Tillstånd i munhålan kan grovt indelas i tillstånd som beror mukosan, salivkörtlarna och käkarna. Här kommer vi inte ta upp tillstånd som påverkar tänderna eller supporterande strukturer.
Icke-neoplastiska tillstånd i munhåla Aftösa sår
Patofysiologi: Ytliga, mukösa, sår som 40% av populationen får. Vanligare att få under de första 20 åren i livet, ger mycket smärta och är ofta återkommande. Kan vara enstaka eller multipla lesioner, ofta täckta med exudat. Försvinner ofta av sig själv inom 7-10 dagar.
Orsaker: Orsaken är inte klarlagd men det verkar finnas ett samband mellan de som har celiaki, IBD eller Behcets sjukdom (vaskulitsjukdom
Morfologiska förändringar:
Kliniska konsekvenser: Behandling:
Blåsdermatoser
Patofysiologi: Autoimmun sjukdomAR (samlingsnamn) med blåsor som är intraepidermala. att sjukdomen framkallar IgG-antikroppar mot intercellulär substans. Tryck mot huden ger en blåsbildning nästan omedelbart och detta kallas för Nicholskys tecken som karakteriseras av brännskadeliknande hudavlossning med slemhinneengagemang. På normal eller lätt rodnad hud uppkommer plötsligt kraftigt fyllda blåsor med klart gulaktigt innehåll. Blåsorna oftast runda eller ovala. Kan bli flera cm stora ”hönsägg”. Utbreder sig ibland perifert, oregelbundet, serpiginöst. Brister lätt och blottar fuktig, röd yta som ibland genomgår snabb epitelisering och efterlämnar rödbrun fläck. Ibland tillkommer hemorragiskt inslag, djupgående infektioner. I slemhinnorna övergår blåsorna ofta snabbt till erosioner. Sällan klåda. Hög mortalitet hos äldre om obehandlad.
Orsaker: Etiologin är oklar Morfologiska förändringar: Kliniska konsekvenser:
Oral lichenoiden reaktion
Patofysiologi: Är en grupp inflammatoriska sjukdomar där det sker förändringar på både hud och slemhinna. Denna typ av förändring sker hos ca 2% av vuxen befolkning
Orsaker: I det stora hela är etiologin fortfarande oklar. Kan bero på autoimmunitet,
kontaktallergi (t.ex. fyllningsmaterial vid tandvård, dentalt amalgam eller qvicksilver. Är en typ- 4 reaktion, dvs fördröjd). På bilden ovan ser vi en tunga som legat dikt an fyllnadsmaterial. Kan även uppkomma av starkt kryddad mat, citrusfrukter.
Morfologiska förändringar: Kliniska konsekvenser: Behandling:
Sialadeniter
Patofysiologi: Inflammation i spottkörtlarna.
- Påssjuka: Vanligast där spottkörtlarna via viral infektion blir förstorade, framförallt gl parotis. Påssjuka är ofta en sjukdom som kommer i samband med influensa och ger en interstitiell inflammation
- Mucocele: svullnader/inflammatoriska lesioner i salivkörtlarna som kan leda till blockad av saliv som istället hamnar i omgivande stroma. Vanligt hos bebisar, yngre och äldre personer och ser ofta ut som en svullnad i läppen, ffa vid måltid. Kan t.ex. bero på att man biter sig i läppen el kinden. Histologiskt syns ett cystaliknande område med inflammatorisk granulation el fibros runt omkring sig, fyllt med mucin och
inflammatoriska celler, ffa makrofager. Om de inte försvinner av sig själv tar man bort cystan och i värsta fall ta man bort hela spottkörteln.
- Bakteriell sialandit: påverkar ofta multipla salivkörtlar men framförallt de
submandibulära. Vanligast är osaken streptococcus viridans och staphylococcus aureus. Kan leda till stenos (spottsten) som gör stopp i gångarna från spottkörtlarna. Spottsten ska tyligen vara den allra vanligaste orsaken till sialandit. Bakterierna kan komma in via mat eller andra skador.
- Sjögrens syndrom: autoimmun sialadentis som drabbar olika exokrina körtlar i kroppen, t.ex saliv eller tårkörtlarna. Körtlarna blir inflammerade, ger nedsänkt funktion och i munnen upplevs muntorrhet.
