År 1292 utfärdade påven Nicolaus IV avlatsbrev för ett flertal kyrkor i Norden, bl a för Kungs-Husby kyrka i Trögd. Avlatsbrevet har möjligen haft till syfte att ge församlingen hjälp vid uppförande av en ny kyrka. Bruket att utfärda avlatsbrev hade då funnits i ett par hundra år. Deras betydelse för kyrkolivet utvecklades starkt under medeltidens båda sista århundraden. Därför är det viktigt och ange
läget att försöka förstå deras innebörd och varför de fick sådan spridning.
Sedan 1000-talet finns avlatsbreven i den romersk-katolska kyr
kan. De har sina rötter i kyrkans lära att människan genom synden ådrar sig skuld mot Gud och mot medmänniskor och därmed också ådrar sig ett rättvist straff. Den som ångrar sig och gör bot kan få förlåtelse av Gud. Botsakramentets förlåtelse, avlösningen i bikten, innebar en eftergift av syndens eviga straff men befriade inte full
ständigt från de timliga straffen. Dessa måsta sonas antingen genom syndarens botgöring i livstiden eller genom lidande i skärselden.
Genom nyckelmakten, ämbetets rätt att binda eller lösa synden, kunde kyrkan genom biskopen och präster ge lättnader i eller helt efterskänka botgöringen, dvs byta eller överföra gottgörelser. Det är i detta sammanhang som avlatsbreven hör hemma. Avlaten, befriel
sen från av kyrkan ålagd offentlig botgöring, är dock verksam endast i förening med bikt och uppriktig ånger över synden.
I de teologiska diskussionerna om avlaten under medeltiden anförs som bibelgrund dels Kol 1:24, där Paulus skriver: "nu gläder jag mig över att få lida för er", dels Gal 6:2: "bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag". I båda fallen tas orden som intäkt för att kyrkans medlemmar kan göra bot för varandra. Avlaten motiveras nämligen utifrån läran om kyrkans skatt av överskjutande förtjäns
ter, överloppsgämingar, som är förvärvade av Kristus och helgonen.
Behövande syndare kan få del av denna kyrkans skatt genom avlaten och därmed få lindring i sina timliga straff.
På 1000-talet möter uppgifter om att biskopar i Spanien och Frankrike lovat eftergift i botgöringen åt personer som besökte och förrättade bön i vissa kyrkor och dessutom gav allmosor. I samband med korstågen i slutet av 1000-talet gav påvarna fullständig avlat åt den som deltog. Endast påven kunde för kyrkan i dess helhet utfärda avlatsförmåner. Biskoparna hade också rätt att i kraft av sin från påven delegerade makt utfärda avlatsbrev med giltighet inom deras stift. Vid Laterankonciliet 1215 reglerades biskoparnas rätt till att omfatta ett års avlat utfärdad i samband med kyrkoinvigning och 40 dagar vid andra tillfällen. Innebörden av 40 dagars avlat var att detta motsvarade den bot som kan genomföras under 40 dagar i överens
stämmelse med de uppställda kraven för boten.
Avlatsbreven var i många fall knutna till vissa bestämda dagar som särskilt angavs i brevet, såsom kyrkmässodagen, kyrkoårets högtidsdagar och vissa helgondagar. Breven inleddes normalt med formuleringen "för alla som gjort sann bot och bikt". Därefter an
gavs i brevet övriga villkor. Dessa varierar under tidens lopp och har inte sällan lokal anknytning. Att deltaga i korståg var, som ovan påpekats, en möjlighet. Under den period då kyrkor byggdes möter inte sällan orden "manibus adiuvantibus", med hjälpande händer, dvs att man mycket konkret skulle hjälpa till att bygga kyrkan. Som villkor gällde också att man skulle besöka den kyrka som innehade avlatsförmånerna på en bestämd dag och förrätta sin bön i kyrkan. I vissa fall specificerades också bönekraven genom att brevet direkt angav att den besökande skulle bedja A ve Maria och/eller Fader vår ett bestämt antal gånger. Senare tillkom såsom villkor också läsning av trosbekännelsen eller andra angivna bönetexter. Det är uppenbart att breven därmed ställts i den kristna undervisningens tjänst för att bidra till att öka troskunskapen hos kyrkans folk.
För de enskilda kyrkorna var innehavet av avlatsbrev av stor betydelse, också ekonomiskt. Vissa kyrkor kunde "samla på sig"
mycket stora avlatsförmåner. Det är också vanligt att en nytill- trädande biskop ger en kyrka samma avlatsförmåner som företräda
ren utdelat. Det finns alltså en mycket påtaglig kontinuitet i utdelan
det.
Under den senare medeltiden utvecklades avlatsväsendet i mar
kant kommersiell riktning. Både påvar och koncilier försökte vid skilda tillfällen att komma till rätta med avarterna, dock med endast temporär verkan. Missbruken kulminerade mot medeltidens slut ge
nom den s k penningavlaten, dvs möjligheten att i stället för botgö
ring och fromma övningar lämna penningbidrag till mer eller mindre fromma ändamål. Det var detta missbruk med avlatsbreven som blev
den konkreta orsaken till Martin Luthers välbekanta 95 teser mot avlaten år 1517 och därmed incitamentet till reformationen.
Trots all kritik mot avlaten och avlatsbreven kan man dock konsta
tera att de haft en stimulerande betydelse för den enskilde kyrko
medlemmens andaktsövningar, för kristen välgörenhet, vallfärder och kyrkobyggande. Kanske kan de också för den enskilde ha upp
levts som en lättnad i den stränga och obevekliga botdisciplinen och därmed hjälpt människor i deras prestationsångest under kyrkans pålagor.
Avlatsbrevet för Kungs-Husby kyrka från 1292 är alltså insatt i ett teologiskt sammanhang. Kanske kan man bättre förstå ett sådant brev, om man får klarhet om dess roll i kyrkans verksamhet. Av den anledningen görs här ett omtryck av en artikel om "De medeltida avlatsbreven — instrument för kyrkans verksamhet", tidigare publi
cerad i Investigate memoriæ patrum. Libellus in honorem Kauko Pirinen (Helsingfors 1975).
Kungs-Husby kyrka. Madonna-bild av sten frän ca 1320—1340. Foto Gabriel Hildebrand.