Operativ ledning blev i ökande grad jämställt med rörelse och snabbhet. Vapentekniken och i synnerhet motoriseringen hade här stort inflytande.
Pansartrupperna blev mer och mer instrumentet för den tidens operativa tänkande. De betraktades genom sin genomslagskraft, snabbhet och rörlighet som nyckeln till framgång.
Dåvarande översten Heinz Guderian, influerad av militära tänkare som Fuller, Liddel Hart och Martel och fortlöpande understödd av andra, betraktas som det operativa pansarvapnets ”fader”. Han var kanske den förste som insåg att de snabba pansarförbanden liksom för övrigt även flygvapnet, inte längre var understödsvapen till infanteriet utan skulle bli kärnan i moderna arméer som självständiga vapensystem.87
Utgångspunkterna för Guderians funderingar kom från hans verksamhet i Inspektionen för transporttruppernas motoravdelning88 i början av 20-talet. Han skaffade sig där en egen uppfattning om de motoriserade truppernas användning. Guderian såg detta mot bakgrunden av ett rörligt försvar, som
86
Densamme s 570 f. 87
Foerster, Roland enligt not 22, men här s 58. 88
krävde att trupperna snabbt blev motoriserade men även att deras transporter skyddades. Här åsyftade Guderian i första hand mekaniserade enheter, där soldaterna vid strid inte behövde lämna sina fordon, som borde vara pansrade.89 Från denna början kom Guderian sedan alltmer att syssla med insats- och användningsmöjligheter av pansarfordon.90
Guderians tankar måste också ses mot bakgrund av hans operativa bokslut från 1. världskriget. Han var helt klar över att de tungrodda massarméerna endast kunde genomföra en rörlig strid med största svårighet. Man kunde inte nå ett avgörande tillräckligt snabbt med hänsyn till de moderna vapnens stora avvärjningskraft, eftersom det var omöjligt att snabbt samla överlägsen
anfallskraft och därmed överraska motståndaren. Det avgörande begreppet är här ”anfallskraft”, dvs den kraft som får den anfallandes vapen att bära mot fienden på verksamt avstånd för att förinta honom. Bara trupper som har denna förmåga är anfallsdugliga.91 För Guderian hade anfallskraft en operativ betydelse. Han tänkte sig självständigt uppträdande av pansar- men även flygförband, som kan överraska och förinta motståndaren på grund av sin snabbhet och eldkraft. Han ansåg pansartrupperna vara särskilt lämpade för offensiva operativa insatser.92
Den operativa användningen krävde även en samlad insats av stridsvagnarna och inte som t ex Beck menade som skydd för infanteriet.93 Men i likhet med Beck insåg även Guderian att man inte omedelbart kunde anfalla motståndaren i den önskade flanken i början av en operation. Först måste man skaffa sig operativ rörelsefrihet. Pansartrupperna i samverkan med andra truppslag var enligt hans mening bäst ägnade att utnyttja luckor och svagheter hos motståndaren och åstadkomma ett genombrott. Sedan måste man fullt utnyttja
89 Det är anmärkningsvärt att Guderian först 1929 körde en stridsvagn. Det var vid ett besök av en svensk stridsvagnsbataljon utrustad med tyska M 21 stridsvagnar (jfr not 26) s 24.
90
Borgert, Heinz-Ludger enligt not 48, men här s 575. 91
Macksay, Kenneth, ”Guderian der Panzergeneral”, Econ Verlag, Düsseldorf 1996 s 71. 92
Borgert, Heinz-Ludger enligt not 48, men här s 578. Att märka är att dessa tankar återfinns i en studie från 1927/28.
den erövrade rörelsefriheten för att stöta fram i de skapade flankerna eller djupt in i ryggen på motståndaren, omfatta och förinta honom.94 I ett annat sammanhang yttrade han sig i samma riktning enligt nedan:95
”Den moderne Seydlitz96 kommer att leda sina väl skyddade trupper med deras rörliga artilleri in i flanken och ryggen på fienden för att möta det framryckande infanteriet och andra enheter för att säkerställa det slutliga avgörandet”.
