Hypoteksinnehavarens ansvar för konkurskostnader

Som ovan nämnts medför frysningsprincipen att hypoteksunderlaget per konkursdagen är det underlag som omfattas av företagshypoteket. Efter konkursutbrottet ska inte omfördelningar mellan borgenärerna ske. Frysningstidpunkten påverkar dock inte ansvaret för konkurskostnader, vilket kan påverka säkerställa borgenärer med företagshypotek som säkerhet.

Konkurskostnader ska utgå ur konkursboets medel framför betalning av andra skulder vilket följer av 14:2 KL. I den mån kostnaderna inte kan betalas av boet har staten ett subsidiärt ansvar för kostnaderna. Som konkurskostnad räknas allmänt förvaltarens fordringar i form arvode och ersättning för utlägg.⁷⁶

Om det i boet endast finns oprioriterade borgenärer saknar det betydelse i vilken mån konkurskostnaderna hänför sig till viss egendom. När säkerställda borgenärer finns i borgenärskollektivet blir situationen en annan. Om konkurskostnaderna hänför sig till viss egendom förenad med särskild förmånsrätt har det ansetts oskäligt att andra

75 Håstad och Lambertz, s. 283.

76

32

32

borgenärer ska betala konkurskostnader hänförliga till den egendomen.⁷⁷ I 14:18 KL finns därför en uttrycklig regel om hur konkurskostnader ska fördelas på olika slag av egendom. Grundtanken är att förmånsrätterna själva belastas med de konkurskostnader som kan hänföras till den specifika egendomen. De konkurskostnader som omfattas av bestämmelsen är arvode och kostnadsersättning till förvaltaren och andra rådgivare. Därutöver omfattas även kostnader för vård och försäljning, vilket följer av 14:18 st. 3 KL, även om sådana kostnader normalt inte är att likställa med konkurskostnader.⁷⁸

Vid tillämpningen av proportioneringsmetoden i NJA 1982 s. 900 uttalade HD att nuvarande 14:18 KL kan föranleda en reducering av den ersättning som tillkommer innehavaren av företagshypoteket.⁷⁹ Håstad och Lambertz menade att en tillämpning av 14:18 KL vid användandet av proportioneringsmetoden innebär att kostnaderna för vård och försäljning samt aktuella arvoden ska dras bort från försäljningsintäkten innan fördelningen görs enligt proportioneringsmetoden.⁸⁰ Innebörden, såvitt jag förstår, blir att företagshypoteksinnehavaren står för sin del av konkurskostnaderna och allmänna boet står för sin del, innan fördelningen av försäljningsintäkten sedan görs. Relationen mellan 14:18 KL och proportioneringsmetoden vad avser kostnader är mot bakgrund av den tolkningen att kostnader för vård och försäljning beaktas inom ramen för 14:18 KL och kostnader för produktion beaktas inom ramen för proportioneringsmetoden.

Underlaget för de särskilda förmånsrätterna ska dock inte användas för betalning av

allmänna konkurskostnader, vilket framgår av 14:18 st. 2 KL. Det har ansetts oskäligt

att säkerställda borgenärer ska svara för andra konkurskostnader, eftersom säkerhetsinnehavarna kan ta tillvara sina rättigheter utom konkurs.⁸¹ Härifrån görs dock ett undantag för företagshypoteksunderlag. Om tillräckliga medel inte finns i boet kan

hypoteksunderlaget användas som betalning av övriga konkurskostnader.

I förhållande till övriga säkerställda borgenärer behandlas alltså borgenärer med säkerhet i företagshypotek annorlunda gällande kravet på betalning ur egendom för allmänna konkurskostnader.

77 Welamson, s. 624 f.

78 Jfr 14:1 KL vilken innehåller en lista av vad som anses som konkurskostnader. Kostnader för vård och

försäljning ingår inte, se även prop. 1986/87:90, s. 387.

