Det finns vissa situationer behandlarna har beskrivit som berör svårigheter i arbetet med att skapa ingångar till en behandlingsallians. Behandlarna har vidare belyst ett flertal situationer som berör hur de gör när de möter motstånd i alliansskapandet.
Billie beskriver en situation när hen försökt hitta en ingång till att skapa en allians gentemot ett barn som var misstänksam gentemot hen.
Då tänker jag på ett barn som jag märkte var väldigt misstänksam mot mig. Då pratade jag med barnet om frisyrer … det var ett sätt att närma mig. Jag var egentligen inte så intresserad av frisyrer, men det var ett sätt att komma över den där barriären som barnet hade gentemot mig.
Här förklarar Billie att hen mötte ett synligt, men svagt, motstånd i början av kontakten till barnet. För att då försöka få barnet att släppa ner sin gard beskrivs ett försiktigt försök från behandlarens sida till att få barnet att slappna av. Barnet hade inte visat ett intresse för frisyrer tidigare och behandlaren beskriver själv att hen inte har ett intresse för ämnet, men trots detta så användes frisyrer som ett försök till kontakt. Det kan därför tänkas att när en behandlare märker att ett barn är osäkert kring hur denne ska motta sin behandlare, så kan ett försiktigt försök till kontakt göras. Ett relevant angreppssätt för att försöka skapa ingångar till att kunna skapa en behandlingsallians kan i dessa situationer alltså vara att prata om ett samtalsämne som inte är laddat med känslomässiga erfarenheter. Då tvingas inte barnet förklara vad den känner eller tänker om ett ämne som kanske är svårt för barnet att prata om. Barnet kan istället börja smått kommentera om ämnet eller vidareutveckla vad behandlaren pratar om, och därmed öppna upp sig, på sina egna villkor och i sin egen takt. Detta kan alltså vara ett sätt att få barnet att vilja bli delaktig i att skapa någon sorts relation till behandlaren, vilket är något krävs för att sedan kunna skapa en behandlingsallians till barnet.
33 Kim tar upp ett annat scenario kring vad behandlarna kan göra för att underlätta att skapa ingångar när det finns motstånd. Kim talar om vikten av att prata med barnet om varför behandlingssammanhanget kan tänkas vara gynnsamt för dem.
Barnet måste veta ‘vad är vinsten här för mig’ så att det inte bara blir ytterligare en gubbe eller tant som ska prata med oss och så händer det ingenting. För det tror jag är erfarenheten för många barn.
Kim beskriver här vikten av att förklara och motivera för barnet varför de ska vara där. Hen menar även att barn i behandlingssammanhang ofta har tidigare erfarenheter från behandling där det inte har fungerat och att det därför blir viktigt för behandlaren att särskilja sig från tidigare vuxna i barnets liv. Detta visar på ett behov som barn kan ha av att få möta en behandlare som kan vara förståelig, men också som håller det de lovar. Det kan på så vis förstås som att det tar längre tid att skapa en behandlingsallians med vissa, än vad det gör med andra. Det kan även tänkas att vissa barn har problem med tillit och att de inte kan få förtroende för en behandlare förrän behandlaren visar sig värdig deras tillit. Dessa situationer kan antas inrymma ett krav på att behandlaren inte ger upp även när den gång på gång får motstånd från barnets sida. Om behandlaren lyckas med att skapa ett förtroende i sådana situationer, samt får barnet att inse varför det kan vara bra för dem att möta behandlaren, kan det då förklaras som att behandlaren skapar en ingång till en behandlingsallians.
I vissa situationer beskriver behandlarna att de möter ett konsekvent motstånd från barnens sida till att skapa kontakt, vilket hindrar behandlarna från att hitta en ingång till att skapa en behandlingsallians. I dessa fall förklarar behandlarna att de kan behöva använda sig av andra verktyg än mänsklig kommunikation. Kim berättar om situationer då det har känts omöjligt att skapa kontakt, men att det då har fungerat att använda sig av ett sorts hjälpmedel.
... vi har en terapihund här för de barn som vägrar träffa oss … hunden gör någonting som är helt osannolikt och bortom ord. Vad hen gör, det vet jag inte. Men hen får kontakt med de som vi inte kan komma i kontakt med.
Här beskrivs kontaktskapandet som någonting abstrakt. Att behandlaren själv inte riktigt vet hur det fungerar, eftersom hunden och barnet inte har någon verbal kommunikation som utomstående kan ta del av. Barn som inte vill ta kontakt med behandlaren kan tänkas behöva
34 möta någon som de kan vara säkra på faktiskt inte vill ha någonting från dem. Med detta menas att barnet då kanske endast behöver använda sina sinnen och känna av situationen. Hunden kommer inte ställa frågor, vilja att barnet berättar någonting eller kräva någonting annat från barnet. Detta kan tänkas vara ett lämpligt tillvägagångssätt för att kunna skapa en kontakt till vissa patienter. Att behandlarna behöver skapa ett initialt förtroende för att ens börja med försök till att kommunicera eller för att kunna ta kontakt överhuvudtaget. Att ha en terapihund i samma miljö som behandlaren och patienten befinner sig i, kan alltså göra behandlaren blir en sorts tredje part i relationen mellan barnet och hunden. Med tiden kan detta tänkas underlätta för behandlaren att tillslut kunna skapa ingångar, för att sedan på sikt kunna skapa en behandlingsallians till barnet.