Inledning
I nedanstående beskrivningar av hydrogeologiska typmiljöer anges den normala geologiska uppbyggnaden inom områden med likartade förhållanden samt typvärden, baserade på erfarenhet och hydrogeologisk litteratur, för de parametrar som styr
grundvattnets uppehållstid vertikal respektive horisontell led. Som typvärden anges först det mest sannolika värdet. Därefter anges osäkerheten för detta värde i form av ett intervall inom vilket värdet för den aktuella parametern antas hamna. Slutligen anges vilken statistisk fördelning som normalt bör användas vid sannolikhetsberäkningarna. En principiell skiss över den geologiska uppbyggnaden redovisas för respektive typmiljö.
Den litteratur som använts som underlag för de angivna parametervärdena är följande: Carlson, L. Och Gustafson, G., 1991: Provpumpning som geohydrologisk
under-sökningsmetodik. Byggforskningsrådet. Rapport R66:1991.
Concawe, 1979: Protection of groundwater from oil pollution. Report nr. 3/79. Concawe, Den Haag.
Domenico, P.A. och Schwartz, F.D., 1990: Physical and Chemical Hydrogeology. John Wiley & Sons.
Knutsson, G. och Morfeldt, C-O., 1993: Grundvatten. Teori och tillämpning. Svensk Byggtjänst.
Vägverket, 1995: Yt- och grundvattenskydd. Publ 1995:1.
Svensson, C., 1984: Handboken Bygg, Kapitlet Geohydrologi. Liber Förlag, 1984.
Följande legend används i figurerna:
Isälvsmaterial Lera Sand/svallsediment erg
Legend
Kristallint bBerggrund BerggruBergytand MoränDe större grundvattentillgångarna i Sverige är knutna till områden med isälvsavlagringar och sedimentär berggrund. Undantagsvis ger morän och sprickzoner i kristallint urberg
i isälvsmaterial eller sedimentär berggrund. I de nedanstående beskrivningarna finns emellertid även typmiljöer för andra geologiska formationer, exempelvis olika typer av morän. Detta eftersom sådana miljöer kan utgöra delar av flödesvägen mellan
utsläppspunkt och vattentäkt. De hydrogeologiska typmiljöbeskrivningarna skall således inte ses som isolerade enheter utan kan komma att behöva kombineras i de fall flera olika typer av geologiska formationer förekommer mellan utsläppspunkt och vattentäkt.
Typmiljöer för grundvattenmagasin i berg Beskrivning
Kristallint berg (exempelvis granit, gnejs, gabbro, diabas och porfyr) och sedimentär kalkstensberggrund uppvisar i flera avseenden likartade egenskaper vad gäller grundvattenflöde. Grundvattnet i dessa bergarter förekommer i allmänhet tills största delen i sprickor orsakade av rörelser i jordskorpan. I kalkstensberggrund kan även utvinningsbart grundvatten förekomma i hålrum orsakade av utlösning av kalk, s.k. karstbildning. Grundvattenmagasin i kristallint berg och kalksten uppvisar vanligen mycket heterogena hydrogeologiska egenskaper. Bergmassan i sig är i princip tät och grundvattnets flödesförhållanden bestäms i därför i huvudsak av sprickornas, och för kalkstensberggrunden även hålrummens, orientering, frekvens och egenskaper. Bergets mineralogiska sammansättning och de tektoniska förhållandena (de förhållanden som åstadkommit spricksystemen) styr dessa faktorer. Allmänt för kristallin berggrund kan sägas att sura bergarter, dvs granit och gnejs, har något bättre vattenförande förmåga än basiska bergarter, exempelvis gabbro och diabas.
Större vattenuttag är normal inte möjliga i kristallin berggrund på grund av de normalt mycket begränsade grundvattenmagasin som finns utbildade. I kalksten kan emellertid grundvattenmagasinen vara mycket stora, varvid större grundvattenuttag är möjliga. Ett exempel på detta är Kristianstadslätten där vattenförsörjningen för Kristianstad sker i form av grundvattenuttag från kalkstensberggrunden.
