Georelaterade kulturvärden

Spåren av all mänsklig aktivitet är att betrakta som kulturvärden. Samtliga spår värderas dock inte så högt av samhället att de anses bevarandevärda av myndigheter och

organisationer. Ibland finns det istället en påtaglig diskrepans mellan vad

myndighetsföreträdarna uppfattar som ett värde och vad allmänheten eller delar av allmänheten (exempelvis inom en viss bygd) uppfattar som värde. Även forskarens syn kan skilja sig från myndigheternas. I följande avsnitt ges ett försök att blanda både forskarens och bevarandemyndigheternas syn på vad ett kulturvärde med koppling till geodiversitet är.

Landskapets naturgivna förutsättningar kan liknas vid det golv där människan verkat och fortfarande verkar. Högsta kustlinjen (HK, Figur 8) är avgörande för hur människan har utnyttjat landskapet. HK är den gräns dit havet någon gång under historien nådde som högst. Ovanför HK är moränen osorterad, dvs. jorden innehåller alla storlekar från lerpartiklar till flyttblock. Under HK har havet sakta sköljt ur de finare partiklarna som fördes långt ut från vattenbrynet och sedimenterade som lera på havsbottnen, vilken idag utgör dalgångar och slättbygder till följd av landhöjningen. Slättbygderna,

exempelvis Östgötaslätten, är således stenfria, består ofta av lera och har bergkrön som är helt kalspolade från morän. Skogsbygderna ovanför HK, exempelvis småländska höglandet, är däremot blockrika, kuperade och steniga, vilket inte minst syns i många odlingsrösen och stenmurar intill åkermarkerna. Man kan säga att förhållandet mellan geodiversitet och kultur och dess koppling till väginfrastruktur är såväl visuellt (dvs. det är något som går att uppleva från vägen) som materiellt. Materiellt utgör stenmurarna former med en funktion vilka har tillkommit genom en process och kan förstås i ett visst samhälleligt sammanhang (kontext).

Landskapets olikheter och likheter är karaktärsgivande vilket gör att människor känner igen sig och känner en tillhörighet med en viss företeelse, en viss geografisk region eller en plats. Vi talar här om landskapets karaktärsdrag som är identitetsskapande.

Karaktären består lika mycket av de naturgivna förutsättningarna som av det människopräglade landskapet. HK är en viktig del, liksom olika morän- och

isälvsavlagringar samt tektoniska former (t.ex. sprickbildningar). Dessa förutsättningar har styrt bebyggelsens placering, gett åkermarken sitt utseende och påverkat

lokaliseringen av infrastrukturen. Bergarter har samma karaktärsgivande egenskaper och 1989 uppmärksammade Sveriges geologiska undersökningar (SGU) detta genom att

ge varje svenskt landskap en landskapssten såsom flinta i Skåne, kolmårdsmarmor i Östergötland, platådiabas i Västergötland, täljsten i Jämtland osv.

Länge har människan strävat efter bebyggelselägen vilka dels ligger nära

naturresurserna, dels ligger torrt. Det är därför vanligt att bosättningar, generellt sett, ligger på krönet av små flacka kullar eller uppdragna i en slänt. Särskilt tydligt är detta i slättbygder och dalar under HK.

Det kan tyckas vara en självklarhet att mängden sten i marken och mängden kala hällar styr lokaliseringen av odling, men det tål ändå att uppmärksammas. Det är dock inte endast dessa två viktiga förutsättningar som har varit avgörande. Grundvatten är en annan viktig aspekt. Där grundvatten tränger upp i marken är marken fuktig och svårbrukbar som åkermark. Detta var vanligt i stora delar av slättbygderna och i dalgångar. Men genom utdikning vid 1800-talets mitt dränerades vattnet bort och marker med tunga leror kunde odlas upp med hjälp av plog. Åkermarken flyttade därför sakta från de väldränerade områdena, ofta i anslutning till bebyggelsen på små krön eller slänter, till de tidigare så fuktiga markerna.

Ett intressant georelaterat kulturvärde med koppling till grundvatten utgör källor. Vid många gårdar före 1800-talets utdikningar fanns ofta en naturlig källa. Källor är

vanligen föremål för geomytologiska traditioner. Enligt den fornnordiska mytologin var källorna en förutsättning för världen. Asken Yggdrasil fick nämligen sitt vatten ur tre källor och spådomen var att när källorna sinade skulle världsträdet gå under. Även enskilda källors bildning och uppkomst kan ibland bäras av geomytologiska traditioner. Det kan till exempel enligt folktron vara en pilgrim som satt ner sin vandringsstav i marken varvid en källa sprungit upp. Pilgrimskällan i Pilgrimstad, Jämtland, är en s.k. S:t Olavskälla. Annars var det en vanlig tro att källans uppkomst har med en oskyldig persons onda bråda död att göra. Vattnet från vissa källor har ofta i folktron haft hälsobringande egenskaper. Vattnet i trefaldighetskällorna, som alltid flödar mot norr, trodde man var särskilt kraftfullt i trefaldighetsaftonens fullmånesken. Tanken var att det mot norr rinnande vattnet skulle ta med sig sjukdomarna dit varifrån det onda kommit (Aneblom m.fl., 1997; Hult, 2006). Ett annat vanligt namn på källa är midsommarkälla och vattnet i dessa ansågs vara som mest ”stärkande” natten mot midsommar. Ett exempel på midsommarkälla inom studieområdet ger Broocman (1760) som skriver ”På Lagmansberga Bys Utmark är en Källa, tit mycket Folk Midsommars-afton reser och dricker af thes watn, efter gammal plägsed; hwilken dock nu warande Landshöfdinge billigt sökt förekomma”. De gamla traditionerna kring källor som har hedniska rötter motarbetades av statsmakten. Redan 1544 förbjöds svenskarna att dricka hälsa från trefaldighets- och midsommarkällorna eftersom Sverige skulle bli

