En glaciär är en ismassa som bildats genom anhopning och omvandling av snö (Nationalencyklopedin, Glaciär). Snö packas i lager som gör att ismassan börjar röra sig av egen tyngd. I Sverige har vi ungefär 250 glaciärer (Svenska Glaciärer, Stockholms Universitet).
Men glaciärer reagerar kraftfullt på förändringar i klimatet och på hundra år har runt en tredjedel av våra svenska glaciärer smält bort.
(SVT Nyheter, Sveriges glaciärer smälter).
För bara tio år sedan var Mikkaglaciärens front 40-50 meter tjock, vilket motsvarar måttet av ett 15 våningars höghus. Så vävde jag ett prov på Mikkaglaciären.
På Bolin, Centre for Climate Research som på något vis är en del av Stockholms Universitet finns en mängd samlad data (Svenska
Glaciärer, Stockholms Universitet). Jag hamnade där när jag sökte på Svenska Glaciärer. Jag sökte på Svenska Glaciärer efter att ha läst i en bok att det inom klimatkommunikation har visat sig vara ett
fungerande medel att visa timelapse på dessa, vilket jag har nämnt i ett tidigare stycke. Jag tror att jag sökte efter glaciärer också för att de finns vid berg och jag verkar ha en dragning till berg.
När jag hittade den databasen var det för mig lite som att titta i gamla vävböcker. Bevis på att någon bryr sig väldigt mycket om någonting väldigt specifikt. Och just det gjorde mig glad.
Bilderna på glaciärernas förändring beskrivs som ett av de mest kraftfulla uttrycken för vår föränderliga klimat. De visar på naturens sårbarhet samtidigt som deras avsmältning utgör ett hot för mycket stor del av jordens befolkning.
Därför bestämde jag mig för glaciärer. Den här gången.
Skiss mars 2020, vad det skulle ha blivit och kanske någon gång blir om gränserna öppnas.
Det används argument om att vi människor är vanedjur, och att ställa om till ett mer miljövänligt liv är en för stort förändring som vi inte kan anpassa oss till. Så kan jag ibland fundera kring mänskligheten, och om något stort skulle hända oss alla där vi faktiskt tvingades ställa om. Ett scenario där våra vanor ruckades, där det vi i vanliga fall kan konsumera blir mer svårtillgängligt och där myndigheter tvingas sätta in förbud som gör det svårare att leva i ett kapitalistiskt system.
Vi får se vad som händer.
Erik och John har slutat ta plastlock till sina take-away kaffe, det är en sak som jag har lyckats med under min tid på Konstfack.
Slutreflektion
Mitt examensarbete blev ett giftemål mellan mitt intresse för klimat och mitt intresse för vävning.
Eller passion istället för intresse, beroende på vem man är som läser. Från början var det just det tekniska i vävningen, specificerat digitala vävningen, som jag ville nyttja min sista tid på Konstfack till. Tematiken miljö och klimat var också att nyttja tiden. Att skriva en rapport om det, för att skriva en rapport där jag fick tid att lära mig. Jag gillar att nyttja tid kort och gott, men vet inte hur jag ställer mig till det.
Restgarnerna blev en början, och egentligen en väldigt stor del genom hela projektet. Mitt arbete har kretsat kring hur garnerna ska räcka till, och hur en måste tänka för att de ska göra det, eller vad som händer med taktilitet och färgställning i helhet om ett av fyra inslagsgarner tar slut och tvingas bytas ut. Jag har kommit fram till att det finns tekniker och taktiker för att det ska gå att använda, och att det är rimligt även i industrin att nyttja dessa. Kanske inte för tyg som metervara, utan som produkter som till exempel plädar, en personlig favoritprodukt.
Jag väljer att skriva resten av reflektionerna med det negativa överstruken i gult, och om man vill kan man låtsas att det är sådant som jag har tänkt redigera bort.
Jag pratade om mitt examensarbete med en vän i telefon mellan Gröndal och Stora Essingen i början på maj- Då förklarade jag det som att jag är nöjd över vad det blev, men inte hur det blev.
Jag vill bara tala ur en viss ledsamhet i att jag inte kunde åka och väva ut mina verk i Innvik i Norge som planerat innan pandemin. Där det inte direkt var att få något utvävt i fabrik i sig, utan att den tiden jag hade kvar att väva förhand i TC2an var så knapp.
Också i det att TC2an började krångla mycket just då. Solv lyfte inte och det bildade långa flotteringar längs med väven. Inte ett eller två, utan tiotal. Så fick jag hjälp av Åsa att lyfta ner och dammsuga alla moduler, vi mejlade med teknisk support. Teknisk support sa att det kan vara damm sen innan, damm därefter eller hår från ens egna huvud som fastnat i solven. Slutligen verkar TC2an fungera bäst med en rumstemperatur på 19.5 celsius, och så gick det att väva igen.
Men med den lilla tiden som då var kvar slutade det ganska plötsligt att vara lustfyllt och jag släpade mig till skolan, gjorde om bilderna i nytt format. Enligt det nya tidsschemat fick det ta max en halv dag att göra om en bild, och max en hel dag att sen väva den. Jag vävde sena kvällar, minst 2400 inslag per bild. Som en maskin, med en maskin, och det är det jag minns, det är därför jag inte är nöjd med hur det blev.
Såhär i efterhand, så har jag nog lärt mig mer under tiden jag haft med att väva på TC2an efter examinationerna än den där innan. Jag är tacksam och glad att vi i det hela har kunnat vara på skolan, trots omständigheter och restriktioner.