Demonstrationen första maj.
örsta maj är sedan gammalt en dag, då herr Stockholm slår sig lös. Det har i alla tider varit lika nödvändigt för honom att fira den dagen i glada vänners lag som att vid jule-tid dricka glögg och äta skinka.
På första maj ha vi studenterna här med sina hvita mössor, som ungmön i vårligt svärmiska känslor anser sig ha skyldighet att räkna. När hon i promenadernas folkvimmel ändtligen fått ihop sina femtio hvita mössor, så vet hon någonting. Hon vet att den förste unge man hon därefter tager ihand är hennes tillkommande. Och det är ju alltid roligt för henne att veta .
Men till det vanliga förstamajfirandet har under de senare åren kommit något annat, hvilket i ännu högre grad sätter prägel på första maj i den dagens egenskap af högtidsdag.
Första maj är sedan 1890 arbetarnes demonstrationsdag, på hvilken de under sina föreningsfanor samlas hvarje år i tiotusental för att i sluten trupp marschera ut till Ladugårdsgärdet, där tal hållas om allmän rösträtt,
normalarbetsdag, föreningsrätt och mera sådant. — Demonstrationerna gå af stapeln i alla länder, enligt beslut af en internationell socialdemokratisk kongress i Paris
1889.--Vi ställa oss en första maj i de »nyfiknas» leder och betrakta till att börja med förberedelserna för det långa tåget.
Polismakten är naturligtvis uppbådad, men den lägger sig icke det ringaste uti ordnandet af själfva tåget.
Polismännen äro endast utposterade i mynningarne af de gator, som leda fram till samlingsplatsen kring Cirkusbyggnaden vid Karlavägen, och mota där folkströmmarne, så att de inte draga in de demonstrerande i ett enda virrvarr. Men en förklaring, att man skall deltaga i demonstrationen, öppnar genast poliskedjan. Och innanför ramen af de skådelystna börja nu demonstranterna att så småningom bilda form åt det blifvande tåget.
På dubbla kolonner ställas föreningarne upp under sina respektiva fanor efter den ordningsföljd, som en förut undanstökad lottdragning angifvit, och hvilken ordningsföljd alltid »Social-Demokraten» för dagen meddelar.
Här och där insättes en musikkår eller en sångkör. Till följd af tillströmningen i sista stund — ty på många verkstäder har man ej fått sluta förrän vid ett- eller tvåtiden på middagen, och man vill gärna hem och snygga upp sig först ett tag — få de sista föreningarne i tåget så småningom draga sig tillbaka mer och mer, till dess de,
såsom skedde vid förra årets demonstration, mot slutet fingo placera sig ända bortåt Engelbrekts-gatan. Rundt Circus således, samt hela Karlavägen förbi Humlegården slingrar sig detta långa arbetaretåg!
Och när så ändtligen trummorna röras och fanornas emblemer höja sig, så skrider tåget sakta framåt till sitt mål.
Musik-kårerna spela upp, och då lederna börja ordna afstånden mellan sig, så blir takten fastare och tåget i sin helhet mer imponerande. Hela vägen ut kantas af en tät åskådarmassa, som mönstrar fanorna, fäller omdömeir om demonstranterna eller försöker räkna huru många de äro. Men de få stå där länge, innan alla marscherat förbi.
Och i den nordoststorm, som förlidet års första maj rasade öfver vår hufvudstad och särskildt på »Gärdet»
skaffade sig fritt spelrum, var det nog inte det trefligaste att i timtal se tåget passera förbi — och inte var det väl så trefligt för demonstranterna heller. Emellertid räknade vi i fjol 139 föreningar, 98 fanor, 30 musikkårer samt mellan 15 och 20 tusen demonstranter i tåget.
Där ute på »Fågelbackens» krön äro uppsatta fyra talarstolar, hvarifrån de sedvanliga talen hållas. Omkring den talarstol,, från hvilken man t. ex. af tidningarne fått veta att riksdagsman Hj. Branting skall låta höra sig, brukar den ojämförligt största, folkmassan samlas, och vid de första demonstrationerna sågs omkring denna talarstol en ring af eleganta ekipager, hvilkas ägare med odeladt intresse åhörde, hvad denne af alla samhällsklasser så respekterade partichef hade att förkunna inför sina uppmärksamma åhörareskaror.
Efter några tal och några sånger eller musikstycken antages med dånande jarop en resolution, hvari kraf ven på de sociala reformerna framhäfvas, hvarefter återtåget sker, till en början i samlade trupper, men så småningom delande sig efter polisens anvisningar i skilda afdelningar in emot staden.
