Hägur 2:1 – mangårdsbyggnad

5.3.1 Karaktärisering och kulturhistorisk värdering

Mangårdsbyggnaden på Hägur 2:1 i Eksta socken byggdes 1884-1888. Byggnaden uppfördes efter att laga skifte genomförts i området och är ett exempel på hur man vid uppförandet av nya utskiftade gårdar återanvände byggnadsmaterial från äldre hus. Gårdsbilden från slutet på artonhundratalet är bevarad och dess ostörda läge i odlingslandskapet gör att miljön har stora upplevelsevärden – som besökare får man en känsla av att förflyttas bakåt i tiden.

Mangårdsbyggnaden har använts som bostadshus sedan huset byggdes. Den senaste ägaren bodde ensam i huset under många år och såg under slutet av sin levnad ingen anledning att modernisera, vilket har gjort att inga större förändringar gjorts på huset sedan femtiotalet. Bland annat har stora delar av byggnaden aldrig varit uppvärmda vintertid och inget vatten eller avlopp finns installerat. El är däremot indraget, men har använts mest för belysning.

Det mesta av stommen och många byggnadsdetaljer, exempelvis snickerier och fönster, är i huvudsak ursprungliga. En del är återanvända från någon äldre byggnad, till exempel takstolar och eldstäder. Ytskikten har delvis förnyats under årens lopp och avspeglar olika perioder i byggnadens historia.

Byggnaden har ett samhällshistoriskt värde eftersom den tillsammans med gårdens övriga byggnader är ett representativt exempel på hur bebyggelsen anpassades efter de stora förändringarna inom jordbruket som präglade andra halvan av 1800-talet på

Gotland. Användningen av återanvänt material från äldre hus bidrar till byggnadens byggnadshistoriska värde. Autenticiteten hos byggnaden och gårdsmiljön i sin helhet, liksom hos ingående byggnadsdetaljer, är ett viktigt upplevelsevärde i sig men är även en förutsättning för att förmedla de övriga värdena.

Det är svårt att hävda att några byggnadsdelar i detta hus är viktigare än andra, eftersom de alla i någon mån bidrar till byggnadens kulturhistoriska värden. Alla förändringar bör därför ske med eftertanke, även när det gäller de delar som tillkommit under 1900-talet.

5.3.2 Författningsskydd

Fastigheten ligger utanför detaljplanerat område och omfattas av tillämpliga lagrum i Plan och bygglagen. Detta innebär i praktiken att det enda skydd som finns för byggnaden ur bevarandesynpunkt är Plan- och bygglagens paragraf 3:10: ”Ändringar av

en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.”

5.3.3 Konstruktion

Byggnaden är ett envånings bostadshus byggt i vinkel. Två mindre inredda rum finns på vinden. Stommen är av kalksten, murverket är ca 50 cm tjockt och putsat med kalkbruk in- och utvändigt. Sockeln är putsad i efterhand med cementbruk. Grunden är i form av krypgrund, golvbjälklaget är delvis åtkomligt underifrån. Golvbjälklaget är oisolerat och består enbart av ett enkelt plankgolv på golvbjälkarna. Vindsbjälklaget är oisolerat. Alla fönster i byggnaden har enkelglas och är sannolikt ursprungliga.

5.3.4 Uppvärmningssystem

De ursprungliga murstockarna används fortfarande för värmedistribution i byggnaden. Det finns sammanlagt sju kakelugnar och kaminer fördelade på tre murstockar. Direktverkande elradiatorer har använts vid behov. Rinnande vatten är ej installerat i byggnaden.

5.3.5 Sammanfattning av energideklaration

Byggnadens energiprestanda har beräknats till 447 kWh/m2. Med föreslagna åtgärder skulle det förbättras till 178 kWh/m2.

Fyra kostnadsberäknade åtgärder är föreslagna: utvändig tilläggsisolering av yttervägg, tilläggsisolering av golvbjälklag, fönsterbyte till treglasfönster samt tilläggsisolering av vindsbjälklag.