Han kallade detta: att åstadkomma ett taktiskt avgörande för att kunna utnyttja det operativt.97
Avgörande förutsättningar för att ett sådan pansaranfall skulle lyckas var enligt Guderian: Lämplig terräng (rum), överraskning (tid) och samordning av alla tillgängliga krafter på den avgörande platsen (tyngdpunkt). Samordningen av deloperationerna var för honom operativ ledning.
3.8 Generalfältmarskalken Erich von Manstein 1887-1973
Studiet i synnerhet av operationerna under 2. världskriget är operativt sett intressant och informativt. Den personellt och materiellt underlägsne måste här under omständigheternas tryck och i ett förtvivlat militärpolitiskt läge utveckla den operativa konsten till ett hittills oöverträffat mästerverk av ”Förlorade segrar”98 och 99.
Manstein och hans militära insatser är vida omskrivna och diskuterade. Hans rykte som den store och främste ”operatören” under 2. världskriget är obestritt. Hans operativa idé om ”Der Sichelschnitt” (Hugget med skäran) genom
Ardennerna 1940, hans operationsledning under fälttåget mot Sovjetunionen, där han under återtågsstriderna utvecklade sitt operationskoncept ”Slå ur
93 Nehring, Walther enligt not 91, men här s 56 ff. 94 Borgert, Heinz-Ludger enligt not 48, men här s 582. 95
Machsey, Kenneth enligt not 91, men här s 75. 96
Friherre Friedrich Wilhelm von Seydlitz-Kurzbach, kavallerigeneral och berömd preussisk kavallerianförare på Fredrik den stores tid.
97
Här kan man skönja början till tyska Wehrmachts senare blixtkrigskoncept. 98
Von Manstein, Erich, ”Verlorene Siege”, Bernhard und Graeve Verlag, Koblenz 1987. 99
underläge” (”Schlagen aus der Nachhand”), är bara några exempel. Aktuella hos Manstein är de klassiska begreppen i den tyska operationsledningen såsom: Clausewitz om anfallets kulminationspunkt, frågan om att bilda den operativa tyngdpunkten eller t ex om förhållandet mellan omfattning och genombrytning.100
I det följande kommer inte de av Manstein planlagda och genomförda operationerna att analyseras. I stället kommer de omständigheter och det yttre tryck, som föranlett de olika operativa besluten, att belysas. Som exempel används här operationen ”Sichelschnitt” i maj 1940 och motanfallet vid Donetz i februari/mars 1943.
Underlaget utgörs i första hand av fyra studier som särskilt behandlat Mansteins operativa ledningskonst.101
Sichelschnittplanen 1940 (se även bilaga 4)
På grund av Frankrikes och Storbrittaniens krigsförklaringar kom Tyskland 1939 i samma läge som 1914. De flera gånger tidigare nämnda konstanterna och medvetandet om att inte kunna utstå ett långvarigt krig tvingade Tyskland till att söka ett snabbt militärt avgörande. Generalstabens fälttågsplaner mot Frankrike förutsåg i slutet av januari 1939 och i början av 1940 ett mer eller mindre frontalt anfall genom Belgien. Från början var det en ny upplaga av Schlieffenplanen. Men skillnaden var att den franska generalstaben räknade med detta. Skälet härtill var den franska förutfattade meningen att de ”dogmatiska tyskarna” skulle följa Schlieffenplanen.102
Utan att närmare gå in på Mansteins roll i sammanhanget var det han som högljutt och kraftfullt avvisade planen. Han såg i den i bästa fall en operativ
100
Densamme s 131
101 Roth, Günther, enligt not 44; Foerster, Roland, ”Der zweite Weltkrieg – Triumpf und Untergang des operativen Denkens” in: Schössler, Dietmar (Herausgeber), ”Die Entwicklung des Strategie- und Operationsbegriffs seit Clausewitz”, Universität der
Bundeswehr München 1997; Strohmeier, Holger, Hur det tyska motanfallet vid Donetz våren 1943 belyser manöverkrigföringens principer. Essåuppgift i militärteori,
Försvarshögskolan Stockholm 1999; Use, Dieter, (Herausgeber), ”Wehrgeschichtliches Symposium – Ausbildung im operativem Denken unter Heranziehung von
Kriegserfahrungen”, Führungsakademie der Bundeswehr Hamburg 1986. 102
delseger, som dock inte kunde leda till något strategiskt avgörande. Hans till slut godtagna förslag hade till följd att den egna tyngdpunkten inte låg frontalt mot fiendens tyngdpunkt. Den låg i stället så att de där samlade
huvudstyrkorna efter framgångsrikt genombrott kunde skära av fienden bakom hans rygg. Därigenom kunde man slå den ena av de förväntade fientliga huvudstyrkorna (i Belgien och norra Frankrike) för att därefter slå de övriga fiendekrafterna som förväntades stå bakom linjen Somme – Sedan. I motsats till Schlieffen, som ville genomföra allt i en enda operation, hade han därmed tagit hänsyn till Clausewitz tes om anfallets kulminationspunkt.
