De fyra partiledarnas anföranden

Anf. 18 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m): Datum: 07-10-17

Herr talman! Ska människor in på eller ut från arbetsmarknaden? Det är förmodligen denna hösts och kommande mandatperiods viktigaste fråga i svensk politik.

Ut, säger de som helt vill avskaffa lagen om anställningsskydd, naturligtvis i syfte att det därmed ska bli lättare att säga upp folk, eller vill platta till skatten för dem som tjänar mest och därmed indirekt rulla över beskattningen mer på dem som tjänar lite och som då kommer att få svårare att hävda sig i arbetslivet. Ut, säger Socialdemokraterna som tar bort allting som nu ger jobb i sitt ekonomiska alternativ, som ger mer i bidrag till den som inte jobbar. In, säger regeringen som försöker att analysera hur den svenska arbetsmarknaden ser ut och lära sig vilka grupper som riskerar även i en god konjunktur att stå vid sidan av.

Jag har nu under åtta resor besökt arbetsförmedlingar över hela Sverige. Man kan skämta om att det är jag som borde söka nytt jobb. Jag bjuder på det. När man väl har tagit sig förbi de

socialdemokrater som står och demonstrerar utanför och talar om depressionen och

arbetslösheten som nu har drabbat allt och alla och kommer in till verkligheten förmedlas en annan bild av ett Sverige i arbete, av folk som får jobb, av ett läge som inte någon kan påminna sig tidigare. Det spelar ingen roll om det är i Norrbotten, Blekinge, Västerbotten eller var det än må vara. Alla ser det, alla utom Socialdemokraterna.

Men vi går åter till att vissa grupper även i en god konjunktur riskerar att bli stående vid sidan av. Yngre har svårare att komma in på arbetsmarknaden. Äldre har svårare att bli kvar. Människor som har kommit från andra länder har svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Kvinnor jobbar i mindre utsträckning än män. Funktionshindrade och människor som lever med psykisk ohälsa har svårt även i goda konjunkturer att hävda sig i det svenska arbetslivet. Det är uppgiften.

För detta har vi utformat verkningsfulla instrument för att rikta skattelättnader och särskilda åtgärder som ska nå fram till de grupper som även ser den goda konjunkturen passera den egna dörren, och det fungerar. Det fungerar.

Vi har sagt oss: Låt oss inte gå fram med lägre löner, men låt oss samtidigt inse att om man sänker totalkostnaden för en arbetsgivare blir det fler som får jobb. Det kan man göra genom att ta bort arbetsgivaravgiften för den som anställer någon som länge har stått utanför. Det kallar vi för nystartsjobb. Det fungerar. Över 12 000 har på det sättet kommit in. Det fungerar för

funktionshindrade. Det fungerar för grupper som har kommit från andra länder.

Vid sidan av det säger vi om instegsjobb: Låt oss bryta med en princip som har satt sig alldeles för mycket, nämligen att kommer man till Sverige ska man först sättas på skolbänken och länge,

Vi inför riktade lättnader till den som anställer någon som är ung. Vi inför särskilda morötter för äldre som fortsätter att arbeta. Detta är en politik som ser vilka människor som står utanför, en politik som nu faktiskt för fram instrument som gör något åt det.

Det ska löna sig att arbeta. Det är viktigt att de som jobbar känner att det ger något tillbaka i plånboken. Lyssna på dem som jobbar i Sverige så ska ni höra hur det känns att slita och att tycka att man får för lite för det!

Allt vill Socialdemokraterna stoppa. Alltihop är de emot, därför att detta är fel inriktning på politiken.

Låt mig säga en sak, efter att häromdagen ha träffat personer som jobbar med psykiskt

funktionshindrade, till Mona Sahlin, som nu två gånger har lyckats med bedriften att säga: Vi ska inte ägna oss åt lövkrattning.