Så är demonstrationen slut. Ladugårdsgärdet och Östermalm ha under några timmar kanske haft ett halft
hundratusental af människor samlade där uppe, men dessa rinna i stora strömmar snart nog därifrån. Och polisen har inte haft någon svår dag, det erkänner den, ty föreningarnes ordningsmän, lätt igenkänliga uti sina röda eller blågula skärp, äro utsedda att vaka öfver att allt går ordentligt till. Ännu har aldrig något bråk blifvit följden af maj demonstrationen, nej — polisen behöfver sparas till kvällens strapatser på Djurgården. För arbetarne är demonstrationen tydligen en alldeles för allvarlig sak, för att de skulle vilja riskera dess goda namn och rykte genom t. ex. onykterhet eller bråk.Krafvet på »8 timmars arbetsdag» är icke något specifikt socialdemokratiskt kraf. Det förhållandet, att sådana värderado vänstermän som t. ex. riksdagsmännen David Bergström, Fridtjuv Berg, Edvard Wavrinsky m. fl. uppträdt som talare på dessa demonstrationer, visar tydligt nog, att detta kraf har re-sonnans i bredare lager. Också deltaga i dessa demonstrationer äfven föreningar med uteslutande liberal prägel
— dessa som representeras af de blågula färgerna. De äro dock få bland den kompakta massan af röda rosetter, röda ordningsmannaband och röda fanor och standar. — —
Kvällens program på första maj är icke platsen att här behandla. Det är af gammalt kändt, att första maj slutar med att hela Stockholm är ute och roar sig — ofta till andra maj.Arbetarrörelse.
i gä en afton upp för backarne på Söder. I S:t Paulsgatan 13 skall hållas ett allmänt möte för det eller det yrkets arbetare. Det gäller tydligen att få dem organiserade till en fackförening, och en af de mera kända
fackföreningsle-darne skall hålla agitations-talet.
Genom löpsedlar och annonser ha kallats de arbetare, som skulle för denna gång utgöra föremålet för
»agitatorns» ansträngningar, och de komma äfven i rikligt antal, så småningom fyllande den aflånga, tråkigt belägna lokalen, hvars låga tak nästan hotar att trycka ned publikens hufvuden.
Så träder »agitatorn» upp på talarstolen. Han är själf arbetare och står dagligen vid sitt trägna arbete från tidig morgon till sen afton, men han tillhör nu en gång dem, hvilka genom sitt deltagande i arbetarrörelsen blifvit utpekade som »samhälls-förbättrare», hvadan han inte numera behöfver riskera något genom sina offentliga uppträdanden. Hans arbetsgifvare är fördomsfri nog att uteslutande fästa sig vid att hans utförda arbetefyller måttet — hvad hans arbetare sedan tänka om det eller det, ja, däröfver har han ingen bestämmanderätt.---Han börjar att tala om organisationens nödvändighet, om arbetarens svåra ställning och om vägen till räddningen ur förtrycket. Han påpekar att det inte är nog för arbetaren att öka sin dagspenning med några tioöringar — det
väges snart upp igen med ökade skatter och tullar — nej, det gäller att skaffa sig inflytande äfven i politiskt hänseende. Den allmänna rösträtten skjutes fram och föredraget slutar kanske med ett lefve för »arbetareklassens frigörelse».
Så bildas kanske en fackförening, hvari de närvarande ingå som medlemmar, och så utses biand dem en
interimsstyrelse, som sedan får utarbeta stadgar för den nya föreningen. Därefter får föreningen försöka att reda sig själf.
Där ha vi sålunda sett en ny förening bildas, ett frö har kanske blifvit sådt till ett framtida stort arbetareförbund.
Detta agitations- och organisationsarbete pågår hvarje dag hela åren om. Det är en oerhörd verksamhet, som utöfvas inom arbetarnes läger för att få de ännu oorganiserade in i lederna. Och sedan detta är gjordt, så återstår det ännu mer omfattande arbetet af och inom respektiva föreningar.
I Sverige kan man knappast tala om fackföreningsrörelse utan att äfven samtidigt åsyfta den solialdemokratiska arbetarrörelsen. De tu ha länge varit ett, och detta förhållande har icke blifvit ändradt i någon väsendtlig mån genom det kongressbeslut, som det socialdemokratiska partiet förlidet år fattade, nämligen att skilja på Sverges arbetarerörelses fackliga och politiska verksamhet. »Den svenska arbetarrörelsen är en, och på dess två ben, det fackliga och politiska, skall den marschera fram mot sitt mål» — se där hvad de nya organisationsformerna innebära, kortast uttryckt så af en dansk journalist, som närvor vid nämnda kongress.