protestantiskt och källdrickandet anklagades för att vara ”katolsk vidskepelse” (Hult, 2006).

Figur 8. Sverigekarta över högsta kustlinjen (HK). Större delen av Norrland liksom sydsvenska höglandet ligger ovanför HK medan Östkusten, Västkusten, Svealand och norra Götaland ligger under HK. Över HK är moränerna osorterade med allt från fin lera till grova block, medan den är ursvallad och sorterad i olika kornstorlekar under HK. Källa: www.msb.se, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Andra typer av kulturvärden med koppling till geodiversitet som är relevanta för väginfrastruktursektorn är vägens och vägkroppens placering i landskapet. Med detta avses till exempel de äldre vägar som sökte sig till den mest framkomliga och torraste terrängen i landskapet. Många gånger har dagens vägsträckningar en hög ålder vilket kan identifieras genom de äldsta historiska kartorna från 1600-talets början och

framöver eller genom att de kantas av fornlämningar från förhistorisk tid. Det är åldern, sträckningen i sig och närmiljön som utgör kulturvärdet. Olika typer av

isälvsavlagringar från inlandsisens tid har ofta dragit till sig vägar. Det tydligaste är rullstensåsar till vars krön vägen är lokaliserad med utsikt över båda sidorna och bra förutsättningar att ta sig fram i förhållandevis torr terräng. I delar av Sverige löper stora delar av vägnätet uppe på åsryggar, exempelvis Uppland och Västmanland. Detta var ett tydligt drag i landskapet, före den stora igenväxningen som började på 1940-talet. Idag går det sällan att uppleva att en färd sker på krönet av en ås då utsikten har gått förlorad genom att en barriär av träd numera har vuxit upp som skymmer sikten.

Det finns även ett flertal kulturobjekt av sten knutna till väg. Några är skyddade enligt lag, andra inte. Gemensamt är att de har haft en teknisk funktion och omfattar broar, räcken, information och bankar. Ett kulturobjekt med koppling till väg är uppmurade äldre vägbankar. I sänkor och slänter har man gjort utfyllnader på ena eller båda sidorna

för vägen. Sidorna är ofta kallmurade av lokal sten. Det finns få dylika spår kvar idag eftersom vägarna kontinuerligt har förändrats mot en allt högre kvalitet.

Figur 9. Principskiss på chaussering av Trèsaguet från 1775.

Vägens beläggning har förr, liksom idag, en direkt koppling till geodiversitet. Materialet är alltjämt sten, även om bindemedel i form av bitumen idag är tillsatta. De äldsta formerna av beläggning är fältstensbeläggningen med rundade s.k. fältstenar från våra rullstensåsar. I vardagligt tal används den felaktiga termen kullersten, som emellertid avser kullrade stenar, dvs. stenar med avslagna hörn. Fältstenen lades på en bädd av sand och stöttes därefter ned med ett särskilt redskap, handdockan. Den upphöjda vägbanken uppfanns i Frankrike, troligen på 1600-talet, för att bli mer allmän under 1700-talet. Den kallas chaussé (Figur 9). Då en väg chausserades fick den inte enbart en upphöjd profil utan också en stenbeläggning och en uppmurad yttre stenkant av

högställda stenar (Antonson 2013, Olsson 2012). Chausseringen förbättrades på 1820-talet av skotten McAdam genom makadamisering, som är en vägbeläggning av krossad sten (skärvor) i ett 20–30 cm tjockt lager. Denna teknik introducerades då flera

europeiska länder började satsa på bättre vägar, exempelvis England och Österrike. I Sverige anlade många gods och herresäten raka infartsvägar som chausserades och planterades med alléer. Dessa finns i hög utsträckning kvar, ibland med synliga kantstenar. En välkänd chausserad väg är den gamla landsvägen mellan Lund och Malmö (Olsson 2012). Huggna såväl som fasade stenar avlöste fältstenen och under