Vad tror ni att människor som inte har levt ett perfekt liv, som kanske inte har den utbildning som andra har kunnat tillgodogöra sig och som kanske inte har samma förmåga som vi andra, ska jobba med? Eller ska de inte jobba – är det det som är beskedet? Är det en utslussningspolitik vi alltså ser framför oss, som sorterar dem som ska få jobba bort från dem som inte ska få jobba? Är det dagens vänsterretorik, som tittar ned på den lilla människan och frågar: Är du produktiv, lille vän? Ska du få vara med?

Det är den fråga som nu möter en när man kommer ut på arbetsförmedlingar. Så ser gränssnittet ut mellan jobb och inte jobb i dagens Sverige.

Det är vår, alliansens, förnyelse av politiken som anstränger sig utifrån en arbetslinje som säger att varje arbetad timme är viktig, för den enskilde och för samhällsekonomin. Det gör Sverige starkare. Vi utmanar uppfattningen att det finns jobb som är oönskade och felaktiga, jobb som man kan se över axeln på, därför att vi inser att vi behöver jobb till alla och att människor är olika. Det är en värderingsskillnad mellan oss och dagens socialdemokrati.

(Applåder)

Det var detta som valet 2006 handlade om. Det är fortsatt detta som är verkligheten i Sverige. Ska vi ha sorteringsmaskiner, eller ska folk få jobb? Och tro inte annat än att om man bara inriktar sig på att höja ersättningar till människor som står utanför och erbjuder det som enda alternativ, då växer utanförskapet. Då klyver vi den svenska arbetsmarknaden i tre lika delar. Två tredjedelar får vara med; en tredjedel göre sig icke besvär. Så växte det svenska utanförskapet fram. För detta finns uppenbarligen vare sig insikt eller svar när vi letar i det som socialdemokratin nu för fram.

Men produktiviteten då? Det är ju känt att på toppen av en högkonjunktur tenderar produktiviteten att falla. Det är också väl känt att när grupper som länge har stått utanför arbetsmarknaden kommer in så innebär det väldigt ofta att produktiviteten sjunker. Eller låt oss prata som det låter i företagen.

Jag har nu anställt en kille med nystartsjobb, berättar en företagare som jag träffar för mig. Han kan inte jobbet fullt ut, men jag ser det som ett socialt samhällskontrakt. Jag tar in en person som jag lär upp under en tid i företaget. Tack för att ni gjorde det möjligt genom att sänka mina kostnader.

Så kommer en person in som länge har stått utanför. Vi tar ett socialt ansvar genom socialt engagerade företagare – det finns väldigt många sådana – och på det sättet tappar vi möjligen initialt i produktivitet, men vi får med en till.

Den svenska produktiviteten handlar mycket om automation, att ersätta människan med en maskin. Det har vi inte sett slutet på, även om vi som hörde dödsdomarna att svensk industri

aldrig ska anställa igen kan notera att något anställer de nog. Men tro inte att det är där som morgondagens jobb finns. Gå på industrigolven så ska ni se hur man fortsätter att anstränga sig för ytterligare automation.

Konkurrens ger ökad produktivitet, och hur är det med synen på konkurrens? Ja, alliansen tycker att konkurrensen ska breddas till fler områden. Via ökad konkurrens får vi förstärkt produktivitet. Där möter vi motstånd från samma socialdemokrati och vänsterkrafter som nu talade om att produktivitet var så viktigt.

Men det verkliga sättet att sänka produktiviteten är att skilja bort de människor som inte är lika produktiva på arbetsplatsen som dem som jobbar mest effektivt. Och det går att få företagare att gilla den typen av samhälle. Alla vill alltid anställa dem som är lika bra som de som presterar topp 10 procent i det egna företaget. Det är ett val man måste göra.

Vilket samhälle vill ni se? Ska vi ha ett samhälle där vår utgångspunkt är att alla ska kunna jobba utifrån egen förmåga, eller ska vi ha ett hyperproduktivt samhälle där endast en liten del göre sig besvär?