Hvarje fackförening, som tillhör det socialdemokratiska arbetarepartiet, gör detta nu genom anslutningen till
»arbetarekommunerna», i hvilka respektiva orters samtliga föreningar ingå. Detta är den politiska
sammanslutningen.Hvarje fackförening, som genom sitt förbund ingår i Landsorganisationen, har genom detta anslutit sig till Sverges arbetares facMiga samorganisation.
Vi skola betrakta dessa två riktningar hvar för sig, särskildt då uppehållande oss vid den fackliga sidan af arbetarrörelsen, såsom den hvilken i vårt land fått den största utbredningen och redan hunnit visa rent beundransvärda prof på sin styrka.Arbetarepolitik.
m den kommunalt lifaktige snic-„ karemästaren Larsson och hans gamle, gode vän, den både kommunalt och politiskt intresserade lärftskramhandlaren, skulle vid sin sedvanliga aftontoddy, då ju politiken och dagskrönikan mycket godt hinna ventileras utan att allt för mycket tränga undan det viktigaste: affärerna, börja uttala sitt missnöje med det senaste valmötet samt äfven låta undfalla sig ett: ja det är ett så’nt bråk nu för tiden! så får man inte förvåna sig däröfver. Och om de två gamla he-dersmännen äfven skulle låta sin heligaste toddyvrede ösas ut öfver »de s-ns socialisterna» så får man heller inte undra på det. De ha svårt att fatta hvad orden
»arbetareklassens lif sfrågor» ha att göra med ett i all gemytlighet förberedt stadsfullmäktige-eller
riksdagsmannaval. Och att det nu ovillkorligen skall vara en arbetare, som skall representera arbetarne — ja, det är ju barnsligt. Precis som inte den fabrikören, den mästaren eller den arbetschefen skulle lika bra, ja, mycket bättre kunna föraarbetarnes talan! De ha daglig beröring med arbetarne och de känna deras behof så väl, så väl. . .
Men det där nymodiga bråket finnes där ändå, och våra hederliga gamla vänner kunna inte hindra att så är.
Det är arbetarepolitiken, som börjat spela in och den har äfven haft förmåga att göra sig gällande. Då hufvudstadens stadsfullmäktigeval för icke så länge sedan ägde rum, torde en liten påminnelse om desamma kunna vara på sin plats, enär vid dessa val verkligen arbetarne på allvar genom sin nya politiska organisation sökte drifva fram egna kandidater. I Östermalm stod t. ex. Järn- och Metallarbetareförbundets förtroendeman såsom arbetarnes kandidat och han lyckades i denna förmögna valkrets samla en röstsiffra på 21,915. Denna siffra kunde icke mer än till någon del antagas ha uppkommit genom arbetarnes små röster, hvadan således många andra med blicken öppen för befogenheten af arbetarnes kraf på egen representant inom
kommunalstyrelsen här måst ha afgifvit sina röster på en socialdemo-mokratisk arbetare. Detta var en frukt af arbetet för framdrif-vande af just det namnet, en frukt af arbetarepolitiken, den politik som är vaken på valmötena och som har förmåga att rycka upp de små till deltagande uti offentliga angelägenheter. Det är arbetarnes sätt att
skapa rätts- och pliktmedvetna samhällsmedlemmar.
I en annan krets, där Kungsholmens arbetaremassor väga tungt, lyckades det att få upp det socialdemokratiska arbetare-namnet till en röstsiffra af 10,114, då den lägst valda ingick med en siffra af 12,247. På Kungsholmen hade arbetarekandidaten fått majoritet, men de höga fyrktalen i Staden inom bro-arne vägde öfver segern till andra sidan.
Men om arbetarne våga sig på att trots en hundragradig röstskala söka få in egna representanter i kommunalförsamlingen, så är naturligt att de med större utsikter skola söka öfva inflytande på valen till
riksdagen, därvid ju ändå hvar och en har endast en röst. Visserligen utestänger utskyldsstrecket stora massor af arbetare, hvilka, trots 800-kronorsstrecket, dock skulle ha varit röstberättigade, men i arbetarepolitikens väsen ligger att aldrig låta något tillfälle gå ur händerna, hvarför också frånarbetarepartiets sida deltagandet vid dessa val är ännu mera lif-ligt än vid de kommunala.
