Herman Schück dog på julaftonen 2015, 90 år gammal.
In i det sista var han aktiv som histori- ker. Han var till synes född till humanist. Farfadern var den berömde litteraturpro- fessorn och akademiledamoten Henrik Schück, fadern historikern Adolf Schück, båda hade varit lärare vid Stockholms hög- skola. Denna blev också Hermans lärosäte. Han började sina licentiandstudier i början av 1950-talet och disputerade 1959 på en stor avhandling om Linköpings domkyrkas organisation under medeltiden, Ecclesia Lincopensis, Studier om Linköpingskyrkan under medeltiden och Gustav Vasa. Det är ett mäktigt verk på dryga 600 sidor. Fadern hade inspirerat till ämnesvalet men någon direkt handledning bistods egentligen inte. Detta kan förklara abun- dansen i beskrivningar. Avhandlingen fick kritik för att vara alltför litet problemorienterad men gav dock med marginal docentbetyg. Herman fick ett docentförordnande. Förutom regelbunden undervisning använde han tiden till att förbereda nästa stora verk, det som kom att betitlas Rikets brev och register. Arkivbildande, kansliväsen och tradition inom den medeltida svenska statsmakten. Först 1974 fick han möjlighet att avsluta detta verk, som till omfång var lika omfattande som avhandlingen. Herman hade under sina Linköpingsstudier funnit att i kyrkans arkiv även fanns spår av den centrala statsmaktens arkiv. Genom en systematisk kartläggning och analys av kyrko- materialet kunde man rekonstruera det kungliga materialet och dra slutsatser inte bara om kyrkans historia utan även om statsmaktens framväxt och verk- samhet. Kvarlevematerialet var inte slumpvis bevarat utan det faktum att det fanns kvar i de olika sammanhang det stod att finna blev en viktig utgångs- punkt för en förnyad och fördjupas analys av statsmaktens verksamhet och konsolidering.
Metoden förutsatte en ingående kännedom om svensk medeltid och analy- sen med följande omtolkningar av väsentliga skeenden uppfattades som säker och skarpsinnig. Ordet ”genialitet” brukades i sammanhanget. Verket förde fram Herman till första ledet av svenska medeltidshistoriker.
Anledningen till den långa tid det tog innan verket fullbordades var att Herman blev upptagen av de för en universitetslärare viktiga uppdragen som lärare och ledare. I slutet av 1960-talet tillträdde han som universitetslektor först vid dåvarande universitetsfilialen i Linköping, sedan vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Samtidigt blev han prefekt vid institutionen under en mycket dynamisk tid med starkt ökande studentantal, radikalisering av studenterna och politiskt kontroversiella reformer av univer- sitetsväsendet.
Själv fick jag förmånen att uppleva Herman som seminarieledare på grundstudierna för 50 år sedan. Jag kan minnas hur vi på proseminariet fick granska medeltidsdokument som Alsnö stadga från 1280 och Visbyborgarnas underkastelsebrev från 1288. Jag förstod inte att Herman själv just var i färd med att analysera dessa akter för sitt magnum opus. Herman strävade efter att även nybörjarundervisningen skulle anknyta till pågående forskning och vila på vetenskaplig grund.
1978 utsågs Herman till professor. Han fick nu möjlighet att utveckla medeltidsstudierna vid institutionen men också att starta ett forsknings- projekt om Stockholms utveckling till landets huvudstad under 1600-talet. Doktorandhandledning förenades med att vara dekan vid fakulteten.
Han fortsatte dock sitt vetenskapliga författarskap. Tidigt hade han kommit att intressera sig för det svenska folkstyrets historiska rötter. Han deltog som författare i riksdagens projekt Riksdagen genom tiderna, där han skrev om riksdagens framväxt fram till 1611. (1985) Han återkom till ämnet 2004. I volymen Rikets råd och män. Herredag och råd i Sverige 1280-1480 tecknar han en bild av framväxten av en riksdag, en bild som i väsentliga avseenden skiljer sig från tidigare forskning genom att lyfta fram Herredagens betydelse som föregångare till ständerna.