Genom att fortsätta att avreglera viktiga marknader och sälja statliga företag säkerställer vi att konkurrens ger ökad produktivitet. Med det förenar vi en politik som för in folk på den svenska arbetsmarknaden. Det är den fulla sysselsättningen som alliansen och det nya arbetarpartiet har gjort till sitt signum. Mot det står bara bidragstänkande och oförstående för vad den

utanförskapspolitik man står för kommer att leda till. Så ser alternativen i svensk politik ut. (Applåder)

Anf. 1 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m): Datum: 08-06-11

Herr talman! Ärade riksdagsledamöter! Jag ska snart ge plats för en och annan dysterkvist som tänker sätta tänderna i regeringen, men först: 2–0! Vi har Zlatan. Nu känner vi att vi är bäst i världen igen. Sedan får vi se vad som händer på lördag. Härligt!

I övrigt pratas det sämre tider i Sverige. Vi påverkas också av oro och internationella

prisstegringar. Oljan är jättedyr. Det påverkar svenska bensinpriser. Matpriserna stiger i hela världen. Det slår också in i den svenska ekonomin. Biter sig inflationsförväntningarna fast är det osäkert vad som händer med räntan. Risken finns att vi får inflation och avmattning sida vid sida. Det är i stunder som denna som det prövas vilka som är bäst på att föra ansvarsfull ekonomisk politik. Är det jag eller Mona Sahlin? Är det Anders Borg eller Thomas Östros?

Vem är bäst på att försvara överskottsmålen? Vi har ett överskottsmål på 1 procent av bnp – ungefär 30 miljarder – för att långsiktigt möta det faktum att vi har ett åldrande Sverige att ta hänsyn till.

Vem är bäst på att säkerställa att utgiftstaken hålls nu när vi har lämnat Ringholmeran med

budgettricksandet – det årligen återkommande sättet att ta sig runt utgiftstaken – och den tidigare majoritetens idé om en utgiftsandel av bnp och i stället fastställer nominella fasta tak för åren som ska komma för att hålla kontroll över utgiftsutvecklingen?

Vem är bäst på att föra en politik så att statsskulden sjunker? Det är den statsskuld som precis passerat tusenmiljarderstrecket på väg ned och som om alliansregeringen får fortsätta kommer att halveras ytterligare en gång för att 2011 vara nere i 15 procent av bnp. Det är i så fall den lägsta

Vem är bäst på att ta hänsyn till resursutnyttjandet i svensk ekonomi? Vem förstår att om vi trycker på för mycket med åtgärder som inte leder till ökad produktivitet och förbättrad konkurrens riskerar vi att skjuta på inflationstendenserna?

Vem är bäst på att se till att folk får jobb och att det förs en politik så att arbetsutbudet växer? Det är särskilt viktigt i lägen där det finns tendens till inflation i ekonomin.

Vem är bäst på att säkerställa att vi får fram de investeringar i forskning, infrastruktur, bättre kunskaper i den svenska skolan som bygger Sverige starkt långsiktigt?

Vem är bäst på att se till att jobben växer fram i Sverige? Den som är bäst på jobben är också bäst på att finansiera den välfärd vi alla håller kär. Det är så politiken hänger ihop. Fler jobb säkerställer att man kan finansiera välfärden.

Frågan är: Vem är bäst på att föra en ansvarsfull ekonomisk politik när det nu blåser lite runt om Sverige?

Ni kommer att höra många påståenden i dag om vad den borgerliga regeringens politik ska ha lett till. Jag ska erkänna att jag läser en hel del underlag och granskningar som görs utifrån. Många påpekar att det egentligen är för tidigt att säga vad som är effekten av den förda politiken. Det måste man vara ödmjuk att säga. Vi kan möjligen se tendenser, men man måste komma ihåg att det oftast är långsiktiga skeenden i ekonomisk politik. Konjunkturen spelar stor roll.

Men det är viktigt att kunna konstatera trendbrott. Några trendbrott ser vi. Det första är inte oviktigt. Det är ett trendbrott att vi har en regering som gör det vi sade till väljarna att vi skulle göra. Att vi dessutom berättade det före valet är ett historiskt trendbrott.