I sandstensberggrund förekommer utvinningsbart grundvatten förutom i sprickor även i bergartens primära porsystem. I sandstensberggrund kan därmed stora grundvattenma-gasin utbildas. Exempel på större vattenuttag ur sandsten i Sverige är Karlsborgs vattenförsörjning.
I berggrund där spricksystem utgör de egentliga grundvattenmagasinen är vattenge-nomsläppligheten betraktat i översiktlig skala i allmänhet låg, men kan i detaljskala uppvisa stor variation. Detta eftersom bergarterna i sig är praktiskt taget täta, medan vissa sprickor har en hög genomsläpplighet. Särskilt god tillgång på grundvatten förekommer där sprickzoner korsar varandra. Möjligheterna för infiltration av föroreningar styrs i dessa bergarter helt av sprickmönstret.
Kristallint berg och kalksten har i allmänhet en mycket låg effektiv porositet, vilket medför att flödet genom berggrunden sker förhållandevis snabbt. Vidare är den specifika ytan, dvs anläggningsytan mellan bergets sprickväggar och grundvattnet, mycket liten. Sammantaget medför detta att dessa bergarter har små möjligheter att
med låg genomsläpplighet, föroreningskänsliga miljöer.
I berggrund med högre primär porositet och där således även bergmassan i sig utgör grundvattenmagasin, exempelvis sandsten, är de hydrogeologiska förhållandena i allmänhet mera homogena än för bergarter med grundvattenmagasin uteslutande i sprickor. Detta medför också att möjligheterna för infiltration av föroreningar i allmänhet är större, förutsatt att berggrunden inte skyddas av tätande jordlager. Sandstensberggrund uppvisar i allmänhet något högre vattengenomsläpplighet och högre porositet än kristallint berg och kalksten. Även i sandstensberggrund förekommer dock mycket stor variation mellan olika områden. I vissa fall kan sandsten ha mycket begränsade vattenförande egenskaper, vilket gäller i de fall berggrunden utsatts för liten tektonisk påverkan, om sandstenen är finkornig eller om den primära porositeten kraftigt reducerats genom utfällning i bergets porsystem, s.k. cementering.
Sammantaget gäller allmänt för grundvattenmagasin i berggrunden att de har mycket begränsade egenskaper för att neutralisera föroreningar samt är svåra att återställa i händelse av förorening. Detta dels på grund av de stora heterogeniteterna, dels eftersom schaktning i regel inte är möjligt så att sanering måste ske med andra metoder.
Val av typmiljö
Vid valet av typmiljö för grundvattenmagasin i berggrunden är den tillgängliga geologiska informationen om bergart och spricksystemens egenskaper styrande. Typmiljöerna för berggrunden beskrivs därför i denna handbok med avseende på
bergart. Om ingen detaljerad information om platsens hydrogeologiska egenskaper finns tillgänglig kan nedan redovisade parametervärden användas som utgångsläge för
sannolikhetsberäkningarna. Mest sannolika värden anges med stor osäkerhet, dvs stort intervall, och kan användas i de fall detaljerad underlagsinformation saknas om berggrundens hydrogeologiska egenskaper. I de fall mera detaljerad information finns tillgänglig bör parametervärdena justeras med hänsyn till de lokala förhållandena så att osäkerheten, dvs intervallet, minskar. Om jordlager täcker berggrunden vid den aktuella platsen skall lämplig typmiljö för den aktuella jordlagerföljden användas för beräkning av uppehållstiden vid den vertikala transporten.
Parametervärden
Nedan redovisas förväntat värde, spridning samt statistiska fördelningar för flödespara-metrarna i kristallint berg, kalksten och sandsten. I Figur 1 ges en schematisk
Parameter Mest sannolika värde Intervall Fördelningstyp Kv [m/s] 10-6 10-9 - 10-3 lognormal Kh [m/s] 10-6 10-9 - 10-3 lognormal ne [dim.lös] 0.005 0,0001 - 0,01 normal
i [dim.lös] 0,01 0,005-0,1 uniform eller triangulär
Dv [m] 5 1-25 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 10-4 10-5 - 10-3 uniform eller triangulär
Typmiljö 1b. Kalksten.
