Gäldenärens beneficium vid sakutmätning

Beredningens förslag till nya regler om gäldenärens beneficium vid sak- utmätning skiljer sig på ett fördelaktigt sätt från de nu gällande. Särskilt är att märka att gäldenärens beneficium materiellt sett vidgas i en omfatt­

ning som kommer det att stå i bättre överensstämmelse med nutida åskåd- ning.

Beredningens allmänna överväganden kring frågan om beneficium har redovisats inledningsvis under 2.6. Jag har redan i det föregående (3.1.) allmänt uttalat, att jag anser att beredningens förslag i denna del tillgodo­

ser gäldenärernas trygghet i rimlig omfattning, samtidigt som borgenärer­

nas möjlighet att komma till sin rätt inte har begränsats alltför mycket. Jag vill här tillägga att det — även med beaktande av intresset att upprätthålla en god betalningsmoral — måste anses riktigt att bestämma gäldenärens beneficium ganska liberalt, när man kan förutse att det kommer att ske en utveckling från sakexekution till löneexekution.

En del remissinstanser har anmärkt på att den föreslagna gränsen kring den utmätningsfria egendomen är för vagt angiven. Å andra sidan är majo­

riteten av remissinstanserna, bland dem flertalet utmätningsmän, belåtna med förslaget. För min del anser jag, att beredningen har lyckats väl med för­

slagets närmare utformning. Som jag har framhållit i det föregående (under 3.1.) är det nödvändigt att ge bestämmelserna sådan avfattning, att de läm­

nar ganska vida ramar inom vilka utmätningsmännens tillämpning får an­

passas efter de enskilda fallens särart.

Beträffande den närmare innebörden av de föreslagna bestämmelserna, som avses bli upptagna i 65 § UL, vill jag anföra följande.

I 65 § 1 mom. punkterna 1 och 2 har beredningen tagit upp bestämmelser om utmätningsskydd dels för gäldenärens rent personliga utrustning (jfr 13 kap. 4 § GB) och dels för lösöre som ingår i gäldenärens hem. Enligt förslaget skall från utmätning tas undan dels kläder och andra föremål, som tjänar uteslutande till gäldenärens personliga bruk, intill skäligt värde, och dels möbler, husgeråd och annan utrustning som gäldenären behöver för ett anspråkslöst hem och dess skötsel.

Förslaget har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remiss­

instanserna. Från några håll har visserligen anmärkts på att de föreslagna bestämningarna »skäligt värde» i punkt 1 och »anspråkslöst hem» i punkt 2 är alltför svävande och obestämda. Enligt min mening torde de dock ge tillräcklig ledning för tillämpningen. En annan sak är att kritiken mot själva orden »anspråkslöst hem» kan vara befogad. Uttrycket kan sålunda möjligen ge anledning till inte åsyftade värderingar och dessutom te sig otidsenligt. Jag har ansett mig böra beakta kritiken och förordar att man i stället i bestämmelsen inbegriper möbler m. m. »i den mån egendomen är nödvändig för ett hem eller dess skötsel». Avgörande bör sålunda vara vad som beträffande hem i allmänhet får anses nödvändigt.

JK har ifrågasatt om inte gäldenärens beneficium borde å ena sidan ut­

sträckas så att det omfattade också lösöre med högt bruksvärde men lågt försäljningsvärde men å andra sidan ställdes i relation till gäldenärens be­

talningsvilja. De lösören JK tänker på utgörs av televisionsapparater, cyk­

lar, campingutrustning o. d. JK vill uppenbarligen förse utmätningsmannen med ytterligare ett påtryckningsmedel gentemot gäldenären för att förmå denne att betala av sina arbetsinkomster. Att märka är dock att, i den mån gäldenären vill ge prov på god betalningsvilja och undgå förlusten av ett föremål, han redan nu har tiden fram till försäljningen av det utmätta föremålet till förfogande. Denna tid kan bli ganska lång (jfr 88 c § UL). I sam­

manhanget är vidare den utbredda handeln med begagnade föremål av be­

tydelse. Om gäldenären exekutivt har fråntagits en begagnad televisions- apparat, kan han sålunda senare till ett ganska överkomligt pris skaffa sig en annan jämförbar apparat. Enligt min mening föreligger inte anledning att ta fasta på JK:s förslag, som synes leda till onödiga komplikationer.

