Utrikesminister Erkki Tuomioja (Sdp) hör till de få finländska politiker som under hela sin långa politiska gärning intresserat sig för nordiskt samarbete. Han blev invald i riksda- gen som 24-åring (1970) och var medlem i Finlands delegation till Nordiska rådet i flera repriser. 2008 var han Nordiska rådets presi- dent.
Henrik Wilén är Pohjola-Nordens general- sekreterare med ett förflutet som journalist och diplomat.
Tuomioja framhåller att utsikterna för det nordiska samarbetet har förbättrats efter en period av alltför ensidig fokusering på EU och lyfter fram särskilt två områden som borde prioriteras.
– Det första är globaliseringen, hur ska vi hantera den processen? Det gäl- ler att föra fram den nordiska modellen. Vi måste fråga oss vad vi kan göra tillsammans för att globaliseringen ska utvecklas i en gynnsam riktning. Det andra temat är närområdessamarbetet med Baltikum, Ryssland och Arktis, säger Tuomioja, som inte tänder på att de nordiska länderna skulle bilda ett block inom EU för att bättre få sin röst hörd.
– Det är ingen bra lösning. Den tiden är förbi. Däremot är det viktigt att de nordiska EU-medlemmarna koordinerar sina ställningstaganden bättre.
När det gäller Nordiska rådets (NR) roll, konstaterar Tuomioja att rådet inte längre tillmäts samma betydelse. Partiledarna lyser med sin frånvaro.
– Som kontaktnätverk ska NR i vilket fall som helst inte underskattas. Jag håller helt med min svenska kollega Carl Bildt, som brukar lyfta fram det offi- ciella nordiska samarbetets informella del, det vill säga mottagningar, luncher och middagar där man knyter nyttiga kontakter.
Han understryker att globaliseringen medfört många goda nyheter.
– Hundratals miljoner människor har lyfts upp ur fattigdomen. Globalt sett har människornas trygghet ökat märkbart. Det ömsesidiga beroendet länderna emellan resulterar i ökad trygghet för individen.
Men det finns självfallet också negativa följder.
– Polariseringen ökar inkomstklyftorna. Det saknas en demokratisk kontroll som kunde hålla marknadskrafterna i styr, säger Tuomioja, som påpekar att den nordiska modellen klarat sig bra, om inte bäst, i globaliseringen.
70 NT-Intervjun
Den evige ungdomsradikalen
Tuomioja är en flitig samhällsdebattör. Det har han varit sedan 1960-talet då han var aktiv inom studentrörelsen. Han blev invald i Helsingfors stadsfull- mäktige som 22-åring och efter två perioder i riksdagen var han biträdande stadsdirektör fram till 1991 då han återvände till riksdagen. Den förhållandevis långa parentesen berodde, åtminstone i viss mån, på att Tuomioja och socialde- mokraternas dåvarande starke man, statsminister Kalevi Sorsa inte drog jämnt. Tuomiojas engagemang i fredsfrågor och resursfördelningen på global nivå har gett honom en radikal framtoning. Han har ofta stått i opposition även inom det egna partiet. Fyra gånger har han ställt upp i partiledarvalet och fått se sig besegrad av Ulf Sundqvist (1991), Paavo Lipponen (2002), Eero Heinäluoma (2005) och Jutta Urpilainen (2008). Själv tonar han ner personfrågan.
– Det har mera handlat om att föra fram alternativ. I alla partier finns olika linjer och det gäller också för Sdp, säger Tuomioja.
Som ung politiker motsatte han sig EEC, men är idag anhängare av EU – om än kritisk. Rollen som utmanare har inte hindrat honom från att bekläda tunga poster i partiet. Tuomioja var ordförande för stora utskottet i riksdagen (som har hand om EU-frågor) åren 1995-99 och 2007-11. Socialdemokratiska riksdagsgruppens ordförande var han 1996-99. Ministererfarenhet har han från tre regeringar – handels- och industriminister 1999-2000 och utrikesmi- nister 2000-07 och 2011-.
Han har en vass penna som inte räds att ta ut svängarna i bloggtexter och intervjuer. Det leder ibland till animerade diskussioner också inom regeringen. I sin blogg och i en intervju för Financial Times framhöll Tuomioja att Finland skulle göra klokt i att motsätta sig EU:s stabiliseringspakt. Statsminister Jyrki Katainen (samlingspartiet) var inte sen att lugga sin utrikesminister för att framföra avvikande ståndpunkter inför internationell publik.
Han har fått en del beska kommentarer för sin kritik mot Israels agerande i konflikten i Mellanöstern och för några år sedan skrev han att Italiens dåva- rande premiärminister Silvio Berlusconi var en skam inte bara för sitt land utan för hela Europa. Tuomioja är i viss mån omstridd, men ingen förnekar hans kompetens, integritet och intellektuella hållning.
I journalistkretsar brukar det skämtas om att Tuomioja skrivit fler böcker än många andra ministrar läst.
Författare och docent i politisk historia
Om han inte satsat på politik hade han sannolikt blivit forskare. I början på 1970-talet avlade han både ekonom- och politices kandidatexamen och 1996 disputerade han med en avhandling om socialpolitikern Pekka Kuusi. Tuomioja är docent i politisk historia vid Helsingfors universitet.
Globalisering och närområden 71 biografier. I boken Kukkaisvallasta kekkosvaltaan (1993) avslöjade Tuomioja att det var han som 1972 läckte det omdiskuterade Zavidovopapperet till pressen. Promemorian handlade om president Urho Kekkonens och den sovje- tiska partiledaren Leonid Bresjnevs hemliga överläggningar. Nyheten läcktes ut via Dagens Nyheters korrespondent i Helsingfors, Tor Högnäs.