Socialdemokraterna förneka sig för resten aldrig. Äfven om de icke ha den minsta utsikt att få igenom sin kandidat, så köra de fram honom ändå, rifva upp diskussioner vid valmötena och rikta frågor till de föreslagna kandidaterna samt äro glada öfver att valmötena dock gifvit dem tillfälle att agitera för sina idéer.
Vid ett verkligt resultat har dock hittills arbetarepartiets deltagande i riks-dagsmannaval stannat. Det var då man med vissa andra vänsterfraktioners hjälp lyckades få redaktör Hjalmar Branting in i riksdagen. Att han där inom vetat skaffa sig ett aktadt namn och att en alltid uppmärksamt lyssnande kammare gärna hör på hvad det svenska parlamentets enda socialist och en af dess främsta parlamentariker har att förkunna, det behöfva vi icke mer än påminna om. Och att hela Sveriges arbetareklass uti denne representant för huf- Hjaimar Branting.
vudstadens femte krets vill
se sin borne förespråkare och äfven därför med intresse följer hans verksamhet, är ju naturligt, då han sedan den socialdemokratiska rörelsens början här i landet alltjämt stått som dess främste man.
Arbetarepartiets politiska program fastställes vid de kongresser, som partiet med vissa års mellanrum afhåller. I fråga om partiets ställning till de rent dagspolitiska frågorna är det vid betydelsefullare tillfällen partiets styrelse, som utstakar riktningen
v
%för den väg partiet bör följa. Denna styrelse, som representerar hela partiets stora numerär på bortåt 50,000 medlemmar och som valts på kongress, består af arbetare från Sveriges alla hörn och kanter, från de skånska städerna eller bruken, från grufvorna i Bergslagen eller uppe vid polcirkeln, från hamnarne i våra sjöstäder, från verkstäderna i Stockholm o. s. v.
De kommo nyligen tillsammans för att intaga ställning till härordningsfrågan, och det Manifest till Svenska folket, som af detta möte blef en frukt, har sedan gått landet rundt och gifvit form åt taktiken i denna viktiga frågas behandling. Inom huf-vudstaden har härordningsförslaget blifvit behandladt i alla valkretsar, på allmänna möten, till hvilka inbjudits respektiva kretsars representanter i riksdagen samt härordningsförslagets militära försvarare. I hvarje krets har diskussionen blifvit liflig, i hvarje krets ha infunnit sig riksdagsmännen och några generalstabsofficerare eller andra, som yttrat sig i dagens fråga.
Alla dessa möten, som allmänt ådrogo sig vederbörlig uppmärksamhet, voro anordnade af »Stockholms arbetarekommun», stockholmsarbetarnes politiska samorganisation. Denna organisa-sation arbetar genom en hufvudstyrelse samt fem kretsstyrelser. Genom dessa styrelser anordnas de allmänna mötena, såväl vid valen som då någon särskildt viktig samhällsfråga föreligger till afgörande, och genom dessa styrelser ledes äfven själfva valarbetet. Kostnaderna för alla dessa möten som alla äro fritt tillgängliga, bestridas af fackföreningarne, de föreningar nämligen som ingått i arbetarekommunen. De erlägga för hvarje sin medlem en kvartalsafgift af 15 öre.
Stockholms arbetarekommun består för närvarande af ett 70-tal föreningar med tillsammans c:a 10,000
medlemmar. Den verkar uteslutande politiskt och har intet som helst att göra med arbetarnes fackliga bestyr och understöder heller icke, såsom organisation betraktad, några strejker e. d.
Hufvudledningen för det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet är förlagd till Stockholm, i det partistyrelsens verkställande utskott uteslutande består af i Stockholm boende medlemmar. Partistyrelsens expedition är f. n. inrymd i en treflig våning två trappor upp i huset nr 7 Målaregatan, hvarest äfvenpartiets hela broschyrförlag är att finna. Första oktober i år flyttar dock partistyrelsen till Folkets Hus, hvilket betydelsefulla byggnadsföretag vi komma att senare behandla. Partiexpeditionen skötes af en därtill vald och helt aflönad person, hr K. M. Ziesnitz, hvilken har hela partiets löpande ärenden om hand. Det är han, som tager emot kontingenterna och betalar ut de erforderliga summorna för partiets agitatoriska verksamhet, den
Socialdemokratiska partistyrelsens expedition. Med ”Folkbladets” redaktion i bakgrunden.
•skriftliga såväl som den muntliga, och det är han som genom sina trådar leder agitatorernas banor landet rundt.
