Hinder för brukarinflytande

Mitt andra huvudtema: hinder, har indelats i subtemana ekonomi, passiva brukare och avsaknad av makt. I följande avsnitt ämnar jag besvara frågeställningen: ”Vilka eventuella hinder upplever personal kan finnas för brukarinflytande i kommunal daglig verksamhet enligt LSS, och hur arbetar de för att reducera dessa hinder?”

6.2.1 Ekonomi

Ett tema som framkom i empirin, som inte var någonting jag hade med i min intervjuguide, var ekonomi. Samtliga informanter nämner ekonomiska begräns-ningar som ett hinder för brukarinflytande i sina respektive verksamheter.

Vi kan ha omröstning men i stort styr ju ekonomin. Vi kan inte göra allt man önskar […]. De har möjlighet att påverka, men inte för dyra saker för då får de betala. Vi hamnar ofta i kostnadstänket (Alex).

Men det de inte, det är väl såhär ekonomi och sådant, som de inte kan påverka eller önska, eller vara delaktiga i liksom […]. Kanske ibland att vi är liksom kommunal såhär. ’Ja, nej, det blir krångligt att göra, att

genomföra, därför att…’ […]. Ja, och det ska vara besparingar, lite så. Fast vi är också bra på att hitta saker i soprummet (skratt). Att göra saker av gratis material (Kim).

Pengar är en resurs som ger makt (Börjesson & Rehn 2009, s. 18; Karlsson & Börjeson 2001, s. 62). Att inte ha tillgång till pengar eller inte ha möjlighet att påverka ekonomiska beslut leder till ett maktunderläge i förhållande till dem som har tillgång till pengar. I några av verksamheterna åker personal och brukare på utflykter på sommaren. Brukarna får då ge förslag på vart de vill åka men begränsas ofta av att det blir för dyrt. I citatet ovan ger Kim ett exempel på hur de använder material som de kan få tag på gratis, som ett sätt att hantera besparing-arna, som varken personal eller brukare har någon makt över.

Ekonomiska begränsningar är ett hinder för brukarinflytande, vilket även framgår av Kjellbergs (2002) studie. Hon menar att det faktum att brukare inte kan styra över sin ekonomi, gör att de inte själva kan påverka var de vill bo eller var de har sin dagliga verksamhet. Detta anser även informanter i min studie vara ett stort hinder för brukarinflytande. De beskriver problematiken med att brukaren inte själv kan påverka dessa omständigheter. Brukaren erbjuds en plats på daglig verksamhet som till viss del utgår från personens intressen, men en tydlig begränsning är att kommunen bara kan erbjuda en plats i den stadsdel där personen bor. Detta är ett resultat av hur ekonomin hindrar möjligheten till inflytande.

Men sen har de ju inte fri arbetsmarknad, har de ju inte. Det kan man ju tycka är lite tråkigt. Att man får välja över stan var man vill jobba, det finns ju inte. Och det har ju med ekonomi att göra, bara (Alex).

Just nu är det ju så att du får ju ett beslut om daglig verksamhet och då är det ju nästan alltid att man tittar, att man kan erbjuda någonting i den stadsdel där du bor då, någon daglig verksamhet. Och är det så att man inte får den så har man ju rätt att överklaga och sådär. Men det är inte alltid att det går igenom ändå, för det är ju, det är ekonomin som styr det så att säga. Och det är den krassa verkligheten så kan man säga. Att det som står som någon slags fritt val, i att välja daglig verksamhet, det är kanske inte riktigt så (Mika).

Inflytandet när det kommer till ekonomin visar vig vara närmast obefintligt. Denna beskrivning överensstämmer med Kjellbergs (2002) beskrivning av tre nivåer av inflytande vid beslutsfattande. Beroende beslut är enligt Kjellbergs beskrivning beslut som fattas helt utan brukarens medverkan, vilket kan förklara beslut kring ekonomin i föreliggande studie. Mika ser de ekonomiska begränsningarna som ett stort hinder för brukarinflytande.

Vi är ju styrda av vissa ekonomiska ramar [---]. Det är ett hinder kan jag säga, att vi är uppdelade. Hela Göteborg är uppdelat utifrån sina stadsdelar. Och det, det bygger mera murar än vad det öppnar. I och med att alla, det är ju faktiskt så att var och en sitter på sin ekonomi. Så att, det ser jag som ett hinder, till ett fullständigt brukarinflytande över huvud taget, över sin dagliga verksamhet (Mika).