Parameter Mest sannolika värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 10-5 10-9 - 10-1 lognormal Kh [m/s] 10-5 10-9 - 10-1 lognormal ne [dim.lös] 0,03 0,005-0,05 normal
i [dim.lös] 0,01 0,005-0,1 uniform eller triangulär
Dv [m] 10 1-30 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 10-4 10-5 - 10-3 uniform eller triangulär
Typmiljö 1c. Sandsten.
Parameter Mest sannolika värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 10-6 10-9 - 10-3 lognormal Kh [m/s] 10-6 10-9 - 10-3 lognormal ne [dim.lös] 0,05 0,005-0,10 normal
i [dim.lös] 0,005 0,001-0,05 uniform eller triangulär
Dv [m] 10 1-30 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 5·10-4 5·10-5 - 5·10-3 uniform eller triangulär
Typmiljöer för grundvattenmagasin i morän Beskrivning
Morän bildades genom inlandsisens nedkrossning och omlagring av lossbrutna delar av berggrunden och av tidigare avsatta lösa avlagringar. Morän är därför en jordart som består av alla kornfraktioner från ler till block. Moränens sammansättning varierar beroende på ursprungsmaterialets sammansättning samt hur långt den transporterats i eller under inlandsisen innan den avsattes.
Grundvatten i morän förekommer dels i jordartens primära porsystem, dels i sprickor som bildats efter moränens avsättning. Vattengenomsläppligheten är förhållandevis liten i morän, liksom den effektiva porositeten, vilket tillsammans med den vanligen ringa mäktigheten innebär att större grundvattenuttag i regel inte är möjliga i morän. Den låga vattengenomsläppligheten i kombination med relativt låg effektiv porositet medför också att grundvattennivån i morän varierar kraftigt i samband med grundvatten-bildning.
Den i särklass mest förekommande moräntypen i Sveriges urbergsområden är hårt packad bottenmorän med sandig sammansättning. Inom områden med sedimentär berggrund kan moränen ha en mera finkornig sammansättning. Exempel på detta är lerig morän och moränlera i Skåne.
I de fall ursprungsmaterialet varit grovkornigt med liten andel finmaterial eller där ursköljning av materialet av isens smältvatten kunna ske vid avsättningen, kan moränens sammansättning vara mera grovkornig, exempelvis grusig. Exempel på moränavlagringar med vanligen mera grovkornig sammansättning är drumlinbildningar, dvs moränryggar orienterade parallellt med isrörelseriktningen. I dessa bildningar är linser av vattensorterat material i fraktionerna sand-grus vanliga. Dessa avlagringar skiljer sig ur hydrogeologisk synpunkt från den vanligtvis förekommande sandiga moränen genom högre vattengenomsläpplighet och porositet. Om dessutom mäktigheten är stor är förutsättningarna bättre för grundvattenuttag än vad som normalt är fallet i morän. I drumlinerna tenderar dessutom materialet att bli grövre i samband med ökande blockighet och förutsättningarna för grundvattenutvinning kan i sådana fall var bättre än normalt i morän. Dessa typer av avlagringar är emellertid i allmänhet mycket heterogena och stora variationer förekommer inom enskilda bildningar.
