Nuets landskap är sedimenterat av representationer från olika tidsperioder. Vilka min- nen som ska framträda i rummet och s.a.s. tillåtas ta plats är en evig förhandling. Vad som anses önskvärt att minnas eller inte är relativt – minnesskapandets motiv ser olika ut vid olika tillfällen. I Minnesmärken diskuteras en rad monument med nationella och politiska förtecken och de platser de tar i anspråk. Vissa av dem materialiserar minnen till vilka förbindelsen förlorats. Frykman illustrerar detta väl med exempel från monument över det forna Jugoslaviens regim – i sten, betong och brons minns de idag en stat som inte längre finns, en ideologi som gjort bankrutt och en livstid som inte längre kan användas som underlag för ett kollektivt minne.127 Här illustreras hur andra tidsperioders odödliggörande av sig själva ofrånkomligen fortsätter äga rum i samtiden. Minnesmärkenas varaktighet blir minst lika påtaglig då de faller i glömska.
124 Ibid. 84 f.
125 Niels Kayser Nielsen, ”Monument på väg: kulturarvet i bruk och identitetens topografering”, i Min-
nesmärken: att tolka det förflutna och besvärja framtiden, ed. Ehn & Frykman (Lund, 2007). s. 143
126 Ibid. s. 145
127 Jonas Frykman, ”Partisaner i parantes: monument som väcker obehag”, i Minnesmärken: att tolka det
Balkan bereds stort utrymme i Minnesmärken. Den relativt bekymmerslösa han- teringen av minnesmärken som annars kännetecknar Europa kommer här i en annan belysning, menar Frykman om regionen.128 Det mycket traumatiska inbördeskriget under 1990-talet och den den forna socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens re- gim utgör den fond mot vilken Balkans minnesplatser studeras. Den nära historien på Balkan är smärtsam och väl manifesterad i rummet. Frykman menar att detta resulterat i en minneskultur vilken vänt sig bort från den reella historien för att istället premiera ett mytologiskt förflutet och ren fiktion. Genom ett bruk av dessa berättlser skapas ett historiskt avstånd som gör de nära miljöerna hanterliga.129 Ett exempel hämtat från Kroatien illustrerar vad Frykman menar på ett slående sätt. I staden Pazin i regionen Istrien har stadens roll som skådeplats för ett av Jules Vernes fiktiva 1800-talsromanä- ventyr utvecklats till ett turistiskt flerdagarsevenemang och en grundval för det lokala identitetsbyggandet. Denna magiska äventyrshistoria är en bekymmerslös berättelse möjlig att knyta an till medan det senaste seklets turbulens i regionen processeras och successivt avtraumatiseras.130
Ett av Balkans mer välkända kulturella trauman, förstörelsen av den ottomanska 1500-talsbron i staden Mostar i Bosnien-Hercegovina beskrivs i Minnesmärken av Magnus Rodell. Mostarbron utgör, i motsats mot de oönskade monument från Tito- regimen som Frykman beskriver, en stark kulturell symbol och ett minnesmärke med internationell betydelse.131 Bron, välbesökt och omtalad för sin arkitektoniska skönhet alltsedan den uppfördes, förstördes i inbördeskriget på Balkan 1993. Reaktionerna på förstörelsen var mycket starka och rönte internationell uppmärksamhet. Bron fram- ställdes i efterspelet efter dess förstörelse som en materialisering av hur Balkan och Bosnien i århundraden fungerat som en mötesplats mellan religioner och kulturer – bron blev till en bild av samexistensens möjlighet vilken nu slagits i spillror.132 2004 invigdes den återuppbyggda bron, möjliggjord genom en massiv finansieringsinsats av internationella organisationer och stater. Inte minst EU som förvaltat staden alltsedan freden våren 1994 spelade en avgörande roll i återuppbyggnaden och den nya värde- laddning av bron som kom till stånd genom dess invigning.
Rodell skriver, återuppbyggnaden kan ses som en kulturpolitisk strategi genom vilken EU och det så kallade världssamfundet lika mycket formulerade sina egna värden som de Bosnien borde representera.133 Det är en omtolkning av de gamla vär- den som förknippats med monumentet – samexistens- och mötesplatstanken – som Rodell menar knöts till den restaurerade bron. Men samexistensen och freden om- tolkades till något sanktionerat av den europeiska gemenskapen och transnationellt samarbete. Platsen Mostar med dess symboliska bro har därigenom blivit inte bara en bosnisk utan även en europeisk angelägenhet. Sedan 2005 är staden med den speciella
128 Ibid. s. 89
129 Frykman. s. 90 s. 104 130 Ibid. s. 106 ff.
131 Magnus Rodell, ”Från gotländska bunkrar till bosniska broar: en reflektion över materiell kultur och monument”, i Minnesmärken: att tolka det förflutna och besvärja framtiden, ed. Ehn & Frykman (Lund, 2007), s. 74 ff.
132 Ibid. s. 78 133 Ibid. s. 84, s. 81 ff.
bron listad som världsarv hos UNESCO.134 Berättelsen om bron i Mostar exemplifierar hågkomst, ett minnets triumf på en plats med en svårhanterlig modern historia, och kanske är dess historiska hemvist i det ottomanska 1500-talet – en hanterlig historisk epok – en minst lika avgörande faktor för dess betydelse som minnesplats som brons starka symbolik.
De olika medförfattarna i Minnesmärken framhåller starkt det relationella sam- manhang genom vilket platser förses med mening, värden och minnen. Ur kompara- tiv synvinkel är det dessutom angeläget att betona förekomsten av negativt betonade representationer av det förflutna; negativt historiserade platser, vilka möter i Min- nesmärken men som utelämnats i Platser för en bättre värld.
Detta perspektiv synliggör flera tänkvärda aspekter på rum, rumslighet och plats. Det föranleder en diskussion om icke-platser, platslöshet och mellanrum, dvs. platser som förlorat sin status som platser då de inte är möjliga eller önskvärda att knyta an till eftersom minnesrelationerna till dem har upphört. Det problematiska studiet av platser i Minnesmärken vidgar platsbegreppets dynamik och synliggör att minnet inte är odelat positivt.