En person som förvärvsarbetar är fri att söka arbete i den stad eller stadsdel hen önskar. En person med LSS-beslut däremot, är begränsad till den stadsdel där hen bor. I dessa fall är det dock inte personal i verksamheten som blir de besluts-fattande, utan snarare politiker på kommunal och regional nivå. När det gäller ekonomi står alltså brukare, såväl som personal, utan makt. I relation till Börjesson och Rehns (2009, s. 18 ff) beskrivning av vilka resurser som ger makt kan resultatet tolkas som att brukare och personal varken har resurser i form av pengar, samhällsposition eller expertis. När det gäller beslut kring kommunens ekonomi saknar de alltså makt och kan därför inte påverka de hinder som uppstår till följd av dessa beslut.

6.2.2 Passiva brukare

Ett tema som framträtt i empirin, och som personalen ser som ett tydligt hinder för brukarinflytande, är så kallade passiva brukare. Med passiva brukare menar jag de brukare som uppfattas, av olika anledningar, inte själva ha förmågan eller intresset av att ha inflytande över sin situation, genom att vara delaktiga i olika beslut. Beskrivningen av brukare som passiva är inte en kategorisering där vissa brukare befinner sig och andra inte, utan huruvida en brukare upplevs som passiv eller aktiv varierar snarare från situation till situation.

Det är inte riktigt alla som säger någonting på våra möten utan tycker att det är väl bra, finns inget mer att säga (Alex).

Eli beskriver i citatet nedan hur de aktivt behöver arbeta i verksamheten för att involvera brukarna i beslut.

Och ofta får man ju uppmuntra till det. Det kommer inte av sig självt. De är lite rädda, lite försiktiga. Många är det [---]. Ja, hindren är ju då, det är deltagarna själva som kanske inte har det självförtroendet och kanske inte vågar kräva tillräckligt mycket då. Så därför måste vi ju vara här och hjälpa till då. Vi måste hela tiden hjälpa till och pusha. Vi får aldrig fastna i: ’Det är så bra så, nu går vi bara vidare, allt fungerar och ingen har någonting att klaga på’ (Eli).

Denna beskrivning av passiva brukare återfinns även i Giertzs (2012) studie. Den passiva brukaren är den som inte tar plats och inte visar en tydlig vilja. Resultatet visade där att brukarens egen syn på sin förmåga påverkar brukarens möjlighet till inflytande. Även personalens uppfattning om brukarens förmåga spelar stor roll. När en brukare upplevs som passiv fattas fler beslut över huvudet på personen, i strävan efter att göra rätt tolkning av vad som är brukarens bästa. Detta handlingssätt motiveras av brist på en tydlig vilja hos brukaren och medför att brukaren blir mindre delaktig i beslut kring sin vardag. Mika berättar på liknande sätt som Eli hur de som personal kan hjälpa till att i dessa situationer öka brukarinflytandet i verksamheten.

Men även att, där ligger det lite grann hos oss då, att inventera, att se liksom på de brukarna som inte har den verbala förmågan direkt så. Man kanske inte kan prata eller uttrycka exakt vad man vill utan då gäller det ju lite grann för oss att vara lyhörda, att se hur respektive, mår bra eller om man drar sig undan eller. Då ligger det ju lite grann i våran uppgift att försöka lyfta fram de brukarna som inte riktigt kan tala för sig, på samma sätt som en del kan (Mika).

Återigen handlar det om att överbrygga hinder för att på så sätt stötta brukaren i att få mer inflytande. Även här kan alltså arbetssättet tolkas som empowermentin-riktat, i enlighet med Paynes (2008, s. 416 ff) och Askheims (2007, s. 18)

beskrivningar av begreppet. Det blir tydligt att det i situationer där brukarna blir passiva, krävs ännu mer av personalen för att brukarna ska bli involverade och vilja ha inflytande. Detta handlingssätt återfinns även i Barrons (2001) studie där hon nämner vikten av att som personal ge rätt stöd för att hjälpa brukaren att vilja och våga ta för sig. Vidare beskriver Eli en strategi för att hjälpa de brukare som inte riktigt vågar ta plats inför övriga brukare och personal:

Där finns dessutom chans att vara anonym där då. Vi har en låda man kan lägga i en lapp i om man inte vill tala om för de andra. Man kan lägga en lapp, och vi för protokoll och tittar tillbaka. Det tycker vi är ganska bra forum faktiskt […]. Det har de tyckt var okej. Annars krux med att man inte riktigt vågar (Eli).