Ändmoräner är ryggar orienterade vinkelrätt mot isrörelseriktningen. De är vanligen uppbyggda av bottenmorän. Ändmoränernas mäktighet varierar kraftigt, men är vanligen 3-6 meter. Ändmoränerna har genom materialsammansättningen en låg v
nomsläpplighet. Djupet till grundvattenytan är vanligen större än för morän utan ytform, men den låga vattengenomsläppligheten medför att grundvattenytan ändå kan vara belägen relativt nära markytan. Möjligheterna att utvinna större grund
dessa bildningar är små.
attenge-vattenmängder ur
Morän avsatt under högsta kustlinjen (HK) eller i anslutning till issjöområden kan ibland ha en sandig-grusig sammansättning nära markytan på grund av
svallningspro-materialet därmed fått en grövre och mera sorterad sammansättning. Detta innebär att vattengenomsläppligheten och porositeten generellt är högre än i den normala moränen. I de fall grundvattenytan finns utbildad i den svallade delen kan således
vatten-transporten ske snabbare här än i det underliggande och opåverkade moränmaterialet. Bottenmoränen kan ibland överlagras av s.k. ytmorän som smält fram ur isens inre eller från dess yta och därmed inte blivit lika hårt packad. Morän är vanligen avsatt direkt på berggrunden. Den kan emellertid i vissa fall överlagra såväl isälvsbildningar som svallavlagringar, särskilt i trakten vid och över HK samt i anslutning till randbildningar. I exempelvis Tornedalen överlagrar moränavsättningar svall- och isälvsmaterial och i anslutning till de stora issjöområdena på Sydsvenska höglandet förekommer morän på isälvsmaterial. I de ibland mycket komplexa jordlagerföljderna inom randbildningar kan morän överlagra både isälvsmaterial och lera.
Moränavlagringar utan ytform dominerar areellt, men även ändmoräner och förekommer i rikligt antal inom vissa delar av landet, exempelvis Norrlands inland och Sydsvenska höglandet. Moränens generella mäktighet varierar kraftigt från vanligtvis mycket tunna moränlager i Västsverige (0-1 meter) till i allmänhet flera meter i nordligaste Sverige. Inom drumlinbildningar och randbildningar kan moränens mäktighet lokalt överstiga 50 meter i Sverige.
Eftersom moränen normalt innehåller en förhållandevis hög halt finkornigt material är den specifika ytan stor och möjligheterna för fastläggning av föroreningar kan vara goda. Till viss del sker emellertid grundvattenflödet i sprickor, vilket medför att den specifika ytan, och därmed möjligheterna för fastläggning av föroreningar, är avsevärt mindre.
Val av typmiljö
Vid valet av typmiljö för grundvattenmagasin i morän är den tillgängliga geologiska informationen om jordarter och tolkning av den geologiska utvecklingen styrande. Typmiljöerna för morän beskrivs därför i denna handbok med avseende på k
fördelning eftersom detta framgår av befintliga jordartskartor. I händelse av bristfällig information kan det i det enskilda fallet vara svårt att avgöra vilken moräntyp som förekommer. Normalfallet är att utgå från sandig morän i de fall ingen annan
information saknas och om platsen är belägen inom urbergsområden. För områden med sedimentär berggrund, exempelvis kalksten eller skiffer, bör siltig morän väljas. Om moränen enligt dokumentation är lerig eller om moränlera förekommer bedöms detta medföra en barriär mot infiltration från ett momentant utsläpp av petroleum. I områden som är uppbyggda av drumliner bör utgångsläget vara grusig morän.
ornstorleks-Om ingen detaljerad information om platsens hydrogeologiska egenskaper finns tillgänglig kan nedan redovisade parametervärden användas som utgångsläge för sannolikhetsberäkningarna. Mest sannolika värden anges med stor osäkerhet, dvs stort intervall, och kan användas i de fall detaljerad underlagsinformation saknas om moränens hydrogeologiska egenskaper. I de fall mera detaljerad information finns tillgänglig bör dessa värden justeras med hänsyn till de lokala förhållandena så att osäkerheten, dvs intervallet, minskar. Om stor osäkerhet råder, exempelvis om moränen
intervallet i parametervärdena, ökas till att omfatta angivna värden för samtliga av de möjliga miljöerna.
