Handläggning av stöd och ersättningar

Regeringens bedömning: Sametinget bör överta förvaltningen av anslaget 45:1 Främjande av rennäringen och Statens jordbruksverks uppgifter i enlighet med det befintliga regelverk som reglerar anslaget.

Sametinget bör överta Jordbruksverkets arbetsuppgifter när det gäller bygdemedel.

Rennäringspolitiska kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. De företrädare för samiska intressen som yttrat sig är överlag positiva. Flera remissinstanser har synpunkter på innehållet i de stödordningar som flyttas över, bl.a.

beträffande rennäringens katastrofskadeskydd. Länsstyrelsen i Jämtlands län, Statens jordbruksverk och Arjeplogs kommun, konstaterar att en närmare analys och förslag om den framtida utformningen av stöden saknas i kommitténs betänkande. Samernas utbildningscentrum anser att

50 staten bör ta hela ansvaret för skolans ekonomi samt att statsanslaget

skall kanaliseras via Sametinget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker att annat än själva medelsadministrationen flyttas till Sametinget. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län instämmer i kommitténs förslag till mål för stödet till rennäringen, men anser att det är viktigt att långsiktiga målsättningar om optimalt betesutnyttjande och hållbar utveckling betonas. Sametinget anser att särskilda stödmål som inriktar sig på samiska ungdomar, samiska kvinnor samt äldre samer bör övervägas och att stödformer bör utvecklas för andra samiska näringar. Sveriges lantbruksuniversitet anser att behovet av stöd för enskilda skogsägare också bör beaktas. Svenska Samernas Riksförbund (SSR) påpekar att såväl förändring av stödformer som administrationen måste ske i ett fast regelverk och att det måste finnas utvecklade former för de överläggningar som i framtiden skall hållas mellan Sametinget och näringens företrädare. Pajala kommun föreslår att Länsstyrelsen i Norrbottens län skall administrera alla stöd och ersättningar till koncessionssamebyarna. När det gäller förslaget om att ansvaret för hanteringen av bygdemedel som används för främjande av rennäringen skall flyttas från Jordbruksverket till Sametinget anser Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Jordbruksverket och Bergs kommun att länsstyrelsen, i egenskap av regional rennäringsmyndighet, skall ha beslutanderätten över bygde-medlen. Föreningen för Jämtlands fjällbygd anser att ansökningar ur bygdemedel för rennäringsändamål skall behandlas lika med övriga ansökningar. Sametinget tillstyrker dock förslaget. SSR vill uppmärk-samma möjligheten att använda bygdemedel som nationell med-finansiering av EU-projekt.

Skälen för regeringens bedömning: Stödet till rennäringen och andra samiska näringar utgår i dag i form av dels helt nationella stöd, dels genom stöd som medfinansieras av EU genom olika program inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och regionalpolitiken.

Vissa av stöden administreras redan i dag av Sametinget. Detta gäller i dag insatsområdet för samerna inom mål 1. Sametinget administrerar vidare rovdjursersättningarna enligt viltskadeförordningen (2001:724) och delar av medlen ur Samefonden enligt bestämmelser i ren-näringsförordningen. I rennäringsförordningen regleras även stöd för att främja rennäringens rationalisering, liksom katastrofskadeskydd som utgår av anslaget 45:1 Främjande av rennäringen.

Kommittén föreslår att mål för stödgivningen till rennäringen skall ställas upp och att stöden till rennäringen bör utgå från en helhetssyn på de samiska näringarna. De mål som föreslås för stödgivningen är att stöd bör främja samernas egna strävanden att utveckla sin näring, främja ett optimalt betesutnyttjande, förbättra det ekonomiska resultatet inom renskötseln samt främja en hållbar utveckling av fjällen och renskötsel-området i övrigt med beaktande av natur- och kulturmiljövärden.

Regeringen instämmer i att det är lämpligt att de mål som kommittén föreslår används som utgångspunkter för stödhanteringen. Vi anser också, liksom kommittén, att det är viktigt att initiativ från näringen tas tillvara när staten finansierar olika typer av projekt. Det är vidare naturligt att stöden skall ligga i linje med de utgångspunkter för ren-näringspolitiken som behandlats i avsnitt 5.

51 Det är som kommittén påpekar lämpligt att stöden så långt det är

möjligt administreras av samma myndighet. Stöden bör vidare utformas på så sätt att samerna själva får ett stort inflytande över stöd-användningen. Detta möjliggörs genom att ansvaret för administrationen av stöden så långt det är möjligt flyttas över till Sametinget. Likaså bör Sametinget överta den föreskriftsrätt som Naturvårdsverket i dag har enligt viltskadeförordningen (2001:724) vad gäller bidrag och ersätt-ningar inom renskötselområdet. Genom att ansvaret för administrationen av stöden koncentreras till en myndighet bör stödhanteringen vidare kunna samordnas och förenklas.

Rennäringen får även del av andra stöd än de som särskilt riktas till denna näring, t.ex. startstöd och andra stöd inom ramen för det svenska Miljö- och landsbygdsprogrammet. Beslutsfattandet beträffande samma stödform bör som huvudregel inte splittras på olika beslutsfattare.

Rennäringsutövare bör vidare söka sådana stöd under samma förut-sättningar som andra. Ansvaret för stöd som inte enbart riktar sig till rennäringen och andra samiska näringar bör därför inte överflyttas till Sametinget.