5.3.6 Diskussion

Byggnaden har nyligen bytt ägare och står inför en omfattande renovering. De krav på boendekomfort och standard som de nya ägarna ställer på byggnaden kommer att leda till omfattande moderniseringar. Det dåliga energiprestandavärdet, 447 kWh/m2, talar om att det skulle vara en ekonomisk katastrof att värma upp huset till 20°C vintertid. Att huset ändå fungerat som bostad beror på den förre ägarens spartanska leverne. Antagligen finns det i Sverige ytterst få exempel på den här typen av åretruntboende, och antalet energideklarationer som kommer att utföras på liknande objekt är få.

Bakgrunden till det dåliga energiprestandavärdet är densamma som för mangårds- byggnaden på Sudergårde, med skillnaden att det är mer extrema omständigheter i det här fallet. Här finns exempelvis inga innanfönster och vindsbjälklaget är oisolerat. Eftersom byggnaden står inför en omfattande renovering blir åtgärdsförslagen i samband med energideklarationen överflödiga. Det som behövs i det här fallet är en helhetslösning, där energiåtgärderna utgör en integrerad del av moderniseringen. Vad ägarna vill med byggnaden påverkar åtgärdernas omfattning och utförande. Om de exempelvis planerar att inreda vindsutrymmet, blir tilläggsisolering av vindsbjälklaget onödigt. Slutsatsen blir att energideklarationens åtgärdsförslag inte tjänar något syfte i det här fallet. Däremot kan de uppgifter som inhämtas vid besiktningen utgöra ett beräkningsunderlag för en energikonsult som samarbetar med ägaren kring en helhetslösning för byggnadens ”iståndsättande”. Detta tyder också på att det finns fall då energideklarationen bör frångå sin standardiserade form och helt utformas efter objektets förutsättningar.

I fallet med mangårdsbyggnaden på Sudergårde konstaterades att utvändig tilläggs- isolering och fönsterbyte var orimliga åtgärder ur en antikvarisk synvinkel. Detta gäller även mangårdsbyggnaden på Hägur. Det är emellertid inte lika uppenbart som på Sudergårde, kanske för att både fasadputsen och fönstren är i sämre skick i det här fallet och därmed ger ett förfallet intryck. De flesta borde rimligen inse att byggnaden är kulturhistoriskt värdefull; det är dock betydligt svårare att se möjligheterna till att anpassa byggnaden till moderna krav på ett sätt som utgår från byggnadens förut- sättningar. Enligt den kulturhistoriska värderingen är det svårt att i det här fallet avgöra om en viss byggnadsdel har högre värde än en annan. Detta leder till att en moderniser- ing, hur den än utförs, kommer att förvanska de kulturhistoriska värdena i någon mån. Det viktiga blir därför att först hitta en fungerande kompromiss mellan brukarens krav och byggnadens förutsättningar, för att sedan kunna genomföra en fungerande lösning. Naturligtvis kommer även de ekonomiska förutsättningarna vara betydelsefulla för valet av lösning. Det viktigaste antikvariska kravet är trots allt att byggnaden inte rivs, och att hitta en fungerande användning är förmodligen en förutsättning för att den ska få finnas kvar.

Bild 4 En fönsterbåge från mangårdsbyggnaden. En utbytbar del eller en av byggnadens förutsättningar? Ekologisk kvalitet eller energibov?

Eftersom byggnaden ligger utanför detaljplan skulle knappast några fasadåtgärder betraktas som bygglovpliktiga. Detta innebär att stora kulturhistoriska värden skulle kunna förvanskas utan att någon myndighet ens får reda på det. Och den oberoende experten kan andas ut, inga energieffektiviserande åtgärder riskerar att fastna i en bygglovsprövning. Även om byggnaden i fråga har ett stort kulturhistoriskt värde, i nästan samma klass som den byggnadsminnesförklarade mangårdsbyggnaden på Sudergårde, saknas alltså ett grundläggande skydd. Naturligtvis gäller PBL 3:10, men när en åtgärd inte blir känd av kommunen är det osannolikt att denna paragraf skulle komma till användning. Om delar av PBL-utredningens förslag genomförs kommer denna situation att ändras genom att bygglovplikten utökas utanför detaljplanelagt område.