Manstein fulländade Schlieffens operativa tänkande och övervann det samtidigt. Han kombinerade den av Schlieffen omhuldade omfattningsmetoden med den av denne avvisade genombrottsmetoden. Detta blev en operativ överraskning för de allierade. Deras stridskrafter stod till slut vid fel tid på fel plats. När de insåg vidden av det av Guderian ledda genombrottet vid Sedan var det för sent. De tyska pansardivisionerna stötte fram – delvis mot generalstabschefens order – mot Kanalkusten bakom ryggen på fransmännen.103
Sichelschnittplanen blev en stor framgång. Vad som hittills bara teoretiskt betraktats och studerats som ett idealfall omsattes här i praktiken. Efter en fullständig och framgångsrik överraskning hade genombrottsprincipen förenats med omfattningsprincipen på ett nära nog idealiskt sätt.
Massiva tyngdpunkter hade bildats och den fysiska förintelseprincipen hade effektivt skapat psykologisk förvirring hos motståndaren.
De tyska stridsvagnarna riktade sig – helt i enlighet med Liddel Harts indirekta metod – inte mot motståndarens muskler utan mot hans nerver.104
103
Densamme s 228. 104
Frieser, Karl-Heinz, ”Blitzkrieg-Legende”, in: Militärgeschichtliches Forschungsamt, (Herausgeber), ”Operationen des zweiten Weltkrieges”, band 2,
Motanfallet vid Donets våren 1943 (se även bilaga 5)
Efter katastrofen vid Stalingrad vintern 1942/43 lyckades Röda armén övergå till ett rörligt krig enligt ”tysk modell” på den södra krigsskådeplatsen. Operativt hotades alla tyska arméer i Kaukasus att bli avskurna, man lyckades dock rädda två pansararméer norr om Don. Det fick strategisk betydelse men hotet kvarstod alltjämt. Söder om Voronezj hade överlägsna sovjetiska anfallsförband rivit upp fronten på en bredd av 300 km. Offensivens mål var att stöta fram till Dnjepr och innesluta alla tyska arméer som gick tillbaka västerut. Detta skulle ha förintat tyska östarméns högra flank och lätt kunnat leda till att hela östfronten brutit samman i förtid.105
Men generalfältmarskalken von Manstein var inte bara upphovsmannen till operationen ”Sichelschnitt”, från honom härstammade även den lika geniala motanfallsmodellen ”Slå ur underläge (Schlagen aus der Nachhand)”.