Särskilt angående anslaget 45:1 Främjande av rennäringen

Som anges i budgetpropositionen för år 2006, prop. 2005/06:1, belastas anslaget 45:1 Främjande av rennäringen av utgifter för följande ända-mål.

– Underhåll eller rivning av vissa riksgränsstängsel och renskötsel-anläggningar för vilka staten har underhållsansvaret. Medlen anvisas till Statens jordbruksverk som i beslut fördelar ramar till berörda länsstyrelser.

– Statens del av kostnaderna för redovisning av markanvändningen, riksintressen och marker som är värdefulla eller känsliga för renskötseln, eller för natur- och kulturmiljövården. Även dessa medel fördelas av Jordbruksverket som ramar till länsstyrelserna. Pengarna används av länsstyrelserna för att i samarbete med samebyarna redovisa ren-näringens markanvändning. Av dessa medel finansieras t.ex. arbetet med databasen Ren2000, som vi återkommer till i avsnitt 6.1.7.

– Utveckling av företagsregistret för rennäringen.

– Prisstöd till rennäringen enligt förordningen (1986:255) om pristillägg på renkött. Enligt dagens förordning beslutar Jordbruksverket om vilka stödformer pristillägget skall användas till efter överläggning med Sametinget. Frågor om pristillägg prövas av Jordbruksverket, som också meddelar närmare föreskrifter för tillämpningen av förordningen. Vid utbetalningen biträds, enligt förordningen, Jordbruksverket av läns-styrelsen.

– Ersättning enligt förordningen (1994:246) om ersättning för vissa merkostnader och förluster med anledning av Tjernobylolyckan. Även frågor om denna ersättning prövas av Jordbruksverket, eller efter verkets bemyndigande av länsstyrelsen. Jordbruksverket får också meddela ytterligare föreskrifter om ersättning enligt förordningen.

– Kostnader för medling m.m., enligt ett särskilt förfarande, i tvister mellan samebyar och jordbrukare när det gäller konflikter på grund av renbetning på åkermark, och

52 – Övriga åtgärder för främjande av rennäringen. Dessa beslutas efter

överläggningar mellan Jordbruksverket och Sametinget och kan avse t.ex. samfinansiering av EU-projekt för utveckling av rennäringen.

De stöd som belastar anslaget Främjande av rennäringen är i huvudsak sådana som enbart riktas till rennäringen, vilket talar för att anslaget bör överlämnas till Sametinget att besluta om. Utnyttjandet av stöden styrs dock till stor del av regeringsförordningar och flera av stöden har godtagits av EU-kommissionen ur statsstödssynpunkt i enlighet med det svenska anslutningsfördraget till EU. En ändring av stöden måste därmed utformas i enlighet med EU:s regelverk och godkännas av EG-kommissionen innan de betalas ut. Frågan om Sametinget kan ges ett större inflytande över hur medlen får användas måste därför utredas närmare. Tills vidare bör därmed Sametinget överta Jordbruksverkets förvaltningsansvar och föreskriftsrätt för samtliga dessa stödformer i enlighet med det befintliga regelverket.

Bygdemedel

Bygdeavgifter regleras i 6 kap. 1–4 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Den som har tillstånd till vattenverksamhet skall betala en årlig bygdeavgift, som bestäms av miljödomstolen, om verksamheten innebär drift av vattenkraftverk, vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering, vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål, eller ytvattentäkt. Bygde-avgifternas syfte är att förebygga, minska eller gottgöra för skador som vattenverksamheten medför och att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs. Bygdeavgiften betalas före varje kalenderårs utgång till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen bedrivs.

Den närmare regleringen av bygdeavgifterna finns i förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter. Av 8 § i denna förordning framgår att avgiftsmedel för allmänna ändamål skall användas till investeringar för ändamål som främjar näringsliv eller service i bygden eller annars är till nytta för denna. Medel till investeringar kan lämnas som lån eller bidrag. Enligt 9 § i förordningen görs ansökan om lån eller bidrag hos länsstyrelsen i det län där medlen skall användas. Om ansökan gäller lån eller bidrag till främjande av rennäringen skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till Jordbruksverket för avgörande.

Storleken av de medel som skall stå till Jordbruksverkets omedelbara förfogande för främjande av rennäringen fastställs för varje år i samråd mellan Jordbruksverket och länsstyrelsen. Om myndigheterna inte kan enas om storleken av dessa medel eller om behov av ytterligare medel uppkommer vid prövningen av en ansökan avgörs frågan av regeringen.

Bygdeavgifter har enligt kommittén de senaste åren använts t.ex. för investeringar i slakterier, inköp av vågar, inköp av GIS-utrustning, investeringar i stängsel m.m. Bygdeavgifter har även använts som nationell medfinansiering av EU-projekt.

Kommittén föreslår att ansvaret för att i samråd med länsstyrelsen fastställa storleken av de medel som skall stå till omedelbart förfogande för att främja rennäringen skall överföras från Jordbruksverket till Sametinget samt att beslut i enskilda ärenden om ansökan avser lån eller bidrag till rennäringen skall fattas av Sametinget i stället för av

53 Jordbruksverket. Regeringen instämmer i att detta är en uppgift som bör

beslutas av samerna själva. Regeringen avser därför att göra en ändring av förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter i enlighet med kommitténs förslag.

6.1.7 Sametinget som central förvaltningsmyndighet i frågor