(Applåder)

Det är ett trendbrott att vi ser förbättringar för vanliga löntagare. Trendbrottet är att

förbättringarna inte i första hand kommer av att man har fått högre nominella löner eller av att bidragen har vuxit. Trendbrottet ligger i hårt eget arbete och standardförbättring till följd av sänkta inkomstskatter för landets löntagare.

Det är ett trendbrott att utanförskapet minskar, att ohälsotalen sjunker och att 35 år av

trendmässig ökning av antalet förtidspensionärer såg ett tydligt brott 2007 i andra riktningen. Det är ett trendbrott att vår lilla svenska ekonomi som är öppen mot vår omvärld står så väl emot som den gör när vi under ett kvartssekel har lärt oss att varhelst snuvan i världen uppstår blir vi snabbt förkylda i Sverige. Vi är inte opåverkade – det tror jag att alla inser – men det är ett trendbrott att vi står så väl emot. Sverige fortsätter att amortera när andra lånar i en allt mer turbulent finansiell situation.

Det är ett trendbrott att grupper som har haft svårt att hävda sig på arbetsmarknaden får jobb. Ungdomar får jobb. 40 000 unga kom in på arbetsmarknaden förra året. Utrikes födda får jobb. Det ökade med 34 000. Äldre får jobb. Det ökade med 18 000. Visst spelar konjunkturen roll, men attityder spelar också väldigt stor roll. Vi signalerar: Se till det som är friskt! Se till arbetsförmåga! Sänk trösklarna! Gör ansträngningar för att få in folk på den reguljära arbetsmarknaden! Det bryter med synsättet att den som har svårt att hävda sig ska döljas i sin arbetslöshet genom att det kallas något annat. Det var trendbrottet. Det gick vi till val på 2006. Nu ser vi viktiga

trendbrott på den svenska arbetsmarknaden. Det är viktigt att den politiken får fortsätta.

Det kommer som sagt att heta att man kan utläsa alla effekter. Ödmjuk bör man vara och komma ihåg att vi naturligtvis inte fullt ut ser effekterna av den förda politiken. Men vi ser möjligen trendbrott till följd av mycket högt reformtempo. Sverige är i dag ett av Europas ledande reformländer. Det har vi varit från tid till annan i vår historia. Vi hade en viktig reformperiod i

svensk ekonomi och svensk politisk historia i början och mitten av 90-talet. Sedan hände det inte mycket under många år. Nu har vi haft högt reformtempo igen.

Det som brukar känneteckna en period av högt reformtempo är stark kritik initialt. Vad är enklare än att önska bort det obekväma, att ifrågasätta förändring och att i det korta perspektivet

ifrågasätta det som möjligen är långsiktigt klokt? Den som håller högt reformtempo blir först impopulär och inte alltid sedan populär. Det beror naturligtvis mycket på hur snabbt och brett genomslaget är för den förda politiken. Men det är alltid rätt att välja den vägen, att göra det långsiktigt riktiga, framför allt i ett land där vi vet att vi har fler som blir allt äldre, att många står utanför arbetsmarknaden, att vi har behov av en bättre fungerande arbetsmarknad, att vi har en befolkning som inte vill se mindre utan mer av investeringar i välfärd och i kunskaper i den svenska skolan. Det måste mötas med en politik som ger fler jobb.

Jag har ställt tre frågor till Mona Sahlin för att tydliggöra vad som är alternativet till den förda politiken. Vad vill hon göra för Sverige? Hur ska hon genomföra den politiken? Med vem ska det åstadkommas?

De senaste dagarna har det varit fest i den svenska vänstern. Kongresserna har avlöst varandra. Utgiftsraseriet har rått i flera veckor. Inriktningen är tydlig. Det ska löna sig mindre att arbeta. Det ska bli dyrare att anställa, och det ska bli svårare att vara företagare.

En sak vet vi. De är inte överens om hur mycket, men de ska höja skatterna: Socialdemokraterna med 40 miljarder, Miljöpartiet med 50–60 miljarder och Vänsterpartiet med 70–80 miljarder. Exakt var tyngdpunkten ligger vet vi inte. Vi vet att den ligger strax till vänster om vänsterkanten i svensk socialdemokrati eller för att uttrycka det på ett annat sätt, en politik förankrad strax till vänster om Morgan Johansson. Det är alternativet till den förda politiken.