Beredningen har i 65 § 1 mom. punkt 3 föreslagit utmätningsskydd för arbetsredskap och annan utrustning som fordras för gäldenärens förvärvs­

verksamhet eller yrkesutbildning. Att sådan egendom skall tas undan från utmätning är ganska klart. Redan i gällande rätt finns föreskrift om detta.

Beredningsförslagct innehåller vidare en till 3 000 kr. fixerad värdegräns beträffande den egendom som skall förbehållas gäldenären. Åtskilliga re­

59 missinstanser är emellertid kritiska mot denna värdegräns. För min del är jag benägen att instämma i de betänkligheter som har kommit till uttryck i dessa remissyttranden. Det måste sålunda anses önskvärt att om möjligt undvika en i pengar angiven gräns. En sådan blir så småningom föråldrad. De nuvarande penninggränserna i 65 § UL har höjts både år 1945 och år 1955. Tanken på en indexreglering av gränsen ligger naturligt­

vis nära till hands. Flera remissinstanser har uttalat sig till förmån för en sådan reglering. Själv anser jag dock inte att en indexreglering passar så väl i detta sammanhang. Man undgår genom en sådan reglering inte att utmätningsmannens egen skälighetsbedömning vid egendomens värdering blir avgörande i de enskilda fallen. Han måste ju ändå alltid pröva vad en försäljning kan väntas inbringa.

Jag har med hänsyn till det anförda ansett mig böra ta fasta på ett förslag från ett par remissinstanser, nämligen att begagna samma värdebestämning 1 förevarande punkt som i punkt 1, alltså »skäligt värde». En sådan bestäm­

ning torde inte behöva föranleda speciella tillämpningsproblem. Avsikten är sålunda att arbetsredskap och annan utrustning skall tas undan i ungefär­

ligen den utsträckning som beredningen bär tänkt sig med sin bestämning.

Det av mig förordade förslaget ger bättre möjlighet att ta hänsyn till de ändringar i den allmänna uppfattningen som en fortsatt standardhöjning och utvecklingen i övrigt kan komma att medföra. En fördel med detta förslag är vidare att det gör en av beredningen föreslagen bestämmelse i 2 mom. av förevarande paragraf obehövlig. Jag åsyftar en bestämmelse om att värdegränsen på 3 000 kr. skulle få genombrytas i vissa fall, om gäldenä- ren eller någon i hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom.

Utmätningsskyddet i förevarande punkt bör — i överensstämmelse med vad beredningen bär föreslagit — avse även djur, foder och sådant som

i övrigt behövs för gäldenärens försörjning.

Frågan om viss egendom skall anses erforderlig för gäldenären får be­

dömas med hänsyn till hur förhållandena kommer att gestalta sig efter exekutionen. I vissa fall kan det tänkas att om gäldenären i fortsättningen skall driva en rörelse utmätningsskyddet måste omfatta ett mindre varu­

lager. En rättstillämpning i överensstämmelse härmed torde vara förenlig med den föreslagna lagtexten.

I några remissyttranden har dryftats i vilken omfattning en bil i fortsätt­

ningen kan komma att bli utmätningsfri. Uppenbart är att bedömningen måste vara restriktiv när det gäller frågan om en bil som gäldenären äger verkligen fordras för hans förvärvsverksamhet. Härutöver är jag emellertid inte beredd till några uttalanden. Frågan är enligt min mening av den be­

skaffenheten att den måste överlämnas till rättstillämpningen för bedöm­

ning med ledning av förhållandena i de särskilda fallen.

Beredningen har i 65 § 1 mom. punkt 4 föreslagit att från utmätning skall få tas undan föremål med sådant övervägande personligt värde att det måste

anses uppenbart obilligt att ta egendomen i anspråk. Bestämmelsen torde ha en viss funktion att fylla och synes inte behöva ge anledning till betänk­

ligheter. Vid remissbehandlingen har den också helt tillstyrkts. Jag anser att den därför bör genomföras. Av lagtexten framgår att bestämmelsen skall tillämpas restriktivt.