Orsaker: Kan bero på trauma, viral eller bakterieinfektion eller autoimmun sjukdom. Morfologiska förändringar: Förstorda spottkörtlar fyllda med mononukleära celler.
Kliniska konsekvenser: . Påssjuka hos barn är ofta riskfritt och lättbehandlat. Hos vuxna kan dock påssjuka leda till pankreatit eller orkit (testikelinflammaion) som i värsta fall kan leda till att mannen blir steril.
Behandling:
Neoplastiska och preneoplastiska tillstånd i munhåla Leukoplaki
Patofysiologi: Kan uppstå i läppar, munhåla, svalg eller esofagus. Definieras som en vit fläck som inte kan skrapas av från slemhinnan. Ett plack i mukosan som genomgår malign förändring. En lesion som uppstår i någon av ovan exempel och som inte kan diagnostiseras som någon annan sjukdom eller lesion. Därmed är inte t.ex. lichen planus en leukoplaki.
Orsaker: Prevalensen i Sverige av leukoplaki är 3.6 %, den är vanligare hos män (6.1%) än hos kvinnor (1.2%). Vanligast mellan 40-70 åå. Etiologin är multifaktorell men tobak är den vanligast orsaken till leukoplakier.
Morfologiska förändringar: Leukoplakin uppstår på grund av en ö̈kad keratinisering. Även mukösa lesioner med dysplasi som ibland blir till CIS. Ju mer dysplasi, desto mer syns ökning av inflammatoriska celler som lymfocyter och markofager.
Kliniska konsekvenser: Leukoplakier är den vanligaste orala precancerösa lesionen och så länge inte motbevisat histologiskt, ska alla leukoplakier anses precancerösa. Inom 10-20 år uppvisar cirka 4% av leukoplakierna en cancerös förändring.
Behandling:
Skivepitelcancer i munnen
Patofysiologi: Kan uppstå i läppar, munhåla, svalg eller esofagus. 95% av alla cancer i munhålan är skivepitelcancer, resterande är adenocarcinom hos salivkörtlar. Aggressiv, malign cancer och 6e vanligaste neoplastiska tillståndet i världen. Mindre än 50% överlevnadschans (står ej antal år de pratar om). Diagnostiseras ofta i sent skede och man ser ofta utveckling av multipla tumörer när man väl funnit den primära, och dessa sekundära tumörer är ofta det som leder till döden. Orsaker: Riskfaktorer: tobak & rökning.
Genetisk: TP53 och gener som reglerar differentering av skivepitelceller som p63 och NOTCHI och överuttrycker ofta p16, en cyklinberoende-kinas-inhibitor.
Finns även HPV relaterad skivepitelcancer i munhålan som ständigt ökar och man tror att denna kommer gå om HPV relaterad cancer i cervix i framtiden. OBS: de med HPV-relaterad
genetiska faktorer. I Asien är cancern relaterad till betel quid (googla detta, lite spännande men typ tuggtobak).
Morfologiska förändringar: Cancern kan uppstå var som helst i munhålan men är vanligast i ventrala delen av tungan, munbotten, underläpp, mjuka gommen eller i käkens “gingiva”. I tidiga stadier ser det ut som leukoplaki men kommer med tiden uppvisa tydlig atypi + dysplasi. Kan ge sår som ej läker på veckor med indurationer och hårda, oregelbundna kanter. Histologiskt ses skivepitelscarcinom från dysplastiska prekursorer. Det varierar från väldifferentierat med keratin till lågt differentierad.
Kliniska konsekvenser:
Behandling: möjligtvis har HPV-vaccin förebyggande effekt
Pleomorft adenom i munnen
Patofysiologi: Uppstår i spottkörtlar och är den vanligaste (står för 60%) tumören i glandula parotis. Är en blanding mellan myoepiteliala celler och epiteliala celler och kallas även “mixed tumör” givet sina varierade histologi. Man ser ofta ett överuttryck av transkriptionsfaktorn PLAG1.
Orsaker:
Morfologiska förändringar: Tumören är benign, kapselförsedd och väl välavgränsad. Är sällan större än 6 cm och tumören ska inte smärta, vara fritt förskjutbar och kännas påtagligt hård. Den tillväxer långsamt och har en viss maligniseringspotential, dock väldigt liten. Det som
karakteriserar tumören mest är dess heterogena histologiska bild men myoepiteliala och epitelceller som är arrangerade på olika sätt.