I dag är det dags att svara på frågor, Mona Sahlin, om vad det är för inriktning på denna skattepolitik som vi ser framför oss.

(Applåder)

Anf. 57 Socialminister GÖRAN HÄGGLUND (kd): Datum: 07-10-17

Herr talman! Den här debatten har som en naturlig utgångspunkt förstås budgetpropositionen och de förslag som har kommit från oppositionens olika partier. Jag tänkte ändå börja någon

annanstans. Jag vill börja här i Stockholms innerstad natten till lördagen för två veckor sedan. Jag tror att det är få som inte har blivit illa berörda av den tragiska händelsen när en pojke på knappt 17 år miste livet. Beskrivningar och bilder tränger sig på. Det har varit svårt att hålla tillbaka upprördhet och sorg.

Jag har själv två tonårssöner, och det är självklart att sådana här händelser skakar om. Man tänker att det kunde ha handlat om mina barn. Det kan vara mina barn som det handlar om nästa gång. Så tror jag att nästan vi alla tänker.

Det som har hänt är närmast ofattbart. Ändå är inte det här någonting alldeles unikt, tyvärr. Det här är någonting som förekommer och som inte alltid får det utrymme som just det här fallet har fått. Men det är någonting som ändå pekar på att allt inte står riktigt väl till.

Vi som politiker kan inte genom ett klubbslag avskaffa våldet eller trakasserier av olika slag. Om det ändå vore så enkelt! Men från politiskt håll kan vi dra vårt strå till stacken för att skapa ett medmänskligare Sverige, ett Sverige som är lite varmare, lite vänligare.

Vi behöver göra det i samspel med föräldrar som tar ansvar för sina barn, så att vi som vuxna finns med i större utsträckning där barn och ungdomar rör sig, att vi är med som normbildare, som personer att samtala med, som vägledare. Det handlar om kontakter med det civila samhället, olika föreningar som gör fantastiska insatser på gatorna på många håll runt om i Sverige. En vanlig fredagskväll går många föräldrar ute och vandrar för att skapa lugn och för att ungdomar ska ha någon vuxen att tala med.

En del kan göras lagstiftningsvägen. Vi ska ha tydligare lagar, men ju längre man väntar, desto hårdare tag krävs. Ju tidigare man kan gripa in, ju mer vi kan arbeta för att skapa trygga

uppväxtförhållanden för våra barn, desto mildare insatser behöver göras och desto bättre blir vårt samhälle.

Vi kristdemokrater har under flera år drivit frågan om en så kallad civilkuragelag, en lagstiftning som skulle göra oss som medmänniskor skyldiga att gripa in när en människa befinner sig i nöd. Det skulle vara en signal om att vi inte godtar kränkningar, en signal om att vi alla borde gripa in, att inte titta bort när någonting inträffar, att vi efter graden av vår förmåga ska agera, kanske bara slå larm när någon råkar illa ut, en signal om att vi bryr oss om varandra.

Herr talman! Vi sätter kurs mot ett sjystare Sverige, ett Sverige där människor både får och förväntas ta ansvar. Alla ska göra rätt för sig, brukade vi säga förr i tiden. Och det är en självklar och viktig utgångspunkt för vårt välfärdssamhälle också i dag. Man ska göra rätt för sig.

Vi ser nu att löntagarna blir fler och de som tvingas till ett bidrag blir färre. Den öppna

arbetslösheten är i dag nere på drygt 3 procent. Det är, som har understrukits här flera gånger, inte enbart regeringens förtjänst. Men vi har bidragit genom en lång rad beslut som gör att

ytterligare en människa får ge sig i väg och möta arbetsgivaren för första gången, får hälsa på sina arbetskamrater och ingå i en arbetsgemenskap.

Kanske är det så att 60 000 människor genom regeringens politik ytterligare har blivit delaktiga i arbetslivet. Det är enormt betydelsefullt. Men det innebär också att med en annan politik hade det