Broschyrförlaget skötes af en helt aflönad kvinnlig expedit, fru Anna Sterky, änka efter Landsorganisationens förste ordförande, Fredrik Sterky. Fru S. är också mycket anlitad som en framstående agitator och har som sådan förskaffat sig ett godt namn som talarinna, särskildt lämplig att bland arbetareklassens kvinnor väcka till lif intresset för arbetarnes lifsfrågor.Bredvid partistyrelsens expedition är »Folkbladets» redaktion belägen.
»Folkbladet» är socialdemokratiska partiets veckotidning och utgifves från Stockholm. Det sorterar, ekonomiskt, direkt under partistyrelsen, i motsats till de öfriga partitidningarne, som i ekonomiskt hänseende äro fullt
fristående. Redaktör för Folkbladet är K. J. Gabrielsson, förut kroppsarbetare, som genom sin eminenta
skaldebegåfning och andra egenskaper förskaffat sig ett synnnerligen aktadt namn inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen och dess press.F aekföreningsrörelsen.
Fackföreningsrörelsen är här i Sverige ganska gammal, om man nn skall beteckna t. ex. de för öfver ett halfsekel sedan bildade föreningarne såsom fackföreningar, äfven om de icke voro det i detta ords nu gällande betydelse.
1846 bildade# t. ex. Typografiska Föreningen i Stockholm, hvilken förening ännu i hufvudsak arbetar efter samma program som förut.
Men den egentliga fackföreningsrörelsen, sådan vi nu af se den, är det senaste kvartseklets, ja, det senaste decenniets frukt. Och allt mer som fackföreningsrörelsen gripit omkring sig, alltmer som arbetarne slutit sig samman i sina organisationer, alltmer hårdare har kampen stått mellan kapital och arbete. Då arbetarne genom sina fackföreningar började begära ett ord med i laget vid arbetsaftalens uppgörande, så började också arbetsgif-varne — naturligt nog för resten — att i sammanslutning sinsemellan skaffa möjlighet till motstånd mot de allt mer stegrade fordringarne. Organisation blef sålunda ställd mot organisation och de enskilda af talen mellan fabrikören och »hans egna» arbetare blefvo snart en öfvervunnen ståndpunkt. Det var ju också klart, att vid lönekonflikter ingen af de stridande parterna kunde känna sig säker så länge å ena sidan arbetsgifvaren fruktade för att hans hela verksamhet kanske skulle hamna i händerna på en alltid vaken konkurrent eller å andra sidan arbetarne kunde be-fara att den afstängda arbetsplatsen skulle kunna fyllas på nytt af yrkeskolleger från andra orter.
De stridande parterna rustade sig sålunda å ömse håll och stodo snart som fullt beväpnade och stridsdugligt organiserade härar emot hvarandra.
Hvarje arbetare inom ett visst yrke tillhörde på det sättet icke endast sin fackförening, utan äfven, just genom denna fackförening, sitt facks förbund, bildadt för sammanslutning af hela
Järn- och metallarbetareförbundets expedition.
landets arbetare inom detta yrke. Genom dessa förbunds styrelser ha lönefordringarne genomförts, ofta och riktigast på underhandlingens väg, men ofta äfven genom öppen strid.
Det största förbundet i Sverige är f. n. Järn- och metallarbetareförbundet, hvars medlemssiffra nu uppgår till
öfver 14,000. Vidare finnas stenhuggare-, grofarbetare-, träarbetare- och transportarbetareförbunden med c:a 5,000 medlemmar hvardera. Samtliga svenska fackförbund uppgå till ett 30-tal.Nästan alla dessa förbund ha sin hufvud styrelse i Stockholm och alla ha egna expeditioner och egna, fulltTaflönade, förtroendemän. Dessa förtroendemän ha att leda hela förbundets förvaltning och närvara vid uppgörandet af arbetsaftal samt måste alltid vara beredda på att vid en förveckling i den eller den landsändan infinna sig och sköta underhandlingarne med arbets-gifvaren.
För skötandet af de större fackförbundens expeditionsgöro-mål är vanligen äfven anställd en särskild kassör. Att detta behöfves kan man förstå, då man betänker att t. ex. i järn- och metallarbetareförbundet omsättningen under ett år kan uppgå till
175,000 kronor.
Dessa förtroendemän och kassörer utgå alltid ur arbetarnes egna leder och aflönas med 1,200 ä 1,500 kr. pr år, någon gång upp till 2,000 kr.
Dessa förbund garantera medlemmarne ett visst understöd vid strejker och lockouter, vid arbetslöshet och
Dessa förbund garantera medlemmarne ett visst understöd vid strejker och lockouter, vid arbetslöshet och