Parametervärden
Nedan redovisas förväntat värde, spridning samt statistiska fördelningar för f metrarna i morän med olika sammansättning.
lödespara-Typmiljö 2a. Grusig morän utan ytform. Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 5·10-7 5·10-8 - 5·10-6 lognormal Kh [m/s] 10-6 10-7 - 10-5 lognormal ne [dim.lös] 0,10 0,01 - 0,15 normal
i [dim.lös] 0,005 0,001 - 0,05 uniform eller triangulär
Dv [m] 2 0,1-10 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 0.025 0.02-0.03 uniform eller triangulär
Typmiljö 2b. Sandig morän utan ytform. Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 5·10-8 5·10-9 - 5·10-7 lognormal Kh [m/s] 10-7 10-8 - 10-6 lognormal ne [dim.lös] 0,08 0,01 - 0,15 normal
i [dim.lös] 0,01 0,001 - 0,05 uniform eller triangulär Dv [m] 1,5 0,1-10 uniform eller triangulär Rc (m3/m3) 0.03 0.02-0.04 uniform eller triangulär
Typmiljö 2c. Siltig morän utan ytform. Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 5·10-9 5·10-10 - 5·10-8 lognormal Kh [m/s] 10-8 10-9 - 10-7 lognormal ne [dim.lös] 0,05 0,01 - 0,1 normal
i [dim.lös] 0,03 0,001 - 0,05 uniform eller triangulär
Dv [m] 1 0,1-5 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 0.04 0.03-0.06 uniform eller triangulär
Figur 2. Hydrogeologisk typmiljö i morän utan ytform.
Typmiljö 2d. Grusig morän med ryggform (drumlin, ändmorän eller randbildning) Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 5·10-7 5·10-8 - 5·10-6 lognormal Kh [m/s] 10-6 10-7 - 10-5 lognormal ne [dim.lös] 0,10 0,01 - 0,15 normal
i [dim.lös] 0,005 0,001 - 0,05 uniform eller triangulär
Dv [m] 5 1-15 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 0.025 0.02-0.03 uniform eller triangulär
Typmiljö 2e. Sandig morän med ryggform (drumlin, ändmorän eller randbildning) Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 5·10-8 5·10-9 - 5·10-7 lognormal Kh [m/s] 10-7 10-8 - 10-6 lognormal ne [dim.lös] 0,08 0,01 - 0,15 normal
i [dim.lös] 0,01 0,001 - 0,05 uniform eller triangulär
Dv [m] 3 1-10 uniform eller triangulär
Rc (m3/m3) 0.03 0.02-0.04 uniform eller triangulär
Typmiljö 2f. Siltig morän med ryggform (drumlin, ändmorän eller randbildning) Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 5·10-9 5·10-10 - 5·10-8 lognormal Kh [m/s] 10-8 10-9 - 10-7 lognormal ne [dim.lös] 0,05 0,01 - 0,1 normal
i [dim.lös] 0,02 0,001 - 0,05 uniform eller triangulär
Dv [m] 2 0,5-10 uniform eller triangulär
I Figur 3 visas en schematisk bild av typmiljöer i morän med ytform.
attenge-etta
Figur 3.Hydrogeologisk typmiljö i morän med ytform.
Typmiljöer för grundvattenmagasin i isälvsmaterial Beskrivning
Isälvsmaterial transporteras och avsätts av smältvattnet från en glaciär eller inlandsis. Det utgörs därför vanligen av sorterat material med hög vattengenomsläpplighet. Stora variationer i kornstorlek förekommer emellertid. Isälvsmaterial är gynnsamt ur
infiltrationssynpunkt och medger stor grundvattenbildning. I de större bildningar som hyser en mäktig grundvattenzon är möjligheterna för stora grundvattenuttag därför goda. Flertalet av de kommunala vattentäkterna i landet är placerade i isälvsmaterial.
Kornstorleksfördelningen i isälvsmaterial medför en hög vattengenomsläpplighet och en låg specifik yta, vilket medför en hög känslighet för förorening. Eftersom dessa
bildningar dessutom hyser de största grundvattentäkterna har de i allmänhet ett högt skyddsvärde.
