Högre utbildning som marknadsvara
Högre utbildning som marknadsvara
Högre utbildning som marknadsvara????
Till bilden av det senmoderna marknadssamhället hör kravet på arbetstagarna att kunna marknadsföra sig själv; att integrera valet av utbildning i formulerandet av sitt livsprojekt för att få så vis skapa sig ett personligt och attraktivt ”varumärke” på arbetsmarknaden (Karlsson, 2005). Som vi kunde se i utdragen från intervjustudien finns det även en upplevelse av att omgivningen förväntar sig ett någorlunda klart definierat mål med studierna på programmet (Sid. 39). Studenterna verkar överlag tycka att de får stöd och uppmuntran från sin familj och närmaste vänner när det gäller valet att studera, även om de närmaste kanske inte alltid fullt ut förstår sig på utbildningens faktiska innehåll (Sid. 37). Däremot förefaller det bli allt viktigare att kunna ge ett godtagbart svar på frågan om vad man ”blir” efter de tre åren på programmet.
Vi ser alltså en relativt tydlig yrkesorientering hos flertalet av studenterna på programmen i undersökningen; en yrkesorientering som på sina håll tycks förstärkas ytterligare under utbildningens gång. Däremot går det inte att reducera denna ”yrkesorientering” till att enbart handla om strikt avgränsat fokus på ett redan bestämt, efter utbildningen väntande arbete. Målet för så gott som alla studenterna är förvisso ett arbete, men inte vilket arbete som helst. Endast 2 % sade ju sig på uppropsdagen vara beredda att genast hoppa av utbildningsprogrammet om de erbjöds ett jobb istället (Sid. 37).
Medvetenheten om de hårda villkoren på arbetsmarknaden (vilka i det s.k. ”postindustriella” samhället är kärva även i en högkonjunktur) gör att det är svårt att kunna ta för givet att ett arbetstillfälle väntar direkt efter avslutad utbildning (Beck, 1998; Gorz, 2001). Det gäller för yrkesutbildningarna, men kanske ännu mer för de utbildningsprogram som ”enbart” ger generell (om än ämnesinriktad) kandidatexamen, vilket gäller huvuddelen av utbildningsprogrammen på Högskolan
58
i Halmstad. Utifrån dessa förutsättningar skulle man kunna tänka sig att ett lyckat förhållningssätt för den enskilde studenten bygger på att från första dagen försöka kombinera en mot arbetsmarknaden öppen och ”flexibel” hållning med en något så när klart formulerad målsättning med studierna, vilken på ett väl avvägt sätt harmonierar med utbildningens innehåll och som är begriplig och uppskattningsgenererande i relation till omgivningen samt som också passar väl in i det högst personliga livsprojektet. Att huvuddelen av studenterna i undersökningen instämde helt eller delvis i de två likartat formulerade frågorna om att det viktigaste med studierna är att de ger möjligheter till ett bra arbete/ett bra liv, antyder att de har en sådan flexibel hållning (Sid. 39). Det pekar också på att snäva definitioner av yrkesorienterade och bildande synsätt som motpoler inte särskilt väl speglar studenternas föreställningar.
När vi diskuterar studenternas föreställningar om och intentioner till utbildningen kan det finnas en poäng med att skilja på två saker (utan att förneka att dessa hänger ihop); å ena sidan idén om utbildningen och dess plats i samhället, i de individuella livsprojekten samt i relation till arbetsmarknaden, och å andra sidan individernas möte med och genomförande av den faktiska utbildningen. Till det senare hör relationerna till lärare, andra programstudenter, kurskamrater på enskilda kurser, administrativ personal, studentkåren osv. De övergripande idéer om utbildning(en) som studenten inledningsvis har påverkar sannolikt dessa relationer och genererar idéer om dem. Hur de faktiska utbildningsrelationerna och idéerna om dessa utvecklas kan sedan tänkas påverka studenternas allmänna idéer om utbildningen och dess funktion i deras egna liv.
Som vi tidigare har beskrivit finns det forskare i olika länder som har hävdat att marknadsanpassningen och ekonomiseringen av samhället såväl som utbildningssystemet medför att allt fler studenter börjar betrakta sig själva som kunder, vilka ”köper”/investerar i en utbildning och därmed anser sig ha kundens rätt att konsumera en färdig produkt som sedan bedöms efter vilken grad av användbarhet och personlig tillfredställelse den kunde ge (Ritzer, 1998). Det, sett utifrån idén om kraven på ”flexibilitet” och ”personlig reflexivitet”, något paradoxala faktum att studenter i allt högre utsträckning väljer att läsa färdigkomponerade utbildningsprogram hellre än att själva välja och sätta samman en utbildning av fristående kurser skulle kunna ses som ett led i utvecklingen mot kundperspektiv och tillit till ”experter”.
59
Eftersom studenter inte är någon enhetlig grupp kan vissa av dem tänkas gå in i sin utbildning med en mer aktiv inställning och syn på utbildningen som en medskapande process, medan andra kan ha ett kundperspektiv som rimligen är mera passivt. Den enskilde studentens grad av aktörskap kan man förmoda har inverkan på utbildningsprocessens genomförande samt även på studieresultaten. Vi kan här återknyta till tidigare presenterade data som visar att de studenter som påbörjade utbildningen med uppfattningen att framgång i studierna i högre utsträckning beror på lärarnas insatser än studenternas presterade sämre (i betydelsen hade färre poäng registrerade efter ett år) än de som lade större vikt vid studenternas insatser (Sid. 53). En annan aspekt av studenternas aktörskap är frågan om hur de studenter som påbörjar programmet med mer aktiva intentioner ifråga om genomförandet av själva utbildningen kommer att uppleva den faktiska utbildningssituationen och - processen. Också här kan vi återkoppla till intressanta data från undersökningsmaterialet; nämligen att uppemot 60 % av studenterna vid tiden för uppropet sade sig ha ambitionen att försöka påverka utbildningen, medan denna andel hade sjunkit till mindre än 30 % efter ett års studier (Sid. 45). Det är svårt att i detta läge veta hur långtgående slutsatser det är möjligt att dra på grundval av detta resultat, men om det finns en upplevelse bland studenterna av brist på inflytande och möjlighet att påverka utbildningen, så skulle en fråga att undersöka vidare vara: skapar studenterna själva denna uppfattning genom sina egna initiala föreställningar om och förväntningar på högre utbildning eller uppstår denna ”alienationsupplevelse” i mötet med det faktiska utbildningsprogrammet?