3 Jämförelser
3.1 Inledning
I detta kapitel jämförs de olika äkta ansvaren för annans handlande med varandra och de oäkta ansvaren för att kunna dra paralleller och finna likheter dem emellan. Jämförelsen har av pedagogiska skäl strukturerats ner under ett flertal rubriker som inte sällan har nära samband med varandra. Varje rubrik behandlar ett visst drag eller viss tendens så isolerat som det tillåts och resultatet av jämförelser dem emellan återfinns i slutsatsen i avsnitt fem. Detta för att kunna fokusera på en sak i taget och på så sätt enklare kunna se om den är genomgående för alla de äkta ansvaren. Detta är inte ett krav för att tas upp utan det är även intressant att undersöka drag eller tenderser som särskiljer de äkta ansvaren ifrån varandra. Detta innebär att vissa specifika drag förtjänar uppmärksamhet även om de bara är tillämpliga på ett eller ett fåtal ansvar. Trender i vilka ansvar som oftast är snarlika är intressanta då de kan användas till att gruppera de äkta ansvaren inbördes.
3.2 Gemensamma drag
3.2.1 Medveten förändring ifrån de annars gällande regler
Som nämnts kort i inledningen bygger svensk skadeståndsrätt på ett ansvar för eget vållande om inget annat specificerats vilket innebär att en individ inte ansvarar för någon annans handlande om inte någon princip eller regel säger annat. De äkta ansvaren för annans handlande är formella utvidgningar av detta ansvar där man utökat vilkas handlande som en viss utpekad person ansvarar för och där man ofta skärpt ansvaret i någon riktning. Man har på så sätt generellt breddat en utpekad individs ansvar och frångått annars gällande regler som skulle lämnat denne ansvarslös. Det kan alltså för de äkta ansvaren anses vara så att ett
huvudsyfte är att förändra ansvaret i strängare riktning i jämförelse med annars gällande regler. Tydliga exempel på detta är arbetsgivares principalansvar enligt 3:1 SkL och det allmännas ansvar enligt 3:2 SkL.
I båda dessa fall har i modern tid inte bara en utvidgning ifrån allmänna regler gjorts utan även en förändring i jämförelse med tidigare, mindre stränga, specialregler har genomförts. Exempelvis var reglerna för principalansvaret i utomobligatoriska fall mycket begränsade genom flera inskränkningar. 98 På samma sätt rådde kraftiga inskränkningar även i det
98
34 allmännas ansvar.99 Båda dessa ansvaren har tappat en stor del av sina inskränkningar i
modern lagstiftning. Dessa förändringar kom dock inte som någon överraskning utan rättspraxis hade redan varit på väg mot förändring när lagändringen genomfördes. De kan båda sägas vara del i en utveckling där rätten frångått principen om att ansvar ska åligga den vårdslöse ensamt till att mer och mer fördelas till även andra individer. I det här fallet sådana individer som både driver en verksamhet och har möjlighet att förändra riskmomenten. De oäkta ansvaren för annans handlande där man fortfarande endast ansvarar för eget
handlande, eller i fallet med strikt ansvar för vissa riskers förverkliganden, kan också innebära en ansvarsskärpning i jämförelse med allmänna regler. Den ansvarige kan, som nämnts ovan, i specialsituationer bli ansvarig för en skada uppkommen på grund av annans handlande även om han endast ansvarar enligt ett oäkta ansvar.100 Här kan inte någon vilja att flytta fokus ifrån den ansvariges eget handlade urskiljas på samma sätt som görs vid införanden av de äkta ansvaren. I dessa ansvaren finns ofta ett syfte att begränsa farligt handlande genom prevention eller ekonomiskt ansvar. Ansvaren är dok inte alltid till för att breddas till någonting bredare än det som annars ändå följt av den allmänna culparegeln i 2:1 SkL, utan tjänar ofta till att precisera detta. Effekten kan dock ofta bli snarlik ett utökande när en sådan precisering i praktiken resulterar i en hårdare bedömning än vad som skett innan.
