Generaliserbarhet är ett problematiskt begrepp inom aktionsforskningen (Anderson, Herr & Nihlen, 1994; Rönnerman, 2004; Zeichner & Noffke, 2001) eftersom ingen verksamhet är den andra lik och för att kunna förhålla sig till vad som är generellt och vad som är specifikt är praktikernas delaktighet viktig under hela processen. Det finns helt enkelt ingen annan som kan avgöra vad som är generellt och vad som är specifikt. Det ansvar som ligger på mig som forskare är att förse deltagarna med tillräckligt mycket deskriptiv data för att möjliggöra bedömningar om eventuella likheter mellan sin egen praktik och den mottagande. Mitt
material skall med andra ord förse deltagarna med förmågan att bedöma om det som de själva arbetat med och den nyvunna kunskap de har kan överföras till en annan kontext.
Resultatredovisning har genomförts tillsammans med alla deltagare och de har även fått reflektera över resultatens bäring. Flera av deltagarna deltar nu i kommunövergripande ämnesnätverk med fokus på bedömning där de träffar flera andra lärare från andra skolor och tvingas på så sätt överföra sina kunskaper till en annan kontext. Överföringen sker av
deltagarna när de skall använda sina kunskaper i en annan kontext och ansvaret förskjuts på så sätt från forskaren som ”originalundersökare” till deltagarna (Anderson mfl., 1994). Som en del i överförbarheten har jag som forskare använt resultaten i lärarutbildningen samt
37
Resultat
De olika delar som tillsammans bildade resultatet av denna undersökning kommer nedan att beskrivas i form av ’att kunna’. Dock måste jag betona att det inte är så att alla involverade lärare behärskade dessa kunskaper. De olika delarna har tillkommit genom en analys som sedan kondenserats till övergripande kategorier som svarar mot forskningsfrågan. Under de olika rubrikerna presenteras sedan lärarnas beskrivningar av praktiskt bedömningsarbete. Det är även så att vissa delar diskuterar lärarna utan att själva omsätta i någon större omfattning. Dock är alla delar väl dokumenterade som önskvärda. En inledande resultatdel låg på en annan abstraktionsnivå och visade deltagarnas uppfattningar om att våga förändra traditionella mönster och vanor.
Viljan att våga diskuterades ofta av lärarna och den benämns av Lave och Wenger (1998) som utforskande av nytt territorie. Författarna diskuterar detta som en viktig beståndsdel för att tillhöra en praxisgemenskap. För att kunna förändra vanor diskuterade lärarna ofta vikten av att våga pröva nya saker och att gå in i förändringsarbeten med attityden att vilja lära sig något nytt. Reflektionerna rörde ofta känslan av att det gjorde lite ont när man som lärare insåg att det fanns delar av ens yrke som man inte behärskade till fullo. Många uttryckte en viss osäkerhet inför det man inte kunde. Ofta använde lärarna metaforen ”tunn is”.
För det är ju så att på den tunna isen tänker man att brister isen nu…man är osäker men man kommer ju alltid ut på denna tunna is när man försöker förändra något invant som nu när vi förändrade vårt arbetssätt. Och då gör det ju lite ont! (Rosa).
Känslan av att förändring gör ont beskrev lärarna även i formen av att det kändes som att ramla ner i en grop och en känsla infann sig av att man har gjort ”fel” tidigare. Det lärarna behärskade utmanades av förändringsarbetets olika delar och upplevdes som att ramla ner i en grop. De fick långsamt kämpa sig upp med hjälp av teori, erfarenhet, samtal men framförallt genom att våga sig ut på djupt vatten eller ut på den tunna isen.
Man klättrar. Vågar och provar. Man ger sig ut på djupt vatten och man provar att simma. Det är ju något jag tror på, det här! (Sebastian).
Några av de seniora lärarna lutade sig tillbaka på sin erfarenhet och diskuterade känslan av att ramla ner i en grop med uttryck som ur kaos föds ordning.
38
De har varit med om känslan förut och litade helt enkelt på processen i förändringsarbetet vilket bidrog till känslan av att struktur och ordning skulle infinna sig så småningom. Det framkom även en viss mättnad på nya tankar och idéer som skulle omsättas i skolan. Några av lärarna var inledningsvis skeptiska och deras reflektioner rörde sig kring tidigare
förändringsarbeten som bara runnit ut i sanden.
En aspekt av att kunna förändra sina vanor gällde tex. läroböckernas syfte. En
syftesförskjutning mot att böckerna var medel för att arbeta mot målen i stället för att böckerna definierade ramarna för undervisningen upplevde lärarna som värdefullt. De ville istället arbeta mot samma mål, men på olika sätt för att ge utrymme för individualisering. De mer övergripande förändringarna som lärarna upplevde som både jobbiga och bra berörde framförallt LPP och formativ bedömning. LPP gav lärarna ramar att förhålla sig till men samtidigt krävde arbetet att lärarna planerade för bedömning, vilket var en stor förändring för de flesta. Även ett mer systematiskt arbete med formativ bedömning var nytt vilket ledde till diskussioner kring syn på lärande och kunskap men även diskussioner kring vilka olika syften bedömningen har. En viktig del som lärarna ofta återkom till var vikten av att teori och praktik närmade sig varandra.
Det var en brytpunkt när lärarna som tidigare varit med i liknande projekt kom till oss! Att det verkligen går att omsätta även för de yngsta barnen. Plus allt det som jag läst! Den teori som du [forskaren] stod för, framförallt vid uppstarten var verkligen ny teori för mig. Det har ju också gjort att jag har blivit nyfiken på att läsa mera om det här (Kaj).
Inledningsvis hade lärarna svårt att se den praktiska delen av teorin som de presenterades för och/eller som de läste. För att våga förändra traditionella mönster och vanor diskuterades mötet med två lärare från fältet, som tidigare varit deltagare i liknande projekt. De fick nya idéer och uppslag till hur de själva skulle kunna arbeta medan andra beskrev mötet som en validering av att de gör ”rätt”.
Lärarna var överlag överens om att det gemensamma utvecklingsområdet som alla varit engagerade i varit viktigt. De reflekterade ofta över ord som mod, trygghet,
sammansvetsande, kvalitetshöjning, lära av varandra samt att de verkligen gjort arbetet tillsammans.
39
Nu var det detta som vi skulle jobba med och vi har gjort det tillsammans. Alltså jag tycker det har varit en kvalitetshöjning av hela skolan. Jag tycker att det har… Det har öppnat upp för…vi har verkligen blottat oss så att säga. Vågat visa att man ibland var negativ och inte kunde så mycket. Det har känts! Jag tycker även det har ökat den röda tråden också. Vi är 1-9 på ett annat sätt nu. Vi har mer kunskap om varandras arbete och insatser och förståelse över stadiegränserna…även på denna skola så tycker jag det har genererat kvalitetshöjning, helt klart. Både för mig personligen men också för skolan i helhet (Kaj).
Den gemensamma riktningen på projektet samt modet att arbeta transparent ledde till att lärarna upplevde förståelse för varandras situation samt diskuterade utveckling på både skol- och individuell nivå.