Han genomförde denna operativa konst, att möta en hotande operativ omfattning, i motanfallet från Dnjepr till Donets. Manstein lyckades övertyga Hitler om att utnyttja rummet som vapen och att övergå till en rörlig krigföring. Hans operationsplan var i princip mycket enkel, den bestod av en statisk och en dynamisk del. Försvara i söder, anfalla i norr. Genom en tidigare genomförd förkortning av fronten blev två pansararméer fria och flyttades från högra till vänstra delen av hans armégrupp. Det var hans berömda ”rockad”.106
Mansteins operationsledning underlättades av att de sovjetiska anfallsstyrkorna marscherade upp excentriskt i stället för att med samlade krafter koncentrera sig rakt mot huvudmålet. Han avstod därför från en klassisk omfattningsoperation mot fiendens flanker. De utspridda sovjetiska
anfallsstyrkorna anfölls och slogs i stället var för sig. Vid slutet av operationen var Donets mellersta lopp återtaget.107
105
Strohmeier, Holger enligt not 101, men här s 2. 106
Densamme s 6. 107
Avgörande vid operationen var överraskningen och utnyttjandet av rummet. Manstein lyckades samla de rätta trupperna (krafter) vid rätt tidpunkt (tid) på rätt plats (rum). Han ansåg den strategiska defensiven förenad med operativa motanfall, vilket han kallade att ”Slå ur underläge”, vara det bästa sättet att trots allt kunna besegra en antalsmässigt överlägsen motståndare.108
Ett motanfall mot en fientlig framryckning på stor bredd skulle automatiskt leda till en eller flera rörliga operationer. Här kunde de tyska officerarna utnyttja sin stora styrka, flexibel ledning inom uppdragstaktikens ram.109
Men Manstein insåg också det stora dilemmat och bristerna i Wehrmachts operativa tänkande och i dess ledning. Otillräckliga resurser och ökande brist på militärstrategisk kompetens skulle ersättas med geografiskt omfattande ”blixtkrigsoperationer”, som skenbart eliminerade tidsfaktorn. Operationerna skulle skapa ett avgörande, frågan är bara för vilket slutmål.110
3.9 Generalen Adolf Heusinger (1897 – 1982)
Efter 2. Världskriget var det till en början obegripligt att Tyskland återigen skulle ha egna stridskrafter. Men den begynnande och hårdnande Öst-Väst konflikten medförde att de västallierade allvarligt började överväga ett västtyskt bidrag till försvaret.111 Planerna ledde till det kända resultatet att Västtyskland inträdde 1955 i NATO och Bundeswehr sattes upp.
Tysklands stridskrafter var nu för första gången integrerade i ett försvarsförbund, en allians där i och med Frankrike och Storbritannien två ”ärkefiender” ingick. Men detta hade också till följd att Tyskland konfronterades med nya förhållanden. Tvåfrontskrigets spöke i öst och väst hade plötsligt försvunnit.
108
Hitler gick inte med på detta och beordrade trots den obestridliga framgången i stället ”strategisk offensiv”. Som resultat av detta kan man bl a peka på den misslyckade Kurskoffensiven 1943.
109
Rooth, Günther enligt not 44, men här s 230. 110
Detta dilemma har mycket klart kommit till uttryck i Mansteins bok ”Verlorrena Siege”. 111
Vid denna tidpunkt i den tyska militärhistorien kommer den förutvarande generallöjtnanten i Wehrmacht Adolf Heusinger in i bilden. Det berättigade i att låta Heusinger representera tyskt operativt tänkande under efterkrigstiden beror inte bara på hans stora kompetens, förvärvad bl a som chef för
generalstabens operationsavdelning från 1937 till 1944.112 Det beror
också på hans fortsatta militäroperativa verksamhet efter 1945 bl a från 1950 på ledande poster vid planeringen av Förbundsrepublikens försvarsbidrag till NATO. Heusinger var från 1950 rådgivare vid överläggningarna med ockupationsmakterna och 1953-1955 chef för militäravdelningen i
”Dienststelle Blank”.113 1955 blev han ordförande i försvarsministeriets militärråd och 1957 generalinspektör för Bundeswehr. Han var även ordförande i NATO:s militärutskott 1961-1964.114
Detta som bakgrund till denne för den breda allmänheten ganska okände officer. Han stod mellan det ”gamla” militära tänkandet och den absoluta nyinriktningen.
Att utveckla samt nationellt och internationellt genomföra operativa grundsatser för försvaret av Västeuropa blev föremål för hans verksamhet efter 1949. Han försökte finna en operativ idé och en gemensam plan, som kunde ligga till grund för detta försvar. Här måste man komma ihåg att Heusinger efter 1945 alltjämt ansåg tysk operationsledning och tysk militär organisation vara överlägsen de tidigare motståndarnas och segrarnas motsvarande system.115
112
Heusinger blev sårad vid attentatet mot Hitler 20 juli 1944, häktades 20 juli och satt i Gestapofängelse till oktober 1944. Han kom sedan i amerikansk krigsfångenskap fram till krigsslutet.