Grundvattennivån i isälvsavlagringar ligger i allmänhet djupt eftersom v
nomsläppligheten är hög och det nybildade grundvattnet snabbt kan ledas undan. D gäller inte om bildningen däms av en bergtröskel eller en sjö. På grund av den höga genomsläppligheten i kombination med en relativt hög effektiv porositet uppvisar grundvattennivåerna i isälvsmaterial små förändringar under året.
Val av typmiljö
Vid valet av typmiljö för grundvattenmagasin i isälvsmaterial är den tillgängliga geologiska informationen om jordarter och tolkning av avlagringens bildningssätt styrande. På jordartskartor anges bildningstypen isälvsmaterial men inte explicit kornstorleksfördelningen. Typmiljöerna för isälvsmaterial beskrivs därför i denna handbok med avseende på bildningssätt. I händelse av bristfällig information kan det i det enskilda fallet vara svårt att avgöra vilken bildningstyp som förekommer.
tillgänglig kan nedan redovisade parametervärden användas som utgångsläge för sannolikhetsberäkningarna. Mest sannolika värden anges med stor osäkerhet, dvs stort intervall, och kan användas i de fall detaljerad underlagsinformation saknas om isälvsmaterialets hydrogeologiska egenskaper. I de fall mera detaljerad information finns tillgänglig, exempelvis från konsultutredningar, bör dessa värden justeras med hänsyn till de lokala förhållandena så att osäkerheten, dvs intervallet, minskar. Om stor osäkerhet råder vilken typmiljö som gäller, kan flera miljöer kombineras varvid
osäkerheten, dvs intervallet i parametervärdena, ökas till att omfatta angivna värden för samtliga av de möjliga miljöerna.
Parametervärden
Nedan beskrivs specifikt de huvudsakliga typerna av isälvsmaterial med avseende på bildningssätt. Dessutom redovisas förväntat värde, spridning samt statistiska
fördelningar för flödesparametrarna i olika typer av isälvsmaterial.
a) Delta
Isälvsdeltan är subakvatiska bildningar, dvs avsatta i vatten. Generellt består
lagerföljden av ett relativt finkornigt lager i botten, överlagrat av ett mäktigt lager grövre material med så kallad korsskiktning, eller deltaskiktning. Detta överlagras i sin tur vanligen av ett grovkornigt, oskiktat eller horisontellt skiktat, lager. Inom respektive lager kan materialets sammansättning variera kraftigt. Isälvsdeltan kan ofta innehålla partier med finsediment. Isälvsdeltan har ofta byggts upp till vattenytans nivå. De
påträffas ofta i anslutning till HK. De kan ha en mycket plan överyta som emellertid ofta är genomskuren av strömfåror, där isens smältvatten strömmat.
Deltan kan utgöra betydande grundvattenmagasin. Om öppna förhållanden råder förmår vanligen hela nettonederbörden att infiltrera och bilda grundvatten. Materialets höga genomsläpplighet medför att stora grundvattenuttag är möjliga om det finns en mäktig grundvattenzon.
De delar av deltabildningen som består av grovkornigt isälvsmaterial är genom en hög vattengenomsläpplighet och en liten specifik yta mycket känslig för förorening. Det är vanligt att denna typ av bildning utsatts för grustäktverksamhet. Där grustäkt bedrivits är uttagen ofta gjorda till strax ovanför grundvattenytan. Härvid har skapats särskilt käns-liga miljöer eftersom möjligheterna att förhindra att föroreningar når grundvattnet ytter-ligare minskar när såväl den omättade zonen som jordmånen tas bort.
Typmiljö 3a. Isälvsdeltan Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 10-4 10-6 - 10-2 lognormal Kh [m/s] 10-3 10-5 - 10-1 lognormal ne [dim.lös] 0,25 0,15 - 0,35 normal
i [dim.lös] 0,005 0,0005 - 0,02 uniform eller triangulär
Dv [m] 15 1-30 uniform eller triangulär
rundvat-sriktning.
