FURSTEN

Fursten beskrivs i första halvan av boken som en förgivettagen heterosexuell man. Med detta menar jag att han, till skillnad från furstinnan och dvärgen, inte omnämns med några sexuella termer. Medan furstinnans sexualitet utgör den, för läsaren, absolut främsta byggstenen i hennes karaktärisering låter boken oss förstå furstens sexualitet enbart genom hans äktenskap med furstinnan och hans faderskap till Angelica, även om det senare flera gånger ifrågasätts. Hans förhållningssätt till furstinnan och hennes sexualitet beskrivs i termer av ointresse. Det görs ingen ordentlig klarhet i huruvida han känner till hennes påstådda hemliga liv, men uttrycks att frågan i sig är honom totalt likgiltig, om ens existerande.

Hans koppling till heteronormen reproduceras ständigt genom dvärgens beskrivningar av honom som en stor man. Inom pojkmatrisen faller han väl inom ramarna för macho, då han är både handlingskraftig, krigisk och mäktig. Han tillskrivs dock även en mängd egenskaper och attribut som låter honom förhålla sig till den tredje kategorin, mjuk pojke eller new age boy, då han sägs vara mycket bildad, en god konversatör, ödmjuk och konstintresserad och i slutet av boken är det hit han förflyttat sig. I den sexuella värdehierarkin hamnar han, precis som de tidigare karaktärerna, i den yttre cirkeln.

Fursten är den karaktär som dvärgen själv anser sig ha svårast att komma underfund med. Detta är någonting han fastslår redan i presentationen av honom, tre sidor in i boken:

41 Jag känner min herre rätt väl. Men jag vill inte därför påstå att jag känner honom fullständigt. Han är en sammansatt natur som inte är så lätt att komma underfund med. Det vore fel att säga att han gömmer på några gåtor, det gör han inte alls, men han är på något sätt svåråtkomlig.103

Detta tycks vara oförändrat även när boken slutar, då dvärgen på sista sidan, medan han sitter fängslad i slottet, tillsynes dömd av fursten som ansvarig för furstinnans död, skriver:

Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han har skickat bud efter mig.104

Hur det än är med det gör detta sammantaget fursten till den karaktär som utelämnas mest till att förstås mellan raderna vilket per automatik gör honom till den mest intressanta karaktären att analysera. Detta litterära knep gör att läsaren vid en vanlig läsning förväntas veta mycket lite om fursten, speciellt som dvärgen erkänner att hans okritiska beundran gjort honom blind. Sanningen är dock att dvärgen, om än subtilt, lämnar ut tillräckligt med information för att en relativt pålitlig analys skall kunna göras. Tre saker är, som jag ser det, grundläggande i förståelsen av fursten:

1. Han utgör den enda av bokens karaktärer som dvärgen uttrycker någon bestående tillgivenhet och affektion för.

2. Av alla bokens karaktärer är don Riccardo den som dvärgen hatar mest.

3. Dvärgen vill att fursten skall känna precis som han och under handlingens gång börjar han intala sig själv att så är fallet, vilket orsakar en förvrängning i hans berättar- och

tolkningsposition.

Furstens sexualitet, då den någonstans i bokens mitt frångår att vara en förgivettagen heterosexualitet, framstår vid en vanlig läsning som en påvisad heterosexualitet. Detta låter dvärgen oss anta genom att fursten, efter det att furstinnan blivit sängliggande, inleder en relation med hovdamen Fiametta. Fiametta i sin tur beskrivs som kall och oåtkomlig, och relationen till fursten som sprungen ur härsklystnad, vilket på sätt och vis gör henne till furstinnans motpol.

103

Lagerkvist, P. Dvärgen. Sid. 11

42

Vid ett annat tillfälle låter han emellertid skissera upp en kväll under kriget, där han beskriver hur fursten tillsammans med don Riccardo låtit underhålla två kurtisaner i sitt tält. Detta specifika avsnitt är dock intressant av ännu ett skäl, som delvis lämnas att utläsas mellan raderna.

Han [don Riccardo, egen anm.] vilade hos den vackraste och jag kunde inte undgå att både då och sedan under kvällen lägga märke till den egendomliga blick som fursten ibland fäste

på honom när de vackra flickorna verkade mest upptagna...105

Dvärgen fortsätter med att konstatera att förhållandet mellan fursten och don Riccardo är av en gåtfull art. Denna slutsats drar han, när han får höra talas om hur don Riccardo räddade furstens liv i strid, efter det att fursten i sin tur satt ut för att rädda don Riccardos och på så vis själv försatt sig i fara, ett händelseförlopp han alls inte förstår. Hans oförståelse inför

händelsen kan menas ha sin utgångspunkt i de förförståelser jag tidigare nämnt.