Kliniska konsekvenser: Är en precancerös tumör och ju längre tid man har tumören, ju mer ökar risken för att tumören ska bli cancerös och få oftast ett adenocarcinom. Om utveckling till adenocarcinom är det hög dödlighet med max 50% överlevandschans på en 5 års period. Stor risk för recidivitet
Behandling: Kirurgi.
Benpatologi i munhåla Odontogena cystor
Patofysiologi: Cystorna är antingen inflammatoriska eller “developmental” dvs kommer ur förändring som t.ex. cancer gör. Delas in i “dentigerous cystor” och “perapikala cystor”. De cystor som uppstår vid en infektion i en tand eller ur en tand som ej vuxit upp ännu bildar en follikulär cysta som tas bort med kirurgi. Vid angulus/ramus området på mandibulen har vi tumörer som utvecklas ur de vävnader som utvecklar tänder, vi får alltså bl.a. ameloblastom,
odontom och cementoblastom. Det är viktigt att särskilja odontogena keratocystor från andra odontogena cystor eftersom dessa är lokalt aggressiva och hör risk för återfall.
Orsaker: Kan uppstå i alla åldrar men är vanligast mellan 10-40 åå.
Morfologiska förändringar: På röntgen ses dessa som väldefinierade, antingen på en el fler platser. Histologiskt ses ett tunt lager av keratinserat skivepitell med tydliga basalceller och en veckad luminal yta.
Kliniska konsekvenser: Ökad risk för multipla tumörer om man har Gorlin Syndrom.
Behandling: Aggressiv och komplett borttagning av tumören. Om ej komplett är risk för återfall 60%.
Odontogena tumörer
Patofysiologi: En grupp av lesioner med diverse histologiskt ursprung och olika kliniska uttryck. Kan vara benigna eller maligna och en del är hamartom (en lokal missbildning som påminner om en tumör men är fylld med mogna celler och vävnader som är normalt förekommande för
området). Kan uppkomma från odontogena epiteliet, ektomesenkym (tändernas utvecklings mesenkym) eller både och - alltså sammanfattningsvis ur embryonal eller mogen vävnad.
- Ameloblastom (en form av epiteltumör i käken, som har sitt ursprung i epitelrester av Malassez eller epitelrester från emaljens utvecklingsstadium)
- Odontom (en blandtumör av odontogent ursprung, där både epitelcellerna och mesemkymcellerna uppvisar fullständig differentiering, vilket leder till bildande av tandstrukturer).
Orsaker:
Morfologiska förändringar: Kliniska konsekvenser: Behandling:
Mage och tarm
Missbildningar i mage-tarm Meckels divertikel
Patofysiologi: Är en rest, som uttrycks som en divertikel, av gången mellan navelsträngen och ileum (ductus omphalo-mesentericus) och är lokaliserad ungefär 15cm från valva ileocaecalis. Kan bestå av ektopisk gastrisk mukosa, pankreatisk muskosa eller kolonslemhinna. Denna kan ha drabbats av inflammation och får då liknande symptom som vid appendicit och det beror på att den kan ha ventrikelmucosa i sig vilket gör att den kan bilda syra. Denna syraproduktion ger en ulceration och till slut perfusion
Orsaker: En av de vanligaste medfödda missbildningarna med 1-3% prevalens och enbart 4% av de med tillståndet utvecklar symtom. Beror på att resten inte tillbakabildas på korrekt sätt under 5-6e fosterveckan och man får då denna utbuktning/ divertikel på tunntarmen. 50% har ektoptisk vävnad som ofta är ventrikelslemhinna med HCl produktion → ulcerösa problem.
Morfologiska förändringar: Man letar efter anemi samt gör gastroskopi för att utesluta annan källa till blödning. 50% av divertiklarna påvisas genom röntgen och fri gas tyder på perforation. Kliniska konsekvenser:
Kongenital megacolon (Hirschsprung’s sjukdom)
Patofysiologi: = megakolon. Pat har ett icke-innerverat segment i tarmarna då det enteriska nervsystemet (plexus myentericus och plexus submucosus) saknas i nedre delen av tjocktarmen. Detta medför att tarmen ej kan utföra peristaltik i detta område, feces ansamlas,
Orsaker:
Morfologiska förändringar:
Kliniska konsekvenser: Symtom som kan ses redan från födsel är uppsvullen buk och svåra förstoppningar. obstruktion sker och tarmarna blir därför dilaterade i området. Dilationen leder till inflammation, ulceration och blödningar. Om ej behandlat kan detta leda till död.