Ett exempel på en precisering av de allmänna reglernas nivå är det tillsynsansvar som andra än vårdnadshavare kan ha för barn. Detta ansvar följer av den allmänna culparegeln i 2:1 SkL och något avsteg ifrån denna allmänna regel ämnades inte göras vid SkL:s författande och inte heller vid de ändringar som gjordes när vårdnadshavares ansvar förstärktes.101 Detta ansvar kan jämföras med det avsteg ifrån de allmänna reglerna som gjorts vid en vårdnadshavares ansvar i 6:2 FB. Detta vårdnadsansvar är inte till för att likt principalansvaret fördela ansvaret ifrån barnet till vårdnadshavaren utan istället är målet att precisera och skärpa ansvaret i jämförelse med vad som annars gällt enligt 2:1 SkL. Det extra stadgandet har inte endast ett pedagogiskt syfte att beskriva gällande rättsläge utan det har ett syfte att göra en
vårdnadshavares ansvar strängare än innan när ansvaret ensamt baserades på 2:1 SkL utan någon förstärkande lagstiftning.102 Formellt sett är dock 2:1 SkL fortfarande ansvarsregeln som gäller även för vårdnadshavarens ansvar men den skärps i och med 6:2 FB:s existens och syfte. 99 Hellner, s. 441. 100 Avsnitt 1.4. 101
Prop. 1972:5, s. 172 och Prop. 1993/94:57, s. 22.
102
35 Även konstruktionen av en handlingsplikt skärper ansvaret i jämförelse med tidigare
allmänna regler eftersom man nu har fått en handlingsskyldighet som kan skapa ett
skadeståndsansvar utan ett positivt handlande, vilket inte sker enligt de allmänna reglerna. Som huvudregel kan konstateras att de situationer i svensk rätt där en ansvarig kan svara för någon annans handlande innefattar någon form av ansvarsskärpning i jämförelse med annars gällande regler. Skillnaden mot dessa allmänna regler är mycket varierad och huvudregeln är inte utan undantag, så som exempelvis det tillsynsansvar som träffar förskolepersonal vilket får anses vara en del av allmänna regler.
3.2.2 Ofta ett skärpt ansvar, sällan endast en ansvarsförflyttning
Förutom att förflytta ansvaret ifrån de allmänna reglernas fokus på ett eget vållande så tjänar de äkta ansvarens ansvarsregler även andra syften än själva förflyttningen. En annan princip som kan urskiljas är att man bland de äkta ansvaren skärper ansvaret när man förflyttar det ifrån den vållande enskilde till en principal eller en annan av lagstiftningen utpekad, exempelvis en ägare i TF. Detta strängare ansvar har inte alltid en per definition lägre culpanivå i sig men kan istället inkludera anonym och kumulerad culpa.
Vid kumulerad culpa kan en arbetsgivare riskera att bli ansvarig i skadeståndshänseende för något som sett till varje enskild delhandling inte skulle kunna anses vårdslöst utan endast är ansvarsgrundande sett till en samlad bedömning av alla handlingar gjorda av arbetsgivarens arbetstagare i den aktuella situationen. Genom kumulationen infaller på så sätt en
skadeståndsskyldighet där ett ansvar annars inte skulle funnits om principalansvaret endast skulle innebära att en enskild arbetstagares vållande överfördes isolerat till arbetsgivaren och kumulation inte tilläts. Vid det allmännas ansvar kan även felaktigheter hos statliga och kommunala myndigheter kumuleras med varandra, i alla fall på så sätt att om en central myndighet utformar en felaktig anvisning och en lokal myndighet använder sig av den så kan ansvar falla på den lokala myndigheten för fel som egentligen den centrala ligger bakom.103 I NJA 1987 s. 954 belystes det hela när kronofogdemyndigheten fått felaktiga uppgifter ifrån en kommun och själv fick stå för misstaget.104
Även anonym culpa kan sägas vara strängare, i meningen mer långtgående, än det allmänna ansvaret då behovet av att kunna peka ut vem som gjort vad faller bort vilket underlättar för ansvarsutkrävandet att bli aktuellt. Resultatet av den anonyma culpan riskerar i vissa extrema fall att likna effekten av ett strikt ansvar. Lundstedt redogör för liknande situationer ur äldre
103
Prop. 1997/98:105, s. 36.
