Genomförande utifrån ett manöverperspektiv

Genom att belysa operationens genomförande mot Leonhards uppfattning om manöverkrigföring vill jag påvisa om ansvariga chefer tagit hänsyn till de för manöverkrigföringens mest fundamentala framgångsfaktorer vid genomförandet av operationen.

Den militära uppladdningen inom koalitionen hade pågått i tre månader före markoperationens igångsättande, en tid som man inom den högsta militära ledningen inte ansågs vara tillräcklig med anledning av att man inte ansåg sig ha uppnått en tillräcklig ”kritisk massa” avseende förband och förnödenheter i området. Planeringsarbetet hade störts av osäkerheten om vilka nationer som skulle bidra med trupp och huruvida man skulle kunna utnyttja turkiskt landterritorium för ett anfall mot den norra flanken.

Försvarsminister Donald Rumsfelds inriktning för operationen var tämligen klara och entydiga och CENTCOM gavs stor handlingsfrihet att lösa dessa militära mål inom ramen för de förutsättningar man hade den 20 mars 2003. Utifrån denna inriktning utarbetades en operationsplan där operationens högste chef, General Tommy Franks, framhöll ett antal kärnområden som viktiga för operationens genomförande på alla nivåer; importance of speed, importance of jointness, impotance of intelligence samt importance of precision.88

Preemption (Tempo)

Som Leonhard beskriver det handlar inte tempo bara om att förflytta sig eller förband med hög hastighet, utan även om att genom vidtagna åtgärder komma innanför den så kallade beslutscykeln, eller som den beskrivs i militärteorin OODA-loopen.89 Leonhard beskriver detta som en rörelse som uppstår före sin tid, d v s i tanken hos den som avser genomföra rörelsen.

88 _{Cordesman, Anthony H, The Iraqi War Strategy, Tactics and Military Lessons, The CSIS Press, Washington D}

C, 2003, sid 2.

89 _{John Boyds teori om den s k beslutsckeln med processerna observation, orientation, decision and action som}

ingående i en beslutsprocess. Det handlar om att genomföra beslutscykeln snabbare än motståndaren och därigenom föregripa hans beslut och därigenom ta initiativet och slutligen vinna striden.

Genom ett antal mer eller mindre överraskande åtgärder lyckades koalitionen att tidigt ta initiativet över de försvarande irakiska förbanden. Man hade förväntat sig att operationen skulle ha inletts med ett skede av förbekämpning från luften, enligt Operation Desert Storm-91 som man benämnde ”Shock and Awe”. Men istället inleddes markoffensiven utan direkt förbekämpning.

Likaledes så blev 4th Infantry Divisions närvaro i Medelhavsområdet ett tillräckligt stort hot för att irakierna inte skulle våga lämna den norra flanken oförsvarad. Detta innebar att man genom att bara markera närvaro påverkade motståndarens beslutscykel.

På taktisk nivå menar Leonhard att detta utmärks av hög hastighet snarare än av försiktighet. 3rd Infantry Division och 1st Marine Divisions kraftsamlades mot att anfalla mot Baghdad. Medan förband ur den brittiska kontignenten kraftsamlades mot de kvarvarande irakiska fästena i södra Irak. Därmed kunde maximal effekt utnyttjas i anfallsrörelsen norrut. Då dessa förband p g a sandstormar och behov av återhämtning beordrades att av CENTCOM att tillfälligt avbryta anfallsrörelsen hade man nått ca 430 km in på irakiskt territorium under endast 4 dygns anfall. Motståndet i de passerade områdena var dock ej besegrade utan krävde omfattande resurser för att binda och slå kvarvarande förband.90

Dislocation (Combined Arms)

Inte någonsin tidigare har en koalition uppvisat större grad av smidigt samarbete mellan förband och hög grad av ”jointness” mellan inblandade stridskrafter. Medvetenheten om betydelsen av detta samarbete genomsyrade alla nivåer och detta underströks från allra högsta ledningen.91

Förbandens sammansättning både, organisatoriskt och i tillfälliga Task Forces, fanns en medvetenhet om effekten av allsidigt sammansatta förband. Det ges många exempel där framförallt flygstridskrafter understött markförbandens framryckning. Ett av de tydligaste exemplen på combined arms ges då luftstridskrafter ”mjukar upp” det irakiska försvaret vid Karbala då markförbanden tvingats till halt p g a ej tillräckliga mängder av förnödenheter som drivmedel och ammunition den 30 mars. Genom detta arbete försvagades det irakiska motståndet och framryckningen kunde så småningom fortsätta.92 Även inom markförbanden fanns komponenter som kunde användas som combined arms. Detta visade 5th Corps exempel på då man lyfte in delar av 101st Airborne Division med helikopter till Najaf för att möjliggöra 3rd Infantry Divisions framryckning vidare mot Baghdad och därmed inte riskera att binda förband efter framryckningsvägen.93

90 _{Cordesman, Anthony H, The Iraqi War Strategy, Tactics and Military Lessons, The CSIS Press, Washington D}

C, 2003, sid 62.