Behandling: Man tar bort det felaktiga segmentet i tarmen och lappar sen ihop colon utan den delen.
Esofagusatresi
Patofysiologi: Medfödd sjukdom som ofta märks direkt vid födsel då barnet ej kan svälja och börjar få skum i munnen. Malformation av esofagus som inte går mellan hela munnen och ventrikeln, den övre delen av matstrupen sluter ofta blint. Den nedre delen av esofagus har ofta en förbindelse med luftstrupen, så tracheosofageal fistel.
Orsaker: medfött. Ej ärftligt, oftast sporadiskt. Morfologiska förändringar:
Kliniska konsekvenser: Ökar risk för aspirationsbronkopneumoni. Behandling: kirurgi.
Stenos i esofagus
Orsaker: Kan vara medfödd eller förvärvad och om förvärvad kan stenosen orsakas av strålning, inflammation, fibros eller esofagit.
Morfologiska förändringar: Morfologiskt ses fibros och atrofi av muscularis propria. Kliniska konsekvenser: Leder till dysfagi.
Behandling:
Akalasi
Patofysiologi: Motorikstörning i esofagus nedre sfinkter som har inkomplett relaxation och ökad tonus. Detta leder till avsaknad i peristaltik i esofagus. Primär och sekundär.
Orsaker: Primär: idiopatiskt. Sekundär: t.ex. på grund av Chagas sjukdom (en tropisk parasitsjukdom som är orsakad av en intracellulär protozo)
Morfologiska förändringar: Kliniska konsekvenser: Behandling:
Diafragmabråck
Patofysiologi: = hiatusbråck eller glidbråck. Innebär att hålet som esofagus passar genom diafragma i är för stort så att delar av ventrikeln och esofagus pressas upp genom hålet. Orsaker: ärftlig parameter
Morfologiska förändringar:
Kliniska konsekvenser: Bråcket är i sig ofarligt och ger ibland inga besvär. Får man besvär beror det på att cardia inte kan hålla tätt och vilket ger esofagusreflux.
Behandling:
Kongenital pylorusstenos
Patofysiologi: Stenos i nedre magmunnen. Beror på hypertrofi av cirkulära muskeln runt pylorus → förträngning → mat kan inte lämna ventrikeln och pat kräks.
Orsaker: Kan vara kongential och ses ofta hos pat med Turners, trisomi 18. man:kvinna 3:1.Om förvärvad så är det man:kvinna 4:1 och ofta associerad med antrumgastrit eller pylorusulceration. Morfologiska förändringar:
Kliniska konsekvenser: Behandling:
Inflammation och konkrement i mage-tarm Aftös stomatit
Patofysiologi: Inflammation i mun och läppar. Uttrycker sig som smärta och sveda i munnen, svårtigheter att äta och dricka samt ulcererande sår.
- Minor afte 1-4 lesioner < 10 mm i diameter. Central liten oval grundning med vit/gul fyllning omgiven av en röd ring. Läker på 7-10 dagar.
- Major afte: Lesioner > 10 mm, framför allt i svalget, mjuka gommen, läppar. Kan kvarstå i flera månader och läker ofta med ärr.
- Herpetiforma afte: Multipla (20-100) ulcerationer 1-2 mm i diameter, kan konfluera till större irreguljära slemhinneförändringar. Ofta under tungan eller i munbotten.
Orsaker: Etiologin är okänd men sjukdomen men är troligen en autoimmun sjukdom som aktiveras när pat är immunsuppressed. Återkommande samt mer malign afte ses vid celiaki. Morfologiska förändringar:
Kliniska konsekvenser:
Behandling: Antiseptika som klorhexidin kan lindra. Vid svåra fall ges steroider men även immunsuppression.