Hans mest uppmärksammade bok Ett stänk av rött (2006) belönades med Fakta Finlandia-priset. Boken, som skrevs (men har inte ännu utkommit) på eng- elska, har utkommit på finska, svenska, estniska och tyska, handlar om hans mor- mor Hella Wuolijoki och hennes syster Salme Pekkala. Systrarna Murrik föddes i Estland och var aktiva inom den politiska vänstern i början av förra seklet. Mormodern Hella flyttade som ung till Finland och blev med åren en inflytel- serik kvinna med många strängar på sin lyra och omfattande samhällskontakter.
Någon ny bok säger han sig inte ha på gång, men materialinsamling pågår hela tiden och han har flera uppslag som väntar på att förverkligas.
På frågan om vilken aktuell bok han skulle rekommendera för en skandina- visk publik som vill veta mera om Finland kommer svaret snabbt.
– Krister Wahlbäcks färska bok Jättens andedräkt är läsvärd.
Politisk familj och släkt
När gymnasisten Erkki Tuomioja 1963 vann frågesporttävlingen Dubbelt eller kvitt i tv, med utrikespolitik som specialitet, skulle knappast någon av tittarna ha blivit förvånad om programvärdinnan presenterat honom som en framtida utri- kesminister. Förutom att han var en kunskapsrik gosse hade han politiken i blodet.
Med en pappa (Sakari Tuomioja) som var statsminister, centralbankschef och ambassadör, en farfar (Valto Tuomioja) som var riksdagsman och chef- redaktör för Helsingin Sanomat, en morfar (Sulo Wuolijoki) som var riks- dagsman och en mormor som var författare, riksdagsledamot och sedermera generaldirektör för Rundradion var det väl i det närmaste oundvikligt att du intresserade dig för politik och blev samhälleligt aktiv redan i unga år.
– Det var naturligtvis svårt att undvika samhälleligt engagemang, men jag växte upp i ett liberalt hem och har inget minne av att någon direkt skulle ha försökt påverka mig. Men det är klart att jag fick intryck från flera olika håll.
Pappa Sakari, som hörde till liberala Framstegspartiet, var också utrikesminis- ter, i Urho Kekkonens regering (1951-52) och sedan statsminister för en expe- ditionsministär 1953-54. I början av 1960-talet var han ambassadör i Stockholm och sonen Erkki tillbringade en hel del skollov på Västra Trädgårdsgatan 13.
Kontakterna till Sverige har alltid varit täta. Han har självfallet följt med de senaste turerna i den inrikespolitiska debatten i Sverige, men skriver inte under på att socialdemokratin skulle befinna sig i kris.
– Den europeiska socialdemokratin befinner sig inte kris. Men det varierar givetvis från land till land. Norge, Island och Danmark har socialdemokra-
72 NT-Intervjun
tiska statsministrar och Finlands socialdemokrater sitter i regeringen. Och i Frankrike är det inte uteslutet att nästa president är socialdemokrat.
Tuomioja påpekar att ifall Anna Lindh inte blivit mördad hade läget san- nolikt sett helt annorlunda ut för de svenska socialdemokraterna.
– Hon skulle av allt att döma ha efterträtt Göran Persson och då hade situa- tionen antagligen sett helt annorlunda ut.
Politisk populism oroar
Det som nog oroar Tuomioja är populismen som breder ut sig i Norden och Europa. – Populismen har inte enbart brandskattat den politiska vänstern och social- demokratin utan drabbat i stort sett alla etablerade partier. I Finland tappade centern massor med väljare till det populistiska partiet Sannfinländarna i senaste riksdagsval.
– Det är en proteströrelse, folk upplever att det inte finns några reella politiska alternativ. I Finland handlar populisternas frammarsch om allmänt missnöje med samhällsutvecklingen och det missnöjet har pyrt i minst 20 år. Klyftorna har blivit djupare. Det är fråga om en proteströrelse mot integration och globalisering, mot nedskärningar, mot bonusprogram, mot nedläggning av fabriker på små orter och ökade inkomstklyftor. Extremism och fokusering på invandring spelar inte så stor roll i Sannfinländarnas retorik, även om det finns extrema åsikter bland partiets medlemmar.
Tuomioja efterlyser klarare alternativ före riksdagsval. Det skulle sannolikt öka intresset att rösta. Men så långt som till blockpolitik av svensk modell vill han inte gå.
– Det finns goda skäl för den finländska modellen där man först håller val och sedan ser vilka partier som kan bilda regering tillsammans. Vi har en tradi- tion av att uppnå konsensus i viktiga frågor som försvars- och säkerhetspolitik och även i EU-frågor. Blockpolitik har också sina fördelar, men det ser inte ut att uppstå ett sådant läge hos oss.
När det gäller bilaterala frågor mellan Finland och Sverige framhåller Tuomioja att språkfrågan är viktig. I den så kallade Tavastehusdeklarationen som antogs i samband med finsk-svenska regeringsmötet 2009 under mar- keringen av Märkesåret 1809, framhålls att det är ett värde i sig att det talas finska i Sverige och svenska i Finland.
Han ser inget direkt behov av att hålla ett uppföljande regeringsmöte mel- lan länderna, utan räknar med att varje ministerium sköter sin andel av det bilaterala samarbetet.
Avtal om det arktiska samarbetet 73