Direktören arbetade för att få stora verkstäder med god uppsikt över hantverkarna och införde fler moment med vattendrift, till exempel en mekanisk vällhammare. Direktören strävade efter en ökad kontroll över tillverkningen och ville styra den tid som smederna använde till arbete. Direktören tog in fler lärlingar och gesäller för att kunna hålla nere gevärspriset. Skråämbetets uppgifter var enligt honom att hantera stridigheter mellan mästare och gesäller och upprätthålla ordningen vid arbetet. Direktören lutade sig mot 1682 års strafförordning när han straffade hantverkarna med trähästen. Han argumenterade att hantverkarna var militebetjänter och inga borgerliga skråhantverkare.
Direktören var en flitig skribent av memorialer, protestskrivelser och överklaganden, som han ofta fick gehör för. Dock hade han hårt motstånd även på hantverkarnas sida. Smederna agerade kollektivt och genom skrået. Faktoriämbetet hade sedan lång tid tillbaka skrivit protestbrev och till krigskollegiet och till kungen. Det var också på det sätt de oftast agerade på i den här under
genom att angripa direktören verbalt. De höll sig informerade om vad som hände på andra faktorier. Florén såg smedernas kollektiva protester vid Jäders bruk var resultat av ekonomiska och sociala försämringar. Protesterna skedde när faktorns stöd i det omgivande samhället var svagt.506
Det stämmer överens med den här undersökningen. Öppna protester mot ledningen skedde vid förändringar i ägandeformen för faktoriet och i krigstider.
Florén hade en större tilltro till reglementena och statsförvaltningens förmåga att penetrera den lokala organisationen av arbetet än vad den här undersökningen har visat. Han ser att en fastare organisation av civilförvaltningen gjorde att smedernas protester över strukturella motsättningar avklingade. En annan orsak var att fler och fler mästare förlorade sina verkstäder och att skråets handlingsutrymme kringskars.
Den här undersökningen visar på en betydligt lösare statlig förvaltning, trots en senare tidsperiod. Beslut fattades ofta utifrån enskildas klagomål och en sammanhängande strategi
saknades bland tjänstemännen på krigskollegium och vid andra myndigheter. Det stämmer överens med von Diest undersökning av förhållanden i Preussen och Hannover.
Smedernas protestskrivelser rör i den här undersökningen främst fördelningsfrågor, något som Florén också ser i den senare perioden av sin undersökning. På ett högre plan rör konflikterna i Söderhamn dock ofta frågor om strukturer: Vem som skulle förhandla styckepriset med kronan, skråets ställning, rätten till att sälja på den privata marknaden och kontrollen över när arbetet skulle utföras var grogrunden till flera konflikter.
Motsättningar runt förändringarna av arbetsprocessen och dekvalificeringen av arbetet för många av smederna kommer bara fram i bisatser i smedernas skrivelser. Protesterna är inlindade, men syftade till att uppmärksamma krigskollegiet på vad som skett vid faktoriet. Direktören är desto tydligare i beskrivningarna av hur smederna ifrågasätter de nya metoderna.
I likhet med Ekdahls undersökning av typografernas kamp för drägligare arbetsvillkor visar den här undersökningen på att smederna använde skråordning och reglementen som ett vapen.
Argument som att de behövde idka sitt privatsmide för att hålla lärlingar och gesäller sysselsatta visar på hur hantverkarna använde förordningar för att stärka sina argument.
Hantverkarna samarbetade med olika parter för att spela ut andra. I fallet när borgerskapet lyckades med att frånta faktorismederna sina jordlotter var det till kungen och krigskollegiet de vände sig. I fallet med att tullen hade konfiskerat deras privatsmide var de lierade med det
handlande borgerskapet och fick stöd hos riksdagens borgarstånd. När direktören satte hantverkarna på trähästen vände sig skrået till krigskollegiet, samtidigt som de argumenterade utifrån 1720 års allmänna skråordning och sina medborgerliga rättigheter.
När Jönköpings smeder lade ner arbetet var både direktör och hantverkare i Söderhamn eniga om att gevärspriset var för lågt. Arkivmaterialet visar att läget i den svenska vapenindustrin var mer bekymmersamt än vad som tidigare framkommit. Vid fyra av fem faktorier stod produktionen av kronans beställningar i det närmaste stilla 1761. Flera av de olika faktoriernas direktörers
memorialer var samstämmiga och deras rapporter pekar på att faktorierna samordnade sig för att lägga tyngd bakom kraven på ökad ersättning.
Lis och Soly ser i sin undersökning att gesällsällskapen hade strategier att samarbeta över geografiska avstånd för att få igenom ekonomiska krav. 507 Liknande tendens syns i den här
undersökningen, även om det inte här går att fastställa om det var direktörerna som samarbetade och i sin tur såg till att hålla smederna informerade.
För att hantera de sviktande inkomsterna vid gevärsfaktoriet tillverkade smederna gevär för den privata marknaden. Många hantverkare valde också att arbeta med annat, i form av extraknäck eller genom att helt enkelt lämna faktoriet. Några ansökte om och vann burskap som bössmeder eller inom andra hantverksnäringar. För att lösa produktionen vid slutet av perioden då faktoriet drevs privat syns en varierad bemanning som indikerar att gevärsfaktoriet dränerats på yrkesutbildade hantverkare.
Hantverkarna var motvilliga till att anta lärlingar under hela undersökningsperioden. Nya lärlingar och gesäller försvann ofta utan att dyka upp igen. Nya, presumtivt skickliga, hantverkare skickades upp till Söderhamn efter böner från faktorn. Väl på plats var de nya hantverkarna snart en del i skrågemenskapen och hade egna åsikter om hur arbetet vid verket skulle bedrivas.
Von Diest menar att gesäller fungerade som billig arbetskraft som var lätt att göra sig av med vid lågkonjunkturer.508 De resultaten tycks stämma med utvecklingen i Söderhamn, vid slutet av perioden under privat styre syns inga gesäller eller lärlingar till i handlingarna.
507 Lis & Soly, 1994 s 49. 508 von Diest, 2016 s.88.