Esofagit
Patofysiologi: Inflammation i slemhinnan. Esofagit kan uppkomma och visa sig på olika sätt: Eosinofil esofagit: immunmedierad esofagit, t.ex. vid allergi eller atopi. Om denna typ av inflammation sker i andra delar av GI kallas den för ”Egit” eller ”eosinofilgastrointestinal disease”. Makroskopiskt syns koncentriska ringar. Histologiskt ses eosinofila granulocyter i det ytliga skiktet, mikroabscesser samt degranulerade eosinofiler
Refluxesofagit: vanligaste, se eget avsnitt nedan
Hudsjukomar: bullös pemfigoid, epidermylosis bullosa Andra GI sjukdomar: Chrons
Orsaker: kemiska som alkohol, syra, rökning, varm dryck, läkemedel som doxycyklin och bifosfat, iatrogent från kemo- eller radioterapi, infektiöst som CMV, HSV, bakterier, svamp Morfologiska förändringar: : skapar ytliga sår och man ser nukleära och cytoplastiska inklusioner i endotel och stromacellerna.
CMV-infektion:
HSV: alltså herpes, orsakar välavgränsad ulcus. I ulcus kanter syns kanter med degenerativt förändrade celler som är multinukleära samt med kromatin i periferin.
Svamp (candida, mucormycol aspergillos): vid candidas syns makroskopiskt gulvita plack, exudat och ulcerationer. Hyperkeratos. Mikroskopiskt ser vi inflammation som är ganska så svår att identifiera och kräver speciell färgning med PASD för att se tydligare.
Kliniska konsekvenser: Symtom är halsbränna, sura uppstötningar, dysfagi, värk vid sväljning och bröstsmärtor.
Behandling:
Reflux esofagit Patologi:
Kallas även GERD. Kan utvecklas till precancerös tillstånd.
Vanligaste anledningen till inflammation i esofagus. Skivepitel är känsligt mot syre och vid sura uppstötningar av HCl får pat esofagit.
Refluxorsak kan vara hiatusbråck, minskad tonus i nedre esofagussfinkter, farmaka (t.ex psykofarmaka), graviditet, obesitas eller alkohol och rökning.
Vanligast vid > 40 åå och börjar som sura uppstötningar och ”heart burn”.
Morfologi:
Makro: Ulcerationer ses distalt av esofagus och avtar proximalt.
Mikro: Vi ser högt belägna papillspetsar, basalcellshyperplasi, spongios (dilaterade)
intercellulära spatier, spridda intraepiteliala eosinofiler och
ibland neutrofiler.
Symtom:
Ulceration ger hematemes (blodig kräkning), melena, stenos
och kan under långvarig gång utvecklas till Barretts esofagus, dvs metaplasi som kan leda till dysplasi och adenocarcinom.
Behandling:
Barret’s esofagus
Patologi:
Endoskopisk abnormal mukosa ovanför gastroesofagala förbindelsen (GEJ). Är alltså
tarmslemhinna uppe i esofagus. Beror på kronisk GERD eller refluxesofagit. 10% av personer med GERD som ger symtom utvecklar Barretts.
Största gruppen är vita män mellan 40-60 åå.
Kan vara ett precanceröst tillstånd som kan leda till adenocarcinom.
Morfologi:
Makroskopiskt: ser ut som röda, sammetsliknande ”tungor” eller streck.
Mikroskoiskt: Övre bilden är normal skivepitel, nedre delen är sjukt epitel vid Barretts esofagus. Histologiskt ses skivepitel som övergått till metaplastiskt körtelepitel (gastriskt eller intestinalt). Om det är intestinal metaplasi ses även bägarceller och cylindriska celler. Det kan vara både låg- eller höggradig dysplasi och vid höggradig dysplasi har vi en malign transformation som kan leda till adenocarcinom, risken ökar med åren som pat har Barretts.
Utredning och behandling:
Görs med endoskopi och biopsi. Om inga dysplastiska förändringar ses så gör man inget utöver behandling för GERD. Ser man dysplasi och utveckling mot adenocarcinom görs resektion, laser
ablation eller endoskopisk mukosektomi. Om carcinomet är långt gånget med risk att övergå till invasiv cancer ges liknande behandling som till intramuköst carcinom.
Akut/erosiv gastrit
Normal slemhinna är skyddad av slem och bikarbonat på epitelytan samt har ett högt blodflöde och en mukosa som avger joner från epitelialcellerna. Dessa epitelialceller har även en stor regenerativ förmåga som stimuleras av skyddande faktorer som prostaglandin typ 1 och typ 2. Blir det obalans här så får vi en slemhinneskada, t.ex. gastrit.