104
36 praxis, innan principalansvarets utveckling, där en form av anonym culpa lagts bolag till last utan att någon culpa alls preciserats i domskälen.105 Man har alltså tillåtit den anonyma culpan att inkludera inte bara brist på utpekande av ansvarig person utan även specifikt vållande. Effekten blir även i mindre extrema fall att om något bristfälligt beteende kan pekas ut inom arbetsgivarens ansvarssfär så finns inget krav på att peka ut vem som har bidragit till faran, och på så sätt blir bedömningen snarare baserad på vad som inte uppfyllts och vilka risker som inte minimerats än exakt hur det culpösa handlandet som aktualiserar ansvaret gått till.106 Vid sidan av att ansvaret blir strängare så fyller denna reglering med kumulerad och
anonym culpa främst en rättsteknisk funktion och minskar bevisbördan för en skadelidande i en framtida process vilket i praktiken underlättar möjligheten till en framgångsrik
ansvarstalan.
Att ansvaren för annans handlande alltid innebär ett strängare ansvar för den ansvarige än annars är dock inte allmängiltigt. Ansvarsreglerna för ägare i YGL tar här någon form av mellanposition. Vissa individers ansvar har skärpts skadeståndsrättsligt i och med att dessa nu ansvarar för annans handlande. Men detta ansvar begränsas av att vissa rekvisit ska vara uppfyllda för att ansvar alls ska kunna bli aktuellt och det allmänna skadeståndsansvaret är uteslutet i dessa situationer. Enligt 8:1 YGL måste ett yttrandefrihetsbrott ha begåtts för att skadeståndsansvar ska vara aktuellt och för att ett sådant brott ska ha skett ska det enligt 5:1 YGL handla om en gärning som enligt 7:4-5 TF anses vara ett tryckfrihetsbrott.
Skadeståndsansvar för sådana yttrandefrihetsbrott kan sedan avkrävas den ansvarige för brottet, främst utgivaren enligt 6:1 YGL, samt den som bedriver verksamheten eller har låtit framställa upptagningen enligt 8:2 YGL. På så sätt uppstår både situationer där man gjort ansvaret strängare än allmänna regler och även situationer där ansvaret är lindrigare. Detta genom att en eventuell ägare i vissa situationer kan ansvara för annans handlande som han annars inte skulle ansvara för och i dessa fall hamna i en strängare ansvarssituation än annars. Samtidigt kan den lindrade effekten uppstå i andra situationer där nu ingen ansvarar trots att någon enligt allmänna regler skulle ha fått göra det, detta eftersom inget tryckfrihetsbrott har begåtts och inget skadeståndsansvar då kan uppstå. I alla dessa situationer har man dock aktivt flyttat ansvaret även om ansvar inte alltid blir aktuellt. Detta innebär att man kan få en
ansvarsförflyttning utan ett strängare ansvar även för äkta ansvar, dock endast i vissa
situationer. Det är dock fortfarande så att den som fått ansvaret påfört sig har ett bredare och mer betungande ansvar än innan sett till helheten. TF bygger på ett liknande system och väger
105
Lundstedt, s. 85 ff.
106
37 även det mellan strängare ansvar och brist på ansvar.107
Bland de oäkta ansvaren sker ingen ansvarsförflyttning, här ansvaras ju för eget vållande och inte annans. Däremot sker ofta en skärpning i jämförelse med allmänna regler och på så sätt kan rubrikens påstående om att ansvarsförflyttning inte är det enda syftet sägas gälla även dessa ansvaren. De oäkta ansvaren är dock viktigare för nästa rubrik som handlar om fall där ansvarsförflyttning helt har uteblivit.
3.2.3 Inte alltid en ansvarsförflyttning, ibland endast ett utökande av ansvaret
Som noterat i avsnittet ovanför sker inte vid alla ansvaren en ansvarsförflytting ifrån annan till den av regeln utpekade ansvarige, men den ansvariges ansvar utökas dock i många lägen. Även om en formell ansvarsförflyttning inte skett och inget ansvar har överflyttats ifrån annan till den ansvarige så kan fortfarande i realiteten en utökning av ansvaret ha skett för denne. Denne kan nu svara för skador uppkomna av annans handlande i kombination med
exempelvis sin egen underlåtenhet eller en viss ansvarsförpliktelse. Ett exempel på detta är det äkta ansvaret i 3:5 SkL där en vårdnadshavare ansvarar för sitt barns brottsliga handlande utan att barnets eget ansvar på något sätt förminskats eller överflyttats.
