Vissa unga utsätter sig för saker de inte vill, eller söker bekräftelse för saker de gjort. De unga vill inte helst inte heller kopplas ihop med någon som har en grövre funktionsnedsättning. Utifrån teorin om sexuella script skulle det kunna tolkas som att kuratorerna förmedlar en bild av att de unga försöker uppfylla den övergripande kulturella dimensionen av det sexuella scriptet (Jmfr Gagnon & Simon, 1973). Det verkar dock som kuratorerna tänker och upplever att de unga utifrån sin sexualitet har vissa svårigheter i att göra det. Det kan stämma överens med hur Gagnon och Simon pratar om att människan försöker anpassa den intrapsykiska och interpersonella nivån att passa den kulturella dimensionen av det sexuella scriptet. Det som kan utskönjas av vad kuratorerna beskriver är att de upplever att det blir ett glapp däremellan för de unga och de unga har svårt att bete sig i enlighet med det kulturella scriptet (jmfr Gagnon & Simon, 1973).

Det kan även tydas som att kuratorerna upplever gruppen unga med IF som stigmatiserade utifrån deras funktionsnedsättning. De talar om att de vill vara så ”normala” som möjligt, vilket kan tolkas som att de inte upplever att ungdomarna ser på sig själva som normala. Att de beskriver att ungdomarna helst inte vill vara tillsammans med någon med en grövre funktionsnedsättning, eller att normalbegåvade inte kan tänka sig att vara tillsammans med någon med begåvningshandikapp, kan vittna om att de ser på de unga som medvetna om sin stigmatisering (jmfr Goffman, 1972).

Kuratorernas uttalanden om hur unga med IF försöker agera efter vad de tror är normalt och våra slutsatser, kan jämföras med vad som framställs i Löfgren-Mårtensons avhandling. I vilken det framkommer att det finns en brist på parrelationer mellan unga med IF, vilket relateras till att de strävar efter rådande samhällsideal och söker en partner som står dessa samhällsideal så nära som möjligt. Det kan handla om exempelvis skönhet eller social pondus (Löfgren-Mårtenson, 2005).

Utifrån kuratorernas reflektioner kan det således tolkas som att de unga de möter även stävar mot de samhälls ideal och övergripande kulturella normer som finns, men att de utifrån sin stigmatiserande egenskap har svårt att möta och införliva detta. Vår empiri säger dock inget om huruvida de unga

har svårt att hitta en partner eller inte.