1920–1950-talen användes framförallt fasad sten (kubiska med ca 10 cm sida). Hela rikstvåan (namnet på E6 före 1962) var exempelvis belagd med fasad sten 1953. Broar har tidigt anlagts i Sverige och är mycket vanliga intill platser där nu broar finns. Flera stensatta, så kallade runstensbroar är kända, där stenkistor byggdes som

fundament till en träbro, eller där sten lades ut som ett vadställe och där vägen på ömse sidor om bron kantades av några runstenar med inskriptioner över dem som lät bygga bron. Runstensbroarna i Aspa och i Edeby, båda belägna i Aspa socken norr om Nyköping i Södermanland, är exempel på sådana. Idag finns det olika typer av stenbrokonstruktioner, såväl stenvalvbroar som stenbroar med hällar. Stenvalvsbroar byggdes av lokalt stenmaterial och är oftast kallmurade med en eller flera

rundvalvsbroar. De har hög hållfasthet genom sin teknik. Hällbroarna består av kallmurade fundament som ofta sammanbinds av stora tjocka och breda stenhällar.

Figur 10. Stenvalvsbro och stenbro med hällar utanför Ödeshög. Stenvalvsbron är breddad på ömse sidor med en hällkonstruktion på uppmurade pelare. (Foto Hans Antonson 2006-05-11).

Broarna har ofta räcken vilka består av resta stenstolpar, ofta håltagna för fastsättning av träräcket. Det finns även mer påkostade med gjutna räcken. Men även på allmänna vägar finns rester av äldre räcken vid branter och slänter. Det kan vara naturliga stenar vilka rests som stolpar för träräcke eller grovt huggna stolpar för räcke av järnbalkar.

Figur 11. Äldre typ av vägräcke, nära Ådala lanthandel vid väg 134 i Småland, med huggna stenstolpar sammanlänkade av en järnbalk (Foto: Hans Antonson 2003). Intill de äldre landsvägarna finns idag olika typer av informationsstenar. Milstolparna är de vanligaste och visar hur långt det är till nästa gästgiveri med en stolpe placerad vid varje kvarts gammalsvensk mil. Milstolparna var oftast gjorda av sten. Enkla

uthuggningar i lokala stenmaterial är vanliga liksom mer påkostade stenar med kungliga monogram i kalksten och med namnet på landshövdingen. Stenarna står resta i ett postament, kallmurat av lokalt stenmaterial. Postamenten är fyrkantiga och ser nästan alltid ut på samma sätt över hela Sverige.

Figur 12. Milstolpe från 1779 under Gustav III:s regeringstid (med inhugget monogram) av kalksten på väg 128 i Småland. Postamentet är kvadratiskt och kallmurat av lokal sten (Foto: Hans Antonson 2003).

En annan typ av vägsten är de s.k. väghållningsstenarna vilka visade var

väghållningsplikten startade för en hemmansägare. Stenarna kan se ut på de mest skilda sätt och behöver inte ens vara gjorda av sten utan lika gärna av trä. Men det finns stenar som antingen är huggna eller naturliga, med påmålad eller inhuggen text. Texten utgörs ofta av namnet på väghållaren, längden på den vägsträcka underhållsskyldigheten gäller, mantalet och en pil åt det håll man kan finna nästa väghållningssten.

Utöver dessa båda kategorier finns en stor mängd vägvisningsstenar och gränsstenar. Det kan vara stenar som i vägskäl eller korsningar visar vägen till en kyrka eller ort och avståndet dit eller stenar som visar gränsen mellan två län eller härader. Ofta är dessa typer av stenar större än milstolparna och vackert planhuggna med inhuggen text. Bergarten är ofta någon typ av granit, men kalksten förekommer. De kan stå i ett fundament av kall- eller varmmurad sten.

Figur 13. Gränsmärke utförd i gjutjärn i ett kvadratiskt postament av kallmurade kubiska stenar (Foto: Hans Antonson 2006-03-02). Intill står den moderna motsvarigheten till gränsmärket.

Byggmaterial till väg, grus och sten, hämtades i äldre tid vanligen i direkt anslutning till vägen. Fortfarande idag kan man se igenväxta gropar intill vägen som spår av täkt för byggnadsmaterial. Inte sällan ligger de större stenarna kvar i groparna medan det finare materialet såsom sand och grus forslats bort till vägkroppen. Många gånger fick

emellertid stenmaterial såsom till broar och bankar hämtas från stenbrott på längre avstånd från byggplatsen. Stenbrott, exempelvis i Bohuslän och Halland, som minner om den stenindustri som i slutet av 1800- och början av 1900-talet försåg den

omfattande väg- och särskilt järnvägsbyggnationen med byggmaterial, kan sägas utgöra bestående minnen av en industrigren som haft stor betydelse för vägväsendet. På många platser kan broar, fundament, skoningar och liknande konstruktionselement i

kvaderhuggen sten vittna om den höga yrkesskickligheten hos stenarbetarna.

Ett annat georelaterat kulturvärde med koppling till väg är svenska ortnamn. Många gånger speglar ortnamnen de naturgivna förutsättningarna såsom ör (grus), hatt (bergskrön), klev (bergskant) osv. Det finns också en rad namn med koppling till bergshantering, såsom hytta, hammare, lav, gruva, skärpning, damm, brott, koppar etc.