Hur polisens befogenheter används vid idrottsarrangemang enligt praxis

Idrottsrelaterat våld är något som får stor medial uppmärksamhet.¹⁰⁸ Trots detta finns få fall som resulterat i en rättslig prövning. För att belysa hur förslaget om maskeringsförbud ska tillämpas och i vilken kontext detta görs redogörs nedan för fall där polisens befogenheter tillämpats vid och i anslutning till idrottsarrangemang.

Fall där maskeringsförbudslagen har tillämpats är följande. I ett fall från Svea hovrätt åtalades sju personer för händelser vid Kärrtorpskravallerna.¹⁰⁹ Åtalspunkten var våldsamt upplopp 16:3 BrB, men inte brott mot maskeringsförbudslagen trots att tre personer var maskerade och att gruppen störde den allmänna ordningen genom att mer eller mindre systematiskt störa och angripa en allmän sammankomst. Samma åtalsgrund och händelseförlopp under kravallerna vid EU-toppmötet i Göteborg gjordes gällande i NJA 2002 s 533. Eventuella bevissvårigheter kan vara för handen när upplopp ska bedömas. I folksamlingen ska den som är anstiftare och anförare dömas för brottet, vilket innebär den som inger folksamlingens uppsåt att genomföra upploppet samt den som leder folksamlingen under händelseförloppets gång.¹¹⁰ Detta kan av naturliga skäl vara svårt att bedöma eftersom varje deltagare i folksamlingen kan vara lika delaktiga samt att deras uppsåt ska vara att göra motstånd mot myndighet. Eftersom uppsåtet enligt förbudet i maskeringsförbudslagen endast ska täcka deltagande i en folksamling som stör den allmänna ordningen bör det sannolikt vara lättare att styrka överträdelse av detta förbud än våldsamt upplopp. Den maskeringsförbudslagen fanns dock inte vid incidenten vid EU-toppmötet. Vid det andra fallet fanns dock denna lag, men den användes inte. Detta belyser att trots att kriminalisering finns innebär detta inte att antal lagföringar automatiskt ökar. Varför åklagaren inte valde att åtala de maskerade personerna med stöd av maskeringsförbudslagen kan dock inte utrönas, men ifrågasättas.

108 Malmö högskola artikel /Nyheter/Nyheter-2013/Media-tecknar-huliganslandskapet/

109 HovR B 2624-15 dom den 19 november 2015.

110 Jfr NJA 1933 s 99.

27

Angående fall där övriga förbud i ordningslagens femte kapitel har berörts ska belysas av detta stycke. Tingsrätten i Gävle prövade ett fall där en åskådare kastade in en glasflaska på isen under pågående hockeymatch varvid han dömdes för framkallande av fara för annan.¹¹¹ Efter detta fall har användning av pyroteknik och inkastning av föremål ökat och lett till förbud i ordningslagens femte kapitel.¹¹² Sedan införandet av förbuden i april 2009 har dock endast ett fåtal incidenter lett till åtal. Förbudet att inneha eller använda pyroteknik har prövats tre gånger. Användningen av pyroteknik i fallet från Hovrätten för Nedre Norrland var av sådan ofarlig art att det ansågs som ringa då ett fåtal personer befann sig på platsen.¹¹³ I en dom från Svea hovrätt ansågs den åtalade skyldig till överträdelse av förbudet då han använt pyroteknik i 20-30 sekunder, trots invändningen att det gjorts i nöd med hänsyn till att en förlupen bengal riskerade att skada andra.¹¹⁴ Polismannen hade i fallet vissa svårigheter att veta om den åtalade tänt bengalen, men nödinvändningen godtogs inte. I ett mål från Göta hovrätt lyckades inte åklagaren bevisa uppsåt till försök till misshandel när en person kastat en så kallad rökbomb mot en annan person på en läktare.¹¹⁵ Åklagaren använde inte åtalsgrunden i 5:3 OL trots att förbudet införts. Förbudet att beträda planen har varit för rättslig prövning två gånger och i ett av fallen kunde inte den åtalade bevisas vara skyldig för brottet.¹¹⁶ Dessa fall visar på att det trots ett förbud mot otillåten användning av pyroteknik och att beträda spelplanen inte är många fall som leder till rättslig prövning.

Dessa fall symboliserar inte heller de svåra incidenterna som sannolikt ska beivras med det föreslagna maskeringsförbudet. Frågan som bör väckas i samband med detta är huruvida kriminalisering som inte använts i praktiken är legitim. Till denna fråga återkommer jag till i avsnitt 6.

Visavi tillämpningen av 13 § PolisL är följande fall relevanta. Fallen påvisar att tillämpningen av bestämmelsen ibland framstår som slentrianmässig. Situationerna där bestämmelsen tillämpats har också varit svåra, varför granskande instans inte valt att kritisera polisens tillämpning i nämnvärd utsträckning. I NJA 1993 s 360 störde en person en pågående förrättning genom att skapa tumult och få polisen att känna sig hotade. Detta ledde till att polisen bedömt det som tvunget att omhänderta mannen.

111 TR B 523/93 dom den 1 april 1993.

112 2008/09:JuU18 Ytterligare åtgärder mot ordningsstörningar vid idrottsarrangemang s 8.