113 Det officiella namnet på myndigheten var: Förbundskanslerns representant vid behandling av frågorna i samband med utökningen av de allierade trupperna. Ordföranden hette Theodor Blank.
114
Greiner, Christian, ”Operatives Denken und Planen 1948 bis 1956”, in: Bundesministerium der Verteidigung (BMVg), (Herausgeber), ”Adolf Heusinger – ein deutscher Soldat im 20. Jahrhundert”, Bonn 1987 s 129.
115
Hans grundtankar var:116
• Ingen rent defensiv form av försvaret
• Möta Sovjetunionen offensivt där det är möjligt, i första hand med marin- och flygstridskrafter. Anfall mot de geostrategiska flankerna (t ex Svarta havet, Nordsjön)
• Ett anfall mot Centraleuropa skall fördröjas och stoppas upp genom motanfall i mitten för att sedan genom omfattning från Danmark och Alperna fram till Polen tvinga de sovjetiska stridskrafterna tillbaka (Han ansåg inte ens Rhen vara en försvarslinje)
• Rörlighet och anfall är de beprövade medlen för att slå Röda armén.
Problemet, som inte bara Heusinger insåg, var att västmakterna vid den här tiden led stor brist på trupper. På grund av Koreakriget och risken för en konfrontation i Europa skärptes kraven på att behöva öka NATO stridskrafter i Centraleuropa. Behovet för att kunna bygga upp ett verksamt försvar bedömdes i början av 50-talet till omkring 12 divisioner jämte flyg- och marinstridskrafter.117 Heusinger och hans medhjälpare som deltog i NATO- planeringen såg här en möjlighet att ge uttrtyck för tyskt operativt-rörligt tänkande.118
Heusinger argumenterade, i händelse av ett tyskt bidrag, för att de 12 divisonerna skulle vara pansardivisioner. Härigenom kunde NATO genomföra hans föreslagna operativa motanfall enligt grundsatsen: Försvararen måste själv angripa den anfallande så snart ett tillfälle erbjuds.119
De tyska kraven på rörlighet och rörlig ledning accepterades helt av SHAPE och Heusinger och hans medarbetare inom ”Dienststelle Blank” såg sina operativa önskemål liksom ett ”tyskt” bidrag till NATO helt bestyrkta.
I december 1954 ändrade alliansen under starkt amerikanskt inflytande helt sitt militärstrategiska koncept. Den moderna vapenutvecklingen och tekniken
116 Densamme s 131.
117 Fischer, Johannes, ”Verteidigung im Bündnis – Planung, Aufbau und Bewährung der Bundeswehr 1952-1972”, Bernhard und Graeve Verlag, München 1975 s 45-51. 118
skulle nu vara medelpunkten för all planering. Med ”moderna vapen” menades taktiska kärnvapen. NATO ville nu svara på varje sovjetisk militär insats i Europa med ett förintande motanfall från alla taktiska och strategiska kärnvapen.120 Men detta hade inte längre något med rörligt försvar att göra och kom som en chock för Heusinger och hans medarbetare. Konventionell
operativ ledning blev bara en sidofunktion. Heusinger jämförde utvecklingen med en sorts ”ställningskrig” som han klart avvisade.121 Han ansåg alltjämt operativ ledningskonst i traditionell mening vara nödvändig. Men eftersom
Förbundsrepubliken bara var en del av alliansen måste även Heusinger överge sitt traditionella tänkande och acceptera alliansens ändrade försvarsprinciper. Som helhet betraktad framstår utvecklingen av general Heusingers tänkande och planerande som en process, där han överger sina under 2. Världskriget vunna operativa och organisatoriska erfarenheter. Det blev en svår och smärtsam process. Traditionella uppfattningar grundade på militära operationer på den europeiska kontinenten måste vidgas till breddade insatser även med marin- och flygstridskrafter i en allians, som även var utrustad med kärnvapen. Överläggningar om hur man skulle ”slå ryssen” om han anföll stod inte längre i förgrunden, utan hur man skulle förhindra att han över huvud taget anföll.122 Heusinger antog utmaningen och lämnade sin gamla uppfattning öppet och lojalt. Han lade därmed grunden till de västtyska stridskrafternas framgångsrika integration i NATO. Inom Bundeswehr hävdade han fortfarande den operativa ledningens gamla förtjänster: Att använda rummet/ytan vid ledning av ett offensivt försvar.