Samma sak gäller för många oäkta ansvar, se till exempel det strikta ansvaret. Här har den ansvarige ett väldigt strängt ansvar för skador som kan uppkomma efter annans handlande om skadorna har samband med de risker som det strikta ansvaret täcker. Detta urskuldar dock inte denna annan, utan han svarar för sin egen culpa eller sitt eget uppsåt enligt allmänna regler och riskerar även en mycket stor del av skadeståndsbeloppet vid ett eventuellt regressärende. I båda de nämnda fallen har ingen ansvarsförflyttning skett, men en utökning av ansvaret för den ansvarige har likväl inträffat. Detta är alltså ett fenomen som återfinns i både de äkta och oäkta ansvaren.
3.2.4 Koppling till typsituationer
Tidigare har konstaterat att de flesta fall av ansvar för annans handlande, särskilt de äkta, tjänar en funktion genom att skärpa ansvaret jämfört med de allmänna reglerna. Målet med detta avsnitt är att försöka finna generella situationer där denna ansvarsskärpning har ansetts lämplig. Samt att undersöka om det finns några typiska faktorer i de situationer där ansvaren införts som kan pekas ut som ett genomgående tema bland de situationer där ansvaren är aktuella. Generella linjer om att strängt ansvar gärna förknippas med farliga situationer eller
107
38 situationer som utövar tvång utåt mot annan har framträtt i de korta summeringarna i kapitel två men dessa kan inte sägas vara allmängiltiga bland varken de äkta eller oäkta ansvaren. För äkta ansvar för annans handlande är det senare exemplet mycket tydligt i fallet vid det allmännas ansvar enligt 3:2 SkL. Man har på grund av att tvånget är så tydligt i många av de situationer som ansvaret involverar bedömt det lämpligt att ålägga det allmänna ett strängt och omfattandet ansvar då tvång innebär att den skadelidande utsatts för risker som han själv inte kan förebygga eller gardera sig emot.108
Tvånget är självklart inte den enda faktorn bakom det allmännas ansvar vid
myndighetsutövning eller till att ansvaret är både brett till sin natur och inkluderar ren förmögenhetsskada. Att myndighetsutövning ofta innehåller tvång har tagits med som en dimension vid konstruktionen av ansvaret och får räknas in som en faktor som kan läggas till grund för i alla fall vidden av vissa ansvar för annans handlande. Detta då kompensation för tvång inte är en av skadeståndsrättens grundläggande funktioner utan är en mer typisk faktor i det allmännas ansvar.109 Att alla äkta ansvar för annans handlande skulle vara ansvarsregler som hanterar tvångssituationer mot en utomstående stämmer dock inte, utan detta får ses som en isolerad faktor i olika ansvar för det allmänna. Förarbetena pekar heller inte på att tvång ensamt är en faktor för ett så vitt ansvar. Riskfördelning, handlingsstyrning och andra mer allmänna syften ligger bakom lagtexten för det allmännas ansvar.110
Som påpekats framträder även en annan faktor än tvång i situationer där ansvar för annan föreligger, och det är förhöjd risk i viss verksamhet. Fokus på risknivån är tydlig bland det strikta ansvaret för farlig verksamhets skäl och kan ses som en grundsten i vissa
ansvarssituationer. Alla strikta ansvar innehåller dock inte ”farlig verksamhet” utan
ansvarsformen finns även för mindre riskfylld verksamhet och en koppling till risker är på så sätt inte alltid en bakomliggande faktor i de situationer där strikt ansvar föreligger.111 Inte heller förhöjd risk påträffas alltså vid alla situationer där ansvar för annans handlande gäller. De undantagsfall som inryms i principalansvaret är andra exempel på att dessa båda två faktorer kan lysa med sin frånvaro inom ett ansvars gränser. Generellt sett kan man i
principalansvaret ofta lägga in någon form av tvång i situationen samtidigt som ansvaret kan röra en verksamhet med stora faror som exempelvis tungt maskineri. Det aktuella tvånget är då inte ett tvång som backas upp av en straffrättslig apparat eller andra offentligrättsliga
108 Prop. 1972:5, s. 317. Samma tanke finns kvar i nyare förarbeten.
109
Hellner, s. 39.
110
Prop. 1989/90:42, s. 6 ff.
111
39 funktioner utan av arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet och dennes möjligheter till privaträttsliga sanktioner mot sina arbetstagare.112 Det är heller inte ett sådant tvång mot någon utomstående som kännetecknar många relationer mellan enskilda och det offentliga utan här handlar det om ett tvång inåt i organisationen.