Det föreslagna utmätningsskyddet i 65 § 1 mom. punkt 5 avser vissa hyresrätter. Enligt gällande rätt ingår bostad och arbetslokal i allmänhet inte i gäldenärens beneficium. I ett fall — vid utmätning för böter och viten

—■ finns dock skydd för egendom av sådant slag. Att gäldenärens beneficium i allmänhet inte omfattar bostad eller arbetslokal är dock mestadels utan praktisk betydelse. Beträffande exempelvis hyresrätt till lägenhet förhåller det sig så att rättigheten över huvud taget kan utmätas endast sällan. Detta beror på att rättigheten måste vara överlåtbar för att kunna utmätas och att det i regel krävs fastighetsägarens samtycke för överlåtelse av hyresrätt.

Sådant samtycke torde lämnas endast undantagsvis.

Trots att det praktiska behovet av utmätningsslcydd sålunda kan tyckas vara tämligen ringa har beredningen ansett sig böra överväga reformer.

Beredningens överväganden har resulterat i förslag att hyresrätt till lägen­

het, som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad eller fordras för hans förvärvsverksamhet, inte får utmätas, även om den på grund av hyresvär­

dens samtycke eller eljest får överlåtas. I övrigt innehåller beredningens förslag inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Den särskilda beneficiumregeln vid utmätning för böter och viten skall alltjämt gälla.

Beredningens förslag om utmätningsskydd för vissa hyresrätter har till­

styrkts eller lämnats utan erinran. För min del finner jag den föreslagna bestämmelsen av sociala skäl angelägen. Den omständigheten att hyres­

rätter i allmänhet inte är överlåtbara utan hyresvärdens medgivande och följaktligen inte heller kan utmätas torde inte hindra att utmätningsskyd­

det i enstaka fall kan visa sig få stor betydelse. Den nya hyreslagstiftningen (prop. 1967: 141 och 1968: 91) torde knappast bli av betydelse i detta sam­

manhang. Visserligen innebär den bl. a. en vidgning av hyresgästens rätt att överföra hyresrätten till annan person även om hyresvärden motsätter sig förändringen. Någon ovillkorlig rätt att sätta annan i sitt ställe får emellertid inte hyresgästen. Möjligen kan den nya lagstiftningen få till följd att hyresvärdarna frivilligt medger överlåtelse i större omfattning än hittills.

Särskilt i fråga om affärslägenheter torde det inte vara ovanligt, att hyres­

värden samtycker till att hyresgästen överlåter lägenheten (prop. 1966:23 s. 99). Det bör härvid observeras att hyresrätt för mindre företagare ofta omfattar både familjebostad och lokaler för näringsverksamhet (samma prop. s. 93). På grund av det anförda anser jag att den föreslagna bestäm­

melsen om utmätningsskydd för vissa hyresrätter bör genomföras.

I detta sammanhang tilldrar sig också frågan om utmätningsskydd för vissa bostadsrätter och arrenderätter intresse. Beredningen har diskuterat

möjligheten av förbud mot utmätning av dessa båda rättighetstyper men har av olika skäl stannat för att inte föreslå några bestämmelser. En del remiss­

instanser har emellertid uttalat önskemål om att rättigheterna när det gäller frihet från utmätning bör jämställas med hyresrätten. Särskilt bostadsrätts- innehavarens behov av utmätningsskydd för sin bostad anses av flera re­

missinstanser göra sig gällande med samma styrka som hyresgästens.

Jag är emellertid inte f. n. beredd att föreslå några regler om frihet från utmätning för vare sig bostadsrätter eller arrenderätter. Vad först angår bostadsrätterna är att märka att bostadsrättshavarna knappast kan betagas möjligheten att få utnyttja sina rättigheter som kreditobjekt, något som en generell föreskrift om utmätningsfrihet skulle förhindra. Därtill kommer att bostadsrätterna ofta representerar stora värden, och avvägningen mellan borgenärs- och gäldenärsintressena är därför svårare beträffande dem än såvitt angår hyresrätterna. Till det anförda kommer att bostadsrättskom- mittén f. n. överser bostadsrättslagstiftningen i dess helhet. Kommittén kommer att under utredningsarbetet pröva också frågan om utmätnings­

frihet för bostadsrätter. Någon anledning att föregripa kommitténs ställ­

ningstagande på den punkten finns uppenbarligen inte.

I fråga om arrenderätterna gäller att de nya bestämmelserna om bostads- och anläggningsarrende med bl. a. principiell rätt för arrendatorn att över­

låta arrendet ökar arrenderättens värde (prop. 1968:19). Samtidigt kan bestämmelserna sägas föra med sig ett vidgat behov av utmätningsskydd.