113 RH 2014:60 dom den 8 januari 2014.

114 HovR B 11375-13 dom den 12 november 2013.

115 HovR B 1794-11 dom den 4 oktober 2011.

116 HovR B 11923-14 dom den 31 mars 2015.

28

Högsta domstolen uttalade att det är svårt att bedöma om en persons beteende stör den allmänna ordningen eller kommer leda till brott när ett ingripande sker på ett tidigt stadium. Mannens inledande beteende vid polisens ingripande och hans tidigare beteende vid liknande förrättningar utgjorde dock grund för att tro att mannens skulle kunna störa den allmänna ordningen. Grund för ingripande enligt 13 § PolisL bedömdes föreligga även om valet av ingripande kritiserades. I exempelvis JO 2013/14 s 181 uppstod svåra ordningsstörningar på läktarsektioner. JO går inte närmare in på vilka ordningsstörningar som inträffade och om dessa utgjorde grunder för ingripanden enligt 13 § PolisL. Vad som klarläggs är att supportrar ägnade sig åt upplopp och våldsamheter. Enligt min mening ska begreppet "ordningsstörning" därför kunna sägas vara ordningsstörande beteende som inte uppfyller alla rekvisit i en straff - eller förbuds bestämmelse, men som likväl anses värt att beivra. Denna tanke kan finna stöd i polisens instruktioner i ett fall från Svea hovrätt där polismän hade fått instruktion om att tillämpa 13 § PolisL mot personer som uppträde med ett normbrytande beteende.¹¹⁷ Detta ansågs dock av hovrätten inte vara grund för ett avlägsnande.

JO 2013/14 s 181 vittnar om hur komplicerade åtgärder på läktare kan vara och där den särskilda polistaktiken (SPT) använts i praktiken. Ombudsmannen granskade i ärendet polisens insatser vid en så kallad högriskmatch, en ishockeymatch mellan de konkurrerande föreningarna AIK och Djurgården. Många anmälningar inkom där åskådare hävdade att polisen förfarit med övervåld, gjort grundlösa gripanden, omhändertaganden och kroppsbesiktningar. Även angrepp mot personer som inte gjort något motstånd alls rapporterades också. Polisen använde alltså SPT som arbetsmetod, vilket ju görs även idag vid idrottsarrangemang. Taktiken skulle tillämpas offensivt som ett svar på tidigare högriskmatcher där polisen inte kunnat kontrollera folksamlingar.

Gripanden och omhändertaganden skulle därför ske snabbt och diskret. Friktioner förväntades, men skulle inte ses som ett hinder från att ingripa. Friktioner inträffade och kaosartade scener uppstod med bland annat flertalet JO-anmälningar som följd. JO uttalade dock ingen kritik i frågan om polisen agerat oproportionerligt eller skapat onödig oordning vid insatsen när arrangemanget ägde rum. JO menade att det var visat att supportrarna i lika stor grad varit delaktiga i den tumult som uppstod. Emellertid kvarstår det faktum att allvarliga ordningsstörningar ägde rum och att taktiken inte bör användas så offensivt som i fallet.

117 HovR B 4112-12 dom den 23 november 2012.

29

Även tre andra polisiära insatser där polisen ställdes inför svåra situationer vid högriskmatcher utreddes av JO. JO 2013/14 s 194 behandlade polisens agerande vid en högriskmatch i Skåne. Hotbilden mot Malmösupportrar från Helsingborgsanhängare var stort och tvingade polisen att vidta åtgärder för att skydda Malmösupportrarna. JO erinrar om att bestämmelserna i 13 c § samt 24 § PolisL tillåter att ingripanden görs mot enskilda som inte själva stör ordningen. Det primära intresset är allmänhetens intresse av ordning, inte att beivra lagöverträdelser. Därför kan det inte uteslutas att även

"fredliga" människor träffas av polisens åtgärder även om dessa i första hand ska riktas mot person som stör ordningen. Eftersom det inte fanns mindre ingripande alternativ för att säkerställa ordning och säkerhet förtjänade polisen ingen kritik.

I JO 1992/93 s 69 omhändertogs 136 personer i samband med en fotbollsmatch mellan England och Sverige. JO uttalade att det fanns grund av polisen att ingripa mot ett stort antal personer, men inte i form av omhändertaganden utan avlägsnanden. Mest kritik fick polisen för att efter att stängt in en folksamling inte försökt identifiera de personer som var skyldiga till brott eller som utgjorde fara för ordningen. I folksamlingen som instängdes av polisen fanns flera personer som inte hade med saken att göra och andra supportrar som av tillfällighet korsat väg med de ordningsstörande supportrarna. Fallet belyser vikten av, men även svårigheten i så kallad selektering, identifiering av de personer som ingripanden bör rikta sig emot.

I JO 2013/14 s 201 avlägsnade polisen i Örebro fyra män i preventivt syfte med stöd av 13 § PolisL. Personerna misstänktes på vaga grunder varit delaktiga i en misshandel kort innan polisen ingrep. Männens nervösa beteenden, tidigare kända koppling till risksupporternätverk och platsen de befann sig på ledde till att personerna avlägsnades nästan fyra kilometer. JO anför att rättslig grund för avlägsnandet saknats då personerna inte stört det allmänna ordningen eller varit en fara för denna. Den kritik som riktas mot polisen vägs dock upp mot den svåra situation som polisen ställs inför på så kallade högriskmatcher. I alla tre så kallade högriskmatcher ställdes polisen inför svåra utmaningar. I alla tre uttalanden är JO sparsamt kritisk mot polisen mot bakgrund av den svåra situation polisen möts av på denna typ av arrangemang. JO menar att problemet bör beredas av den lagstiftande makten och lämnar därför uttalandena till statsmakterna för kännedom. Ärendena kan därför ge stöd åt att ge polisen förbättrade befogenheter vid ingripanden mot brott och ordningsstörningar vid idrottsarrangemang.

Polisen överträdde i samtliga ärenden sina befogenheter, men trots detta förtjänade

30

myndigheten ingen nämnvärd kritik. Huruvida förslaget om maskeringsförbud ger polisen förbättrade befogenheter ska redogöras för nedan.