Detta är inte samma tvång som hänvisades till tidigare rörandes det allmännas ansvar. Liknande tvång inåt finns dock även vid det allmännas ansvar och gäller då mellan det allmänna och deras anställda. Den fortsatta diskussionen blir på så sätt tillämplig även på det allmännas ansvar. Den arbetsrättsliga ledningsrätten får utflöde genom att arbetet ska utföras på ett visst sätt och enligt vissa rutiner som kan vara mer eller mindre farliga. I detta kan man läsa in en dimension av tvång. En sådan konstruktion går inte alltid att göra för de situationer som är inom ansvarets gränser. Exempelvis innefattas under ansvaret även lunchraster i lunchrummet där arbetsgivaren inte har någon egentlig kontroll över arbetstagares beteende och någon tvångssituation inte uppstår. Likväl gäller dock arbetsgivarens utökade ansvar även i dessa situationer. Innehåller då dessa situationer istället faror som arbetsgivaren kan
kontrollera och förtjänar att stå risken för om nu inte ens det interna tvångsargumentet är tillämpbart? Inte nämnvärt, arbetsgivaren har säkerligen möjlighet att se över planläggningen av fikarummet för att minimera risker men någon förhöjd risksituation kan det inte talas om här. Äkta ansvar för annans handlande finns alltså i bredare situationer än bara de där det är viktigt att kontrollera farliga eller tvångsartade moment, exempelvis i dessa undantagsfall av arbetsgivaransvaret där påtaglig ledningsrätt saknas.
Även andra faktorer än tvånget vid offentlig verksamhet eller faran vid strikt ansvar för farlig verksamhet kan isoleras och diskuteras men ingen av dem kan anses någorlunda generell. Exempel på dessa är det skyddsintresse som en relativt ansvarsfri media utgör eller uppfattningen att bandet mellan vårdnadshavare och barn gör det acceptabelt med ett
någorlunda strängt tillsynsansvar. Dessa faktorer är mycket individuella för respektive ansvar och är kopplade till de specifika situationer och risker som varje ansvar rör. Det kan dock ändå sägas finnas en form av svag regel där de äkta ansvaren innehåller en form av kontroll av eller tvångsrelation till de man ansvarar för via ett anställningsförhållande, eller släktband i fallet med det nya vårdnadsansvaret. Alla äkta ansvar innehåller på så sätt någon form av diskrepans av makt mellan den som ansvarar och den som ansvaras för. Att finna några generella situationer där reglerna appliceras förutom just i situationer där sådana förhållanden finns är svårt.
112
40 Ett huvudsyfte bland främst de oäkta ansvaren verkar vara att antingen definiera gränserna för det allmänna ansvaret eller utöka detta vid farliga och riskfyllda situationer för att på så sätt fördela ansvaret och även, i alla fall i teorin, verka handlingsstyrande i riktning mot en allmän prevention mot farligt beteende. Detta gör att de situationer där de finns ofta har koppling till någon specifik risk, eller någon riskfylld verksamhet. Exempel på detta är strikt ansvar för farlig verksamhet eller den handlingsplikt en vägansvarig har för att hålla vägen säker och trafikduglig enligt 26 § väglagen (1971:948).113 I fallet med strikt ansvar för farlig verksamhet är farligheten så gott som uteslutande grunden på vilken ansvaret baseras och en direkt faktor till att ansvaret enkelt kan inkludera skada efter annans handlande.114 Detta innebär att denna del av de strikta ansvaren endast återfinns i situationer som är kopplade till just farlig verksamhet. Även om kontrollen av risker inte genomsyrar alla situationer då det oäkta ansvaret kan infinna är det i alla fall tydligt att en generell sådan tanke är tydlig i många fall, särskilt när det kommer till handlingsplikter.
Närheten till tvångssituationer saknas dock som regel inom de oäkta ansvaren. Här aktualiseras generellt inte tillfällen där tvång är en faktor förutom vid tillsynsansvaren där barnet ändå antas handlingsbundet av vårdnadshavare eller förskolepersonal vilja och även här kan det inte tas för hårt på tvångsaspekten som grund för ansvaret.115 Både vid strikt ansvar och produktansvar är dock den ansvarige oftast arbetsgivare. Även dessa situationer involverar en maktposition över individer vars handlande den ansvarige kan komma att