Detta torde särskilt gälla vissa fall av anläggningsarrende. Tänkbart är emellertid att även vissa typer av jordbruksarrende -— de s. k. sociala jord­

bruksarrendena — lämpligen bör vara utmätningsfria. Bestämmelserna om jordbruksarrende överses f. n. av arrendelagsutredningen. I avvaktan på resultatet av denna översyn torde frågan om utmätningsskydd för arrende­

rätter böra vila.

Beredningen bär i 65 § 1 mom. punkt 6 tagit upp en regel som avser att ge gäldenären utmätningsskydd för viss tids underhåll. Enligt regeln skall pengar, banktillgodohavande, annan fordran och förnödenheter tas undan från utmätning, i den mån de skäligen fordras för underhåll åt gäldenären intill dess inkomst som täcker behovet är att vänta, dock inte utan synner­

liga skäl för längre tid än en månad. Regeln innebär en för gäldenären något mera generös bestämning av beneficiet än motsvarande i gällande rätt.

Några betänkligheter beträffande den föreslagna vidgningen av beneficiet har inte framkommit vid remissbehandlingen. Inte heller jag har något att erinra mot beredningens förslag i denna del.

Enligt rättspraxis får underhållsbeneficiet inte beaktas vid utmätning av fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första stycket UppbF (NJA 1960 s. 407). Detta hänger samman med att gällande beneficiumregel bara omfattar pengar och banktillgodohavanden samt för­

nödenheter men inte andra fordringar än sådana som innestår i bank. Efter­

som beredningsförslaget — som jag enligt det nyss sagda anser bör genom­

föras — avser fordringar i allmänhet, omfattar det i och för sig även fordran på överskjutande preliminär skatt. Härigenom skulle alltså i fråga om såda­

na fordringar ske en brytning med gällande rätt.

Jag har emellertid inte ansett en sådan brytning befogad. Härom får jag anföra följande. Med giltighet fr. o. m. den 1 juli 1966 finns särskilda be­

stämmelser om överlåtelse och utmätning av fordran på överskjutande pre­

liminär skatt (68 § 6 mom. UppbF). Dessa innebär bl. a. att i de flesta enskilda mål vid utmätning av här avsedd fordran obligatoriskt skall tas undan ett belopp av 300 ler. Denna föreskrift har visserligen närmast be­

tingats av praktiska hänsyn men står även i samband med frågan om bene- ficium (prop. 1966: 115 s. 35). I de ifrågavarande målen torde inte finnas anledning att härutöver beakta gäldenärens eller hans familjs behov av underhåll. Inte heller finns det enligt min mening anledning att beträffande de allmänna målen och vissa särskilt angivna enskilda mål — mål om underhållsbidrag — bryta med den ståndpunkt som gällande rätt har intagit och alltså göra beneficiumreglerna tillämpliga i dessa fall. En sådan reform skulle tynga arbetet hos kronofogdemyndigheterna i onödan.

På grund av det anförda bör »annan fordran» i förevarande punkt inte omfatta fordran på överskjutande preliminär skatt enligt 68 § 1 mom. första stycket UppbF. Detta förhållande bör komma till uttryck genom att en änd­

ring vidtas i UppbF. Chefen för finansdepartementet, med vilken jag har samrått, kommer senare att anmäla förslag till sådan ändring som skall träda i kraft samtidigt med de nya beneficiumreglerna. I förslaget till 65 § 1 mom. punkt 6 bör tas in en erinran om det undantag som här åsyftas.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad beredningen har förordat bör i 65 § 2 mom. tas in vissa närmare föreskrifter om vad som skall iakttas vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom:s olika punkter.

Bl. a. bör föreskrivas att i fråga om punkterna 1—5 hänsyn skall tas även till gäldenärens familj. Vidare bör föreskrivas att undantag enligt punkt 6 skall bestämmas med skälig hänsyn även till den underhållsbörda som åvilar gäldenären.

Av särskilt intresse är den av beredningen föreslagna regeln att, om gäldenären eller någon som hör till hans familj lider av lyte eller allvarlig sjukdom, detta också skall beaktas. Jag vill påpeka, att jag delar den från remisshåll uttalade uppfattningen, att invalidfordon, särskilda behandlings- anordningar och andra dylika hjälpmedel med stöd av denna regel alltid bör tas undan från utmätning, när gäldenären verkligen behöver dem.