En enklare väg att gå kunde varit att låta de brukare som säger sin åsikt vara med och bestämma och att övriga helt enkelt får vara nöjda med de beslut som fattas. Demokrati kan vara en trög process varför det ofta går snabbare när en eller några få bestämmer. Personalen visar här hur de istället för att fatta beslut över huvudet på de brukare som upplevs som passiva, hittar strategier för att få dem att bli aktiva på ett sätt som passar dem. Några av brukarna känner sig trygga med att få vara anonyma i vissa sammanhang, och får genom detta handlingssätt möjlighet att fortfarande ha kvar sitt inflytande. Att anpassa arbetssättet utifrån individens behov lyfter även Giertz (2012) som ett sätt att bidra till brukarinflytande i situationer där brukare upplevs som passiva.

6.2.3 Avsaknad av makt

Ett återkommande inslag i intervjuerna var hur mycket inflytande brukarna i själva verket har. Det sista subtemat har jag kallat avsaknad av makt då det blev tydligt att brukarna i vissa situationer inte har så mycket att säga till om, vilket hindrar brukarinflytandet.

De får bestämma om de vill göra det ena eller det andra […]. Vi stäl-ler ofta frågor: ’Vill ni det elstäl-ler ska vi göra detta?’ Det finns hela tiden [---]. Sen kan man fundera på hur mycket inflytande de har egentligen, vi påverkar ju dem i den riktningen vi kanske tycker. Vi har ju ändå makten här att bestämma (Alex).

Som Börjesson och Rehn (2009, s. 18 ff) såväl som Karlsson och Börjesson (2011, s. 61) poängterar så förekommer makt i alla relationer och i alla delar av samhället. I citatet ovan betonas att så gäller även mellan brukare och personal i daglig verksamhet enligt LSS. Det finns en maktordning där personalen har resurser och brukarna saknar resurser. Alex ger här ett exempel på hur brukarna i vissa situationer får välja mellan två alternativ som personalen presenterar. Dessa två alternativ är då sådana som personalen i förväg kommit fram till och där det inte har någon större betydelse för personalen eller för verksamheten vilket av dessa två alternativ som brukarna väljer. Detta kan kopplas till teorin om makt och Karlsson och Börjesons (2011, s. 61 f) beskrivning av makt som någonting som blir synligt först då två viljor går emot varandra. I en situation där personalen ger två alternativ som båda är i enlighet med personalens vilja, och brukarna sedan väljer ett av dem, blir maktaspekten dold genom att viljorna inte kontrasterar. Brukarna har dock inflytande över det beslut som slutligen fattas, men de saknar makt i det avseende som Karlsson och Börjeson (2011, s. 61 f) beskriver.

De får ju alltid vara med och tycka men just bestämmandet ligger ofta hos oss som personal. Själva besluten tar ju vi ändå som personal, det gör man ju. Det var nästan svårare att svara på vad de inte får be-stämma. Egentligen är det nog ganska mycket ändå. Avgörande saker. ’Ska vi göra det eller det?’, så blir det ju ändå vi som personal. Att ’Ska vi göra detta eller detta?’ Så gör vi. Vi lyssnar på dem, vad de tycker och tänker och vill och så men, det är som i Sverige i stort. Vi tycker och tänker men så bestämmer ändå politikerna, bestämmer över oss (Alex).

Alex gör tydligt att det är personalen som sitter på makten när det gäller beslut i verksamheten. Brukarinflytande ses här som en möjlighet för brukarna att säga sina önskemål och tycka till i olika frågor. Något beslutsfattande har de dock inte. Denna uppfattning att det är personalen som har makten att bestämma och fatta det slutgiltiga beslutet, och att brukarna därför bara kan vara med och tycka, kan härledas till Rønnings (2007, s. 37 ff) framställning av makt. Den makt som finns är konstant och en förutsättning för att någon ska få makt är att någon annan släpper ifrån sig av sin makt. Maktomfördelning kan ske antingen genom att personalen ger makt, eller att brukarna tar makt. Om makten i beslutsfattande ska

fördelas rättvist mellan personal och brukare, behöver personalen alltså ha 50 % av makten och brukarna 50 %. I beskrivningen ovan är det dock personalen som har hela makten. Och så länge personalen innehar 100 % makt blir det ingen makt över till brukarna.