79 I fallet hänvisades till 81 § i 1921 års Konkurslag (1921:225), som har sin motsvarighet i nuvarande14:18 KL.

80 Håstad och Lambertz, s. 272.

81

33

Motivet bakom undantaget är relativt väl dolt. I förarbeten till den nuvarande KL konstaterades undantaget men motiveringen finns att hitta i äldre förarbeten.⁸² I 1921 års konkurslag (1921:225) kunde betalning av allmänna konkurskostnader ske från underlag som omfattades av särskilda förmånsrätter som endast kunde göras gällande i konkurs. Genom införandet av 1966 års lag om företagsinteckning (motsv. till företagshypotek) skulle företagsinteckning, utan ändring av bestämmelsen, ha fallit utanför, eftersom företagsinteckning kunde göras gällande i såväl konkurs som vid utmätning. Den valda ordningen, att hypoteksunderlaget fick stå subsidiärt ansvar för allmänna konkurskostnader, ansågs motiverad eftersom det antogs att stor del av gäldenärens egendom vid konkursutbrottet ofta bestod av hypoteksegendom. Den nuvarande ordningen ansågs därför befogad eftersom man befarade att konkurs-förvaltaren annars skulle ha undvikit att vidta åtgärder i rädsla för att inte erhålla ersättning och att oprioriterade borgenärer skulle ha avstått från att ansöka om konkurs av rädsla för att bli ersättningsskyldiga. Departementschefen uttryckte även att regeln inte medförde någon väsentlig försämring av företagsinteckning som realkredit och att de naturliga svängningarna i underlaget som ligger i säkerhetens natur medförde att avdrag för konkurskostnader bör vara av underordnad betydelse.⁸³ Det grundläggande motivet för undantaget tycks följaktligen vara att en motsatt ordning skulle kunna motverka konkurser i de fall konkurs är önskvärt. En sådan tolkning ger för handen att andra intressen än borgenärsintressen ryms i uppbyggnaden av konkurslagstiftningen. Regeln medför dock inte att förvaltaren får driva verksamheten på hypoteks-innehavarens bekostnad under vilka förhållanden som helst. I så fall skulle företagshypotekets värde som kreditsäkerhet försämras avsevärt. Det har dock ansetts att vissa åtgärder måste tålas av företagshypoteksinnehavare.⁸⁴

Mot bakgrund av att regleringen i 14:18 st. 2 KL faktiskt innebär en reell särbehandling av borgenärer med företagshypotek, kan frånvaron av diskussion om nämnda särbehandling i senare förarbeten ifrågasättas. Företagshypoteket är den enda särskilda förmånsrätten som svarar för allmänna konkurskostnader. Om tillgångarna i ett konkursbo uteslutande består av fastigheter belastade med särskild förmånsrätt kan boet

82

Prop. 1986/87:90 s. 387 är tyst om motiven och likaså slutbetänkandet SOU 1983:24 s. 353. Se däremot prop. 1967:113 s. ff. med anledning av införandet av 1966 års lag om företagsinteckning.

83 Prop. 1967:113 s. 8 ff. Samtliga remissinstanser höll dock inte med. HovR för Västra Sverige menade att vägande skäl till varför avvikelse från huvudregeln inte hade visats, se närmare s.8.

84

34

34

sakna medel för att betala allmänna konkurskostnader trots regeln i 14:18 st. 2 KL. KL ger inte någon lösning på nämnda problematik och i praxis benämns situationen som en

hybridkonkurs, vilken behandlas som en utdelningskonkurs enligt 10:1 KL eller som en

avskrivning.⁸⁵ Om konkursen avslutas med utdelning till de säkerställda borgenärerna, trots brist på medel, aktualiseras statens subsidiära kostnadsansvar enligt 14:3 KL. Mot bakgrund av det ovan sagda kan det därför ifrågasättas varför endast företagshypoteket omfattas av nämnda särregel.

En tolkning är att undantaget i 14:18 st. 2 KL ger uttryck för föreställningen om företagshypoteket som hybrid mellan allmän och särskild förmånsrätt. Enligt FRL är företagshypoteket en särskild förmånsrätt, som kan göras gällande såväl i konkurs som utmätning. Under en konkurs omfattas dock inte hypoteksinnehavaren av möjligheten till utmätning under konkurs enligt 3:7 KL, vilket panthavare gör. Eftersom möjlighet till utmätning under konkursen saknas, kan anföras att hypoteksinnehavaren är beroende av de allmänna konkurskostnaderna för realisation och därför även bör vara beredd att bära dem. Betydelsen av invändningen minskar dock eftersom företagshypoteks-underlaget är utmätningsbart utom konkurs, även om det kanske inte är den normala realisationsformen.

Mot bakgrund av det ovan sagda kan antas att den av lagstiftaren valda ordningen är motiverad av praktiska skäl, även om den på goda principiella grunder kan ifrågasättas.