Han var särskilt intresserad av biografin som vetenskaplig genre. Han skrev ett antal biografier eller biografiska artiklar. Hans Forssell, 1800-talspoliti- ker och historiker, Magnus Ladulås, 1200-talets riksgrundande kung, Adolf Schück, Hermans far, ägnades biografier. Stilen är knapp, inriktad på gärning – inte känsloyttringar. Själv uppskattar jag mycket hans verk Ture Jönsson (tre rosor). Den siste medeltida stormannen. (2013) Herman tecknar här en finstämd bild av en av ”bifigurerna” i den svenska historien under de oroliga åren under 1400-talets slut och 1500-talets början. Fram träder en man, som tvingats in i politiken och ta ställning för Gustav Vasa och reformationen trots att han uppskattade katolicismen, Kalmarunionen och att monarken hade säte i Köpenhamn. Själv var han mest intresserad av att få möjlighet att bygga ett hospital i anslutning till sitt gods i Västergötland.
Vid sin bortgång förberedde Herman en biografi över professor Sven Grauers, aktiv vid det högre seminarium Herman deltog i som ung licentiand vid 1950-talets början.
84 Letterstedtska föreningen
Det ligger i sakens natur att Herman erbjöds att bli ledamot i styrelser och samfund. Han valde sina uppdrag med omsorg, väl vetande att splittring medförde mindre tid för forskning. Här ska dock nämnas hans insatser för Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter för Skandinaviens Historia. Här var han länge sekreterare och sedan ordförande. Han gjorde stora insatser i Vitterhetsakademien och i Svenska Historiska Föreningen.
I detta sammanhang vill jag dock nämna hans insatser i Letterstedtska föreningen (LF) och Nordisk Tidskrift. Han var ledamot i LF i 50 år! Han var ledamot i huvudstyrelsen i 14 år. Han bevistade så sent som i slutet av novem- ber 2015 föreningens höstmöte.
Hans engagemang för det nordiska var genuint. Hans nordiska nätverk var omfattande, vilket han vittnade om i ett föredrag. Han hade kollegiala relatio- ner framförallt med norska kolleger. Knut Helle, professor i medeltidshistoria vid universitetet i Bergen inspirerade Herman i hans studier i statsbildnings- processen under medeltiden. Grete Authén Blom, professor i Trondheim, inspirerades av Herman i sin studie av norskt 1300-tal.
Hermans bidrag i NT är många. Han tycktes föredra att publicera sig här snarare än i Historisk Tidskrift vilket hade legat nära till hands. Förutom anmälningar av nordisk historisk litteratur består hans bidrag av större lit- teraturöversikter kring ett tema, således skrev han utförliga recensioner av nyutkomna kungabiografier.
Herman Schück var en sällsynt människa. Hans bildning och skarpsinne gick utöver det vanliga. Det är en förmån att få haft honom som lärare, kol- lega och vän!
Per Thullberg
Artiklar och recensioner av Herman Schück i Nordisk Tidskrift:
1986: 461-462 Åke Kromnow (1914-1986). In memoriam 1993: 227-241 Gustavianskt jubileum
1994: 81-85 Norge mellan storhet och nedgång. Bokrecension 1994: 229-235 ”Den svenska historien” – Vad är den?
1996: 33-41 Nordiskt 1700-tal och nationell historisk identitet 1996: 272-274 En gestalt från L´Ancien Régime. Bokrecension 1997: 231-237 Kalmarunionen – efter 600 år
1997: 501-503 Nordisk historia. Bokrecension
2000: 233-242 Nordisk Tidskrifts födslovåndor. Hans Forssell och Letterstedtska föreningen
2001: 203-206 Nordiska stater och nationer under tidigmodern tid. Bokrecension
2003: 259-264 Tre svenska kungar. Bokrecension
BOKESSÄ