I 65 § 3 mom. föreslår beredningen vissa regler om beneficiet vid utmät­

ning hos dödsbo. I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att förslaget bör godtas.

Första lagutskottets utlåtande nr 48 år 1968

3.7. Övriga frågor

Beredningen har föreslagit också vissa andra lagändringar än dem som rör exekution i lön och gäldenärens beneficium vid sakutmätning.

De viktigaste av dessa avser konkurslagstiftningen. I förslag till lag om ändring i KL föreslås bl. a. i fråga om beneficium i konkurs, att gäldenären regelmässigt skall få behålla sin arbetsinkomst utan intrång av konkurs­

boet. Lagförslaget innehåller emellertid även andra nyheter. Vid sidan av konkurslagstiftningen har beredningen framlagt förslag till ändringar i och tillägg till FB, HB, lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal och några andra lagar och författningar. Dessa lagförslag innehåller änd­

ringar av mera begränsad räckvidd. Samtliga de nu åsyftade lagförslagen utom tre -— som jag strax återkommer till -—• bör prövas i förevarande sam­

manhang. Beträffande mina överväganden i den delen får jag hänvisa till specialmotiveringen.

De lagförslag som bör utelämnas avser lagen om förbud för vissa under - hållsskyldiga att avflytta från riket, lagen om införsel för uttagande av ut­

ländska utskylder eller allmänna avgifter samt lagen om verkställighet av bötesstraff. I fråga om dessa lagförslag vill jag anföra följande.

Beträffande lagen om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket — som avser fall av underhållsskyldighet mot barn under 16 år

•— torde det vara tveksamt, om lagen över huvud taget bör äga bestånd.

Enligt vad beredningen har inhämtat torde avflyttningsförbud ofta inte ha effekt i fråga om utländska medborgare. Även svenska medborgare avflyttar ibland trots meddelat förbud häremot. Särskilt passfriheten inom Norden anses medverka till att avflyttningsförbud mången gång blir verkningslöst

(jfr bet. s. 312).

Även i andra hänseenden än beträffande effektiviteten i meddelade för­

bud är förhållandena numera helt annorlunda än vid lagens tillkomst år 1917. Bl. a. har möjligheterna att kräva ut underhållsbidrag i utlandet för­

bättrats. Vidare gäller att barn, som inte får ut fastställt underhållsbidrag, i vid omfattning äger rätt till bidragsförskott av det allmänna. Slutligen — men inte minst viktigt — kan åberopas, att lagen om avflyttningsförbud innebär en sådan inskränkning i den enskildes personliga frihet som nu­

mera måste betecknas som otidsenlig.

Beredningen har också under sitt arbete övervägt att upphäva lagen men har på vissa skäl avvisat den tanken. En stark remissopinion är emellertid för ett upphävande (jfr bet. s. 315 f). För egen del är jag närmast av samma uppfattning, dvs. att lagen torde kunna upphävas. I detta läge torde det vara riktigast att de närmast berörda myndigheterna och organisationerna på nytt hörs om sin inställning till ett upphävande. Eftersom lagen berör förhållanden som är gemensamma för de nordiska länderna finns det dess­

utom anledning att ta upp frågan om ett upphävande till diskussion med

företrädare för våra grannländer. Innan detta har skett, torde det inte fin­

nas anledning att göra ändringar i lagen. Jag vill särskilt anmärka att de ändringar i lagen som beredningen har föreslagit inte ovillkorligen måste genomföras i samband med övriga här aktuella reformer.

Det framlagda förslaget till lag om införsel för uttagande av utländska utskylder eller allmänna avgifter skulle ersätta en lag av den 15 juni 1935 i samma ämne.

Beträffande frågan om införsel för svenska skatter och allmänna avgifter föreslås att det, i överensstämmelse med vad beredningen har förordat, i den nya införsellagen hänvisas till särskilda bestämmelser. Avsikten är att chefen för finansdepartementet senare skall ta upp frågan om reglering av detta ämne (se vidare härom under 5.1.). Det måste med hänsyn härtill anses mest ändamålsenligt att frågan under vilka förutsättningar och i vil­

ken ordning utländska skatter och allmänna avgifter skall få tas ut genom

ken ordning utländska skatter och allmänna avgifter skall få tas ut genom