91 _{Boyne, J Walter (Col), Operation Iraqi Freedom, What went right, What went wrong, and why, Tom Doherty}

Associates, LLC, NY, Nov 2003, sid 75.

92 _{Boyne, J Walter (Col), Operation Iraqi Freedom, What went right, What went wrong, and why, Tom Doherty}

Associates, LLC, NY, Nov 2003, sid 113.

93 _{Cordesman, Anthony H, The Iraqi War Strategy, Tactics and Military Lessons, The CSIS Press, Washington D}

Den höga anfallshastigheten hos koalitionens förband kunde upprätthållas genom att man undvek att anfalla på motståndarens villkor, d v s där irakierna var som starkast. Man valde att kringgå städer med tätförbanden och avdelade särskilda förband för att binda och därefter rensa dessa ”strongholds”.94

Genom att ta hänsyn till combined arms-theory och tillämpa detta inom ramen för det som Leonhard kallar Dislocation, kan koalitionen sägas ha lyckats tillgodose en av Leonhards grundförutsättningar för en framgångsrik manöverkrigföring.

Man lyckades från koalitionens sida genom sitt målinriktade anfall mot Baghdad och därmed Center of Gravity, tvinga de starkaste irakiska förbanden (Republikanska Gardet) att manövrera sig ut i den öppna ökenterrängen söder om staden för att ta upp motståndet. Där blev man dock exponerad för koalitionens luftstridskrafter och därmed ett annat exempel på fysical dislocation.

Dislocation (Kvantitet vs Kvalitet)

Enligt det traditionella matematiska sättet att se på styrkeförhållanden krävs ett 3:1 förhållande mellan en anfallande styrka mot en försvarande, för att ha förutsättningar för framgång. Men Operation Iraqi Freedom var inte ett exempel på ett traditionellt krig. Den irakiska armén förfogade över sju Armékårer med totalt 25 stycken ingående divisioner. Den sammanlagda personalstyrkan omfattade upp emot 450 000 man, varav 350 000 i stående förband. I materiella termer förfogade man över omkring 2500 stridsvagnar, 3700 stridfordon samt 2400 artilleripjäser. Dock var huvuddelen av materielen av äldre årsmodeller (70- och 80-tal) och med härstamning från Sovjetunionen. Koalitionens förbandsmassa var begränsad vid krigets inledning till 230 000 man vilket växte till ca 240 000 under operationens tre första veckor. I förbandstermer hade CENTCOM handlingsfrihet med två kårer omfattande sex divisioner. Om koalitionen haft möjlighet att anfalla norrifrån med 4th Infantry Division hade koalitionens förutsättningar varit avsevärt bättre. Totalt antal stridsvagnar i koalitionen uppgick till 1000 stridsvagnar av typen M-1A1 samt Challenger 2. På stridsfordonssidan disponerades ca 1000 stridsfordon företrädesvis M-2 Bradley och Warrior. Antalet artilleripjäser var det som till antalet understeg den irakiska tillgången mest där man förfogade över 210 pjäser. Det som dock skilde de båda sidorna var tillgången på helikoptrar. Amerikanska attackhelikoptrar uppgick till 150 stycken av typen AH-64 av olika modernitet samt 58 av AH-1 Cobra. De brittiska förbanden förfogade dessutom över ett 60-tal helikoptrar av olika modell.

I en traditionell jämförelse skulle irakiska styrkan varit tillräckligt stark för att försvara sig mot koalitionen, särskilt med tanke på att man inte kunde anfalla med full kraft i kraftsamlingsriktningen, då man valde att avdela förband ur den brittiska styrkan för skydd- och kontrolluppgifter i de södra delarna av Irak.95

94 _{Boyne, J Walter (Col), Operation Iraqi Freedom, What went right, What went wrong, and why, Tom Doherty}

Associates, LLC, NY, Nov 2003, sid 69.