. er
Figur 4. Hydrogeologisk typmiljö i isälvsdelta. b) Subakvatisk rullstensås
Den vanligaste typen av isälvsavlagringar är åsar. Subakvatiska åsar är avsatta i vatten i anslutning till istunnelns mynning och förekommer därmed företrädesvis under HK. Åsstråken kan ibland i huvudsak följa större dalstråk, men också helt avvika från terrängens naturliga dräneringsstråk. Kontinuiteten i materialet är ofta god i längsled, men tvärgående dolda bergtrösklar kan dela upp avlagringen i flera mindre g
tenmagasin. Ryggarna är utsträckta i smältvattenströmmarnas dränering
Subakvatiska åsar är ofta uppbyggda med centra av grovt material, grus, sten och block Mot åsens kanter blir kornstorlekssammansättningen vanligen finare. Ofta förekomm en skiktning med grövre och finare skikt. Eftersom de är avsatta under HK kan de överlagras av finkorniga glaciala och postglaciala sediment, vilket ger helt eller delvis slutna förhållanden.
I för vågor utsatta lägen har åsmaterialet under HK kunnat omlagras, eller svallas, i samband med landhöjningen, varvid svallsediment avsatts. Typmiljö i svallsediment beskrivs separat. Genom svallprocesserna kan åsens primära form ibland blivit mycket utflackad.
Typmiljö 3b. Subakvatisk rullstensås Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 10-4 10-6 - 10-2 lognormal Kh [m/s] 10-3 10-5 - 10-1 lognormal ne [dim.lös] 0,25 0,15 - 0,35 normal
i [dim.lös] 0,005 0,0005 - 0,02 uniform eller triangulär
Dv [m] 10 1-30 uniform eller triangulär
Figur 5. Hydrogeologisk typmiljö i subakvatisk rullstensås. c) Supraakvatisk rullstensås
Denna typ av åsar är avsatta på land, över HK, och har inte utsatts för senare om-lagrande processer och har en tydligare ryggform än de subakvatiska. De har heller inte någon successivt avtagande kornstorlek uppåt eller åt sidorna såsom i de subakvatiska åsarna. Isälvsmaterialet är ofta grovkornigt, ibland dåligt ursköljt, med horisontell skiktning. Den mindre goda sorteringen i kombination med att denna åstyp ofta är högt belägen och därför hyser en liten grundvattenzon, medför vanligen att grundvatten-magasinen är begränsade.
Typmiljö 3c. Supraakvatisk rullstensås Parameter Mest sannolika
värde
Intervall Fördelningstyp
Kv [m/s] 10-5 10-7 - 10-3 lognormal Kh [m/s] 10-4 10-6 - 10-2 lognormal ne [dim.lös] 0,20 0,10 - 0,30 normal
i [dim.lös] 0,01 0,0005 - 0,03 uniform eller triangulär Dv [m] 10 1-20 uniform eller triangulär Rc (m3/m3) 0.025 0.012-0.06 uniform eller triangulär
Figur 6. Hydrogeologisk typmiljö i supraakvatisk rullstensås. d) Älvdalsavlagringar
I de norrländska älvdalarna har utbildats en lagerföljd som beror på sedimentations-förhållandena under isavsmältningen och älvarnas eroderande arbete i samband med landhöjningen. Vid isavsmältningen avsattes i dalstråken isälvsmaterial i form av finsand och ibland grövre sand och grus direkt på berggrunden eller på morän. När isen retirerat kunde sedimentation av glaciala och senare postglaciala finsediment ske i de vikar till Östersjön som dalgångarna då utgjorde. Älvmynningen kom sedan att förflyttas mot allt lägre nivåer genom landhöjningen.
Vid älvmynningen sedimenterade av älven eroderat material. I de fall då tillgången på grövre material, exempelvis sand, var stor, så att älven transporterade stora mängder material, kunde ett verkligt delta byggas upp. Genom landhöjningen torrlades delta-planen successivt och bildade plana ytor av huvudsakligen sand utmed älvloppen. I