Jag begriper inte riktigt det här. Man kan väl inte både älska och hata en mänska? Jag minns hans blick då om natten – den bådade död. Men jag minns också hans drömmande, fuktiga ögon när han låg och lyssnade till don Riccardos deklamationer om kärleken, den stora, översvinnliga kärleken som fyller oss så helt med sin eld att allt i vårt väsen blir genomglödgat och förtärt av den.106

De mest subtila och tillika starkaste indikationerna på att furstens tillsynes påvisade och förgivettagna heterosexualitet kan och bör ifrågasättas står i direkt relation till dvärgens agerande då han, på eget bevåg, beslutar sig för att förgifta don Riccardo. Denna handling är vad som kan beskrivas som början av slutet och utgör en utlösande faktor för en rad

dramatiska händelser. Då informationen som krävs för att läsaren skall kunna göra sig en rättvis bild av fursten till stor del ligger gömd i det som inte är direkt uttalat, är det sådeles lätt att mycket tappas bort, speciellt i denna del av boken där informationsflödet är intensivt. Det försvåras ytterligare av att dvärgen, vid denna punkt, helt har gått över till att betrakta furstens känslor som en förlängning av sina egna, vilket innebär att den information som bryter mot dessa presenteras till läsaren tillsynes utan hans kännedom.

Don Riccardos död beskrivs skapa sorg vid hovet. Furstinnan faller in i en djup depression och blir sängliggande utan att äta. Dvärgen beskriver hur fursten uppvisar en typ av beteende

105

Lagerkvist, P. Dvärgen. Sid. 98

43

som anstår någon av hans karaktär, med termer som ”ädelmodigt deltagande” och ”vemodigt lyssnande till lovtal”. Diskrepansen mellan furstens uppförande och dvärgens förståelse för detsamma tydliggörs vid några separata tillfällen i synnerhet.

Fursten gick främst i processionen, med böjt huvud, tydligen nedtryckt av sorg. Så snart det gäller att förställa sig är han alltid beundransvärd.107

Och:

Det kan mycket väl hända att han verkligen sörjer honom. Hans väsen är sådant att det inte alls är omöjligt. Jag skulle tro att han tycker om att sörja honom, tycker det är ädelt och vackert. En ridderlig, osjälvisk sorg är alltid något upplyftande och angenämt att känna.108

Och:

Han har inte yttrat ett ord till mig om saken, varken erkännande eller klander. En furste behöver inte låtsas om sina tjänare om han inte vill. Han undviker mig. Det gör han alltid efter sådant där.109

När rykten om att ett fienden samlar ihop trupper för att starta ett nytt krig når hovet, förblir fursten likgiltig och medan befälhavarna beskrivs rafsa ihop trupper för att skydda staden konstaterar dvärgen att fursten inte företar sig någonting. Han beskrivs som rolös och retlig. Denna diskrepans kommer således även till uttryck genom en plötslig handfallenhet och en försämring av både hans fysiska och mentala tillstånd.

Sammanfattningsvis kan det alltså hävdas att furstens förgivettagna heterosexualitet under handlingens gång kommer att porträtteras som en föreställd heterosexualitet snarare än en påvisad heterosexualitet. Med föreställd heterosexualitet menar jag, i likhet med queerteorin, att sexualitet som, i ett sammanhang där flera möjliga positioner erbjuds, genom sitt

förhållningssätt till den normerande sexualiteten vinner företräde och på så vis rätten att finnas till, på bekostnaden av andra sexuella uttryck. Skillnaden mellan en föreställd och en förgivettagen heterosexualitet består i att den senare endast existerar när ingenting annat

107

Lagerkvist, P. Dvärgen. Sid. 163

108

Ibid. Sid. 164

44

nämns. Furstens förgivettagna heterosexualitet kunde således enbart råda fram till det stycke då han aktivt ger uttryck för någon form av sexuellt begär. I ett samhälle som är uppbyggt runt en heteronormativ kultur är heterosexualitet den utgångspunkt i relation till vilken övrig sexualitet kan och får förstås. Att tala om sexualitet innebär således att tala om

heterosexualitet, om ingenting annat anges. I fallet med fursten anges både hetero- och homosexuella begär, men det är främst det heterosexuella som får ta plats. Det kan kanske argumenteras att detta beror på att de homosexuella tendenserna och den homoerotiska undertonen är alltför subtila för att kunna fastslås. Detta argument är emellertid bristfälligt då en krass läsning av boken visar att de heterosexuella tendenserna inte nödvändigtvis är vare sej fler eller mer påtagliga. Det främsta argumentet för en påtaglig heterosexualitet har sin grund i furstens äktenskap med furstinnan. För att detta argument skall bli giltigt krävs det dock att vi ifrågasätter var det skulle innebär för en furste att vara ogift i 1400-talets Italien. Att furstens sexualitet, till skillnad från dvärgens som också avviker från normen, är så kryptiskt formulerad bör ses som stående i relation till könsmaktsordningen, då ett avbrott från densamma i furstens fall inte kan tolkas som sanktionerat. Det, i sin tur, är avhängt det faktum att fursten är en karaktär som gör genus på rätt sätt och således står i relation till normaten. Avvikelse från heteronormen resulterar därför i en förlust av maskulinitet.