95 _{Cordesman, Anthony H, The Iraqi War Strategy, Tactics and Military Lessons, The CSIS Press, Washington D}

Den avgörande skillnaden kan härledas till det Leonhard beskriver i formeln för krigets fysik, d v s att momentum (effekten) är produkten av massa och acceleration (M = m x a). I det här fallet innebär oförmågan att utveckla acceleration ur tillgänglig massa på den irakiska sidan att momentum blir underlägsen den effekt som utvecklas hos koalitionens förband. Grundorsakerna kan enligt militära analytiker härledas till den fullständiga avsaknaden av ett effektivt strategiskt- och taktiskt ledarskap.96 Detta i kombination med de psykologiska faktorerna som Leonhard framhäver gjorde framgången möjlig. Givetvis måste sådana faktorer som utbildningsnivå och materiell standard vägas in i jämförelsen. Utan tvivel kan konstateras att den irakiska materielen var underlägsen den som förekom i koalitionen. Detta gällde såväl eldkraft, mörkerkapacitet och rörlighet. Genom detta faktum kunde koalitionen tillämpa det som Leonhard benämner som functional dislocation, att genom en bättre utvecklad teknologi neutralisera motståndaren.

Disruption (Krigets psykolog)

Under hela operationens genomförande tillämpade båda sidorna psykologisk krigföring syftande till att vilseleda och förvirra motståndarens trupper. Koalitionen kraftsamlade till att kontinuerligt rapportera via journalister som färdades med förbanden om koalitionens framgångar och spridning av lösblad till de irakiska förbanden som förkunnade att de skulle ge upp. Irak å sin sida rapporterade i omvänd ordning om hur starkt det irakiska motståndet var. Det som skilde de båda parterna åt var egentligen metoderna medan man hade ett likartat syfte; att störa motståndarens vilja att fortsätta kampen. I efterhand kan man konstatera att koalitionen i allt väsentligt uppnådde sina syften. De irakiska soldaterna valde i många fall att ge upp utan strid och valde istället att gå hem och byta uniformen mot civila kläder.

Detta belyser det som Leonhard benämner som disruption, som uttrycker att en armé är inte besegrad förens truppernas vilja att fortsätta har brutits. Psykologisk krigföring är en av metoderna att lyckas med detta. Den amerikanska utvärderingen pekade på att den psykologiska krigföringen varit lyckad på den taktiska nivån, medan man på strategisk- och på politisk nivå inte uppnått sina uppsatta syften.97 Detta hänger också ihop med antagandet att man når störst framgång om man undviker att bekämpa motståndarens styrkor och istället söker hans svagheter. Genom denna metod försökte de irakiska förbanden nå framgång. Då de överlägsna tätförbanden passerat och de dåligt skyddade underhållskonvojerna sökte sig framåt på de utsträckta underhållslinjerna anfölls dessa. En taktik som vållade stora problem för koalitionens förband och som krävde stora förbandsresurser för att komma till rätta med.

Irakierna fortsatte sedermera att mer övergå till en form av asymmetrisk krigföring, som syftade till att skapa osäkerhet inom förbanden och framförallt få hemmaopinionen negativ till fortsatta strider i Irak.

96 _{Cordesman, Anthony H, The Iraqi War Strategy, Tactics and Military Lessons, The CSIS Press, Washington D}

C, 2003, sid 41.

97 _{Cordesman, Anthony H, The Iraqi War Strategy, Tactics and Military Lessons, The CSIS Press, Washington D}

Efterhand tillkom muslimska frihetkämpar, s k mujahedins, vilka kom från diverse arabiska stater som Syrien och Egypten.98 _{Detta kan också sägas vara en}

form av det som Leonhard uttrycker med dislocation. Erfarenheter inom koalitionen

Det är ingen tvekan om att koalitionen gjort allt för att tillämpa en krigföring baserad på tankarna kring manöverkrig. Erfarenheter från Desert Storm-91 har lett till en utveckling av både materielsystem och doktriner som anpassats mot detta.

Leonhards tankar har legat till grund för amerikanernas utveckling av hur manöverteorin skall tillämpas på framförallt den taktiska nivån inom brigad- och divisionsförband. I och med Operation Iraqi Freedom har man tvingats anpassa sin tillämpning mot en ny typ av hot av mer asymmetrisk karaktär som blandats med hot från en motståndare som tillämpar en traditionell utnötningskrigföring.

Operationens högste chef, General Franks (Combatant Commander, Central Command) sammanfattade de viktigaste lärdomarna från operationen enligt följande:

• The importance of speed, and the ability to get inside the enemy´s decision cycle and strike before he is able to mount a coherent defense.

• The importance of jointness, and the ability of U.S. forces to fight, not as individual de-conflicted services, but as truly joint force- maximizing the power and lethality they bring to bear.

• The importance of intelligence- and the ability to act to intelligence rapidly, in minutes, instead of days and even hours.

• The importance of precision, and the ability to deliver devastating damage to enemy positions, while sparing civilian lives and the civilian infrastructure.99

Detta understryker amerikanarnas ambition att verkligen försöka tillämpa och utveckla sitt koncept för manöverkrigföring.

4.4 Genomförande av logistikoperationen