Bakgrund
För några år sedan talades det om en humaniorasatsning vid Malmö högskola. Det fördes diskussioner om vilka kurser och utbildningar som borde ges vid högskolan och hur de skulle organiseras, i traditionella universitetsämnen eller på något annat sätt. Vid det tillfället skrev jag den här texten som inte ger något svar på frågan om utbildningens organisering utan argumenterar för att det finns grundläggande humanistiska perspektiv i all utbildning. Det blev alltså ett förslag till en gemensam grund att stå på för högskolans olika områden.
Till en början hade jag svårt att bestämma mig för vad det var för genre jag skrev i. En smula vagt uppfattade jag texten som en plattform för de kurser som just startat eller planerats inom Malmö högskolas humaniorasatsning. Vad var det som borde vara gemensamt för dessa kurser? Hängde de ihop på något sätt? Skulle de ha en speciell profil? Genrefrågan handlade naturligtvis också om vem man ville vända sig till. Skulle texten framför allt rikta sig inåt och formulera en
målsättning för högskolans lärare? Skulle den vara ett medel för att profilera högskolan utåt? Skulle den vända sig till studenterna för att ge dem en konkret och nyanserad bild av vad som väntade dem? Jag stannade för att det i första hand var de interna behoven som skulle tillgodoses.
På många sätt påminde uppgiften om de arbeten med strategiska planer och liknande som sedan en tid tillbaka pågått vid högskolor och universitet. Ett av problemen med dessa planer är att de ofta saknar resonemang som motiverar de olika förslagen och fördjupar förståelsen av de frågor som tas upp. Planerna kan t.ex. slå fast att man ska satsa på IKT, men de säger ingenting om varför det är viktigt. Eller de sätter upp mål för jämställdheten mellan könen men säger ingenting om jämställdheten mellan sociala klasser eller grupper eller varför den inte förtjänar en plats i den strategiska planen. Problemet har säkert något att göra med genreförväntningar. En strategisk plan ska vara offensiv och framstå som självklar i sin (brist på) argumentering. Men det hänger också samman med svårigheterna att hantera olika uppfattningar och komma fram till något gemensamt. Som en följd av detta är dessa planer i stora stycken oanvändbara som underlag för ställningstaganden och vidare diskussioner.
Självklart är det på många sätt besvärligt att förena en klar viljeinriktning med nyanserade, mångsidiga och kanske t.o.m.
problematiserande resonemang. Om man ska föra en mer kvalificerad argumentation, kan det också vara svårt att dölja godtycket och de dolda motiv som häftar vid de val man gör. Svårt eller inte så menade jag att man borde dra slutsatsen att en kontinuerlig diskussion av ”det gemensamma” är nödvändig. Därför borde varje ”strategisk plan” vara en kvalificerad text, d.v.s. argumenterande, men också spegla olika intressen. Kanske skulle man inte vara främmande för att eventuella skiljaktigheter och motsättningar kvarstod i en ”programtext”. Den högre utbildningen ska trots allt stå för något annat än det entydiga och tvärsäkra. Den ska från första stund lära människor att ”lära sig av att det finns skillnader”.
En text av den här typen kunde utgöra stommen i en handledning för studierna som de olika områdena skulle förse sina studenter med. Det är mitt intryck att vi ofta glömmer att klargöra vilka idéer och avgöranden som ligger bakom utformningen av utbildningar och att det bland annat gör att förståelsen och utvärderingarna av dem inte sällan blir grunda och intetsägande. Dessutom tänker vi inte alltid på att vi knappast längre kan förlita oss på att traditionsstyrningen ska fungera – om den nu någonsin gjort det – att studenterna alltså redan vet vad det hela går ut på när de kommer till oss. Därför behövs ordentliga klargöranden.
Ett annat problem med strategiska planer som man borde undvika är deras omfattning. De innehåller alldeles för många punkter med alldeles för många underpunkter. De faller för frestelsen att räkna upp alla upptänkliga honnörsord. De framstår lätt som en smula opportunistiska och om inte annat tråkar de ut läsaren. Strävan bör enligt min mening vara att finna ett mindre antal centrala perspektiv som man kan knyta lite utförligare resonemang till. Det är också nödvändigt om målet ska vara att säga något som inte är tämligen intetsägande och därmed svårt att förhålla sig till.
Det som vi i dag kallar humaniora representerar förvisso speciella vetenskapstraditioner och de har mer än andra vetenskapsområden utvecklat vissa perspektiv och kompetenser. Detta är naturligtvis viktigt att ha i minnet. Men jag ville argumentera för att gränserna mellan olika vetenskapsområden, särskilt humaniora och samhälls- vetenskaper, har luckrats upp och att humanistiska perspektiv principiellt sett hör hemma inom alla områden som finns vid högskolan. Mitt förslag var därför att de olika områdena skulle formulera sina behov och intressen av vad vi har vant oss vid att kalla humanistiska perspektiv. I det sammanhanget kunde också innehållet i utbildningarna få större plats. Vad är det för frågor som ska stå i centrum för intresset. Man måste utgå från att områdena i det avseendet skiljer sig avsevärt från varandra.
De mål man formulerade borde med andra ord vara lite utmanande både för traditionella uppfattningar om humaniora och för de olika områdenas självförståelse. Här följer nu texten om de mål som jag ville föreslå.