Akut = neutrofil, snabbt kommande gastrit som läker inom ett par dagar.
Erosiv = gastrit med erosioner + blödningar och i extrema fall transmural ulceration och nekros, dvs perforation.
Patogenes:
Vid hyperHCl, alkohol, ischemisk skada, minskad slemproduktion, minskad produktion av prostaglandiner eller bikarbonat ses en obalans i slemhinnan. Vi får då reducerad mucinsyntes. Exempel på kemisk skada kan leda till denna obalans som läkemedel (exempelvis NSAID:s som aspirin), cytostatika men vi kan även få denna obalans av infektiös natur. Den kemiska
substansen ger en skada på mukosan vilket leder till en syrainducerad skada i magen och det blir mindre regeneration.
Chock eller uremi kan även göra slemhinnan mer sårbar vilket kan också leda till detta. Symtom:
Symtom sträcker sig från svag obehagskänsla i buken, halvbränna, kräkningar, hemetemes och melena till massiva och livshotande blödningar från gastrisk perforation. Är en av de vanligaste orsakerna till hematemes hos t.ex. alkolister.
Morfologit:
Vid mild akut gastrit syns enbart lite ödem i lamina propria och det ytliga epitelet är intakt, dock kan neutrofiler (ska ej finnas ovan basalmembranet, detta tyder på inflammation) finnas men lymfocyter och plasmaceller saknas.
Vid mer utvecklad gastrit och en större skada på mukosan ses erosion eller förlorat ytligt epitel vilket kan leda till neutrofila infiltrat och ödem av exudat. Blödning i lamina properia kan också synas som mörka prickar och då har vi ”akut erosiv blödande gastrit”.
Även ytlig nekros kan ses samt ytlig fibrinutfällning.
Behandling:
Histamin-2-receptorantagonister som Antacida som neutraliserar syran. Ger oftast komplett läkning inom ett par dagar.
Kronisk gastrit
Delas in i AMAG och EMAG. Vanligast är EMAG orsakad av Helicobakterier, sedan AMAG och på tredjeplats EMAG orsakad av NSAID.
Atrofisk/ autoimmun gastrit
Även kallas AMAG = autoimmun kronisk gastrit
Patogenes:
En typ av kronisk gastrit och står mindre än 10% av dessa. Medelålder är 60 år, lite vanligare hos kvinnor.
Atrofisk är ofta en autoimmun gastrit (dock ej kopplad till HLA), ofta kopplad till hypotyreos, diabetes och vitiligo.
Vid denna typ av inflammation minskar syraproduktion, hypergastrinemi (ökad gastrinsyntes pga minskad HCl nivå) då vi pat har minskat antal parietalceller som normalt utsöndrar HCl och pepsinogen. Man ser även antikroppar mot parieteaceller och IF (intrinsic factor) vid serumtest, hyperplasi av antrums endokrina celler (gastrinproducerande G-celler) och vitamin B12 brist (pga brist på IF som behövs för upptag av B12). Detta leder till perniciös anemi.
Kommer ofta smygandes och ger inte så mycket symtom.
Morfologi:
Skadad oxyntisk (syraproducerande) slemhinna i ventrikels fundus och corpus. Diffus atrofi leder till uttunnade väggar i dessa delar av ventrikeln och slätad rugae.
Kan finnas neutrofiler men ffa syns lymfocyter, makrofager och plasmaceller. Till skillnad från H.pylori gastrit så är inflammation ofta djup, hela vägen ner till de gastriska körtlarna och vi kan se intestinal metaplasi.
Komplikationer med AGAG:
Det finns risk för percinös anemi, slemhinnaatrofi med intertestinal metaplasi, risk för dysplasi vilket kan leda till adenocarcinom samt risk för neuroendokrincell-hyperplasi vilket kan leda till neuroendokrin tumör.
Gastrit associerad till Helicobacter
Även kallad EMAG = enviornmental kronisk gastrit. En typ av kronisk gastrit, den vanligaste orsaken.
Orsakas av den spiralformade Helicobacter bakterien och vid akut Helicobacter gastrit får pat sällan symtom, det är först när den blir kronisk som symtom ses.