119
Greiner, Christian enligt not 114, men här s 132. 120 Densamme s 133. 121 Densamme s 137. 122 Densamme s 143.
3.10 Den operativa ledningens utveckling i tyska Bundeswehr
Efter 2. Världskriget försökte man genom general Heusingers inflytande anknyta ledningen i krig till den gamla ändamålsenliga tredelningen. Detta dokumenterades i arméreglementet HDv 100/1 (Truppföring), som placerar ”Operation” i ledningsnivåerna från armékår och uppåt och ”taktik” från division och nedåt.123 Man tog dock här inte hänsyn till den då rådande
dominansen av kärnvapen, som så helt behärskade diskussionen om den framtida krigföringen.124
Övergången till NATO-resonemangen och NATO-terminologin kom först i och med arméreglementet 100/100 ”Ledning i strid”, (TFG 1973). Här utgick operativ ledning som självständig ledningsnivå och den gamla terminologin ströks. Alla begrepp som tidigare tillhörde denna nivå ändrades i enlighet med språkbruket i NATO.125
På 80-talet uppstod inte bara i Tyskland en ivrig diskussion om innebörden av begreppet operativ ledning. Ett synbart uttryck för strävan att återuppliva den operativa ledningen är utgåvan av en förbättrad ny upplaga av arméreglementet TF/G 1973 i september 1987, där ett mycket allmänt hållet försök till definition av begreppet återfinns:
”Operativ ledning omfattar högre militära ledningsstabers handlande. Dessa omsätter de militärstrategiska målen i operativa planer och uppdrag till den taktiska ledningen”.126
Den operativa principen från 1987127 som hänger samman med detta reglemente hade som mål att bryta det starkt taktiskt orienterade tänkandet hos de militära ledare, som enligt det operativa konceptet ”Vorneverteidigung” (det framskjutna försvaret) skulle utkämpa det första slaget (se även bilaga 6).
123
Bundesministerium der Verteidigung, FüH IV4, HDv 100/1, Bonn 1965 nr 55. 124
Se även kap 3.9. 125
Graeger, Rüdiger, enligt not 24 s 6. 126
Bundesministerium der Verteidigung, HDv 100/100, Bonn 1987, nr 203. 127
Bundesministerium der Verteidigung, Inspekteur des Heeres, Fü H III 1, ”Leitlinie für die operative Führung von Landesstreitkräften in Mitteleuropa”, Bonn 1987.
Denna princip skulle uppmana till att även begrunda det andra slagets krav och uppfatta det som en integrerad del i försvaret av Centraleuropa.128 Förordet till dessa principer säger bl a:
”Ett brett upplagt och av en omfattande idé buret anfall kan inte främst mötas statiskt och i jämförelsevis smala nationella områden. Här krävs en övergripande operativ försvarsidé inom en integrerad ram, som tar hänsyn till Warszawa-Paktstyrkornas vittsyftande mål.129
Den operativa ledningen blev i detta sammanhang bunden till armégruppnivån inom NATO, de nationella armékårernas, de tyska territorial- och militärområdenas ledningsnivåer och i undantagsfall till divisionsnivån. Därmed gjorde man återigen en tredelning av ledningsnivåerna dock utan att tränga djupare in i problematiken. Diskussionerna inskränkte sig i princip till frågan hur man med givna riktlinjer kunde ge försvarsoperationerna på
slagfältet Centraleuropa en större rörlighet med beaktande av politiska villkor.130
Efter Berlinmurens fall, Tysklands återförening, Warszawapaktens sönderfall, kort sagt efter slutet på det kalla kriget, uppstod en helt ny situation för NATO