Ickeverbal kommunikation ­ hinder, möjligheter och konsekvenser

När det kommer till platstolkens kroppsspråk och ickeverbala kommunikation som en kompletterande kommunikativ del i det tolkande mötet går åsikterna till viss del isär bland studiens respondenter. Majoriteten av respondenter är av åsikt att tolkens kroppsspråk och ickeverbala kommunikation är en tillgång i mötet med klienten. En respondent menar att tolken inte behöver agera likt en “ickeverbal länk” mellan socialsekreterare och klient. Klienten och respondenten kan, trots språkförbistringar och att en tredje person, i form av en tolk, förstå varandra genom det ickeverbala “...man kan ju signalera om man är med på banan eller inte, jag tänker att det här ickeverbala är väldigt, väldigt viktigt.”. Kroppsspråk kan bl.a. ge uttryck för människors attityder och känslor, att den ickeverbala kommunikationen förstärker det som uttrycks verbalt och påverkar därigenom betydelsen för vad personen vill uttrycka (Dimbleby & Burton, 1999; Eide & Eide, 2006). Vi förstår det som att, i förlängningen kan alltså den ickeverbala kommunikationen förstärka de känslouttryck som sändaren och mottagaren förmedlar mellan sig, med tolkens ickeverbala stöd. Utifrån teorin samt genom

respondenternas utsagor tänker vi att den ickeverbala kommunikationen är nästintill omöjlig att bortse ifrån, att kroppsspråket, oavsett om tolken “...sitter rakt upp och ner”, som en respondent uttryckte det, eller använder sin kropp aktivt genom mimik och gester signalerar det känslor och attityder. Allra tydligast uttrycker en respondent kroppsspråkets betydelse, och menar att kroppsspråket är en tillgång för att stärka en redan etablerad relation och en möjlig framgångsrik kommunikativ väg, som kan beskrivas likt ett hjälpmedel i mötet med klienten,

Jag kanske lutar mig framåt åt barnet och använder mig av mina armar för att förstärka mig i vad jag säger […] vänder mig till tolken och säger att ”det här är viktigt” och bekräftar det med mitt

kroppsspråk, att i ett sånt läge så bör ju tolken ha en förmåga att tolka in, att det är viktigt att tolken då själv använder sitt kroppsspråk för att förstärka det. (R6)

Samma respondent redogör en erfarenhet, med anledning att betona vikten av att tolken är en aktiv deltagare i mötet. Respondenten ansåg att tolken hade svårt att nå klienten då tolkens kroppsspråk var nedtonat och avstängt, vilket resulterade i att klienten fick svårigheter att förstå vilket sammanhang den befann sig i. Klienten var i detta ärende ett barn och enligt vår förståelse menar respondenten att tolkens ickeverbala kommunikation är av yttersta vikt vid barnsamtal, då respondenten berättar att barn ofta kan ha svårt att förstå tolkens roll och vad som ingår i dennes uppgift,

Jag hade ett sånt urexempel där en gammal farbror tolkade, och han bara satt där tillbakalutad som en säl i soffan nästan och bara, nästan uttråkad berättade vad vi sa, det här barnet, han grät nästan, började nästan gråta under mötet ”jag förstår inte” sa han […] det var så tydligt under det här mötet att det gick inte fram. (R6)

Det kan sägas vara viktigt för individer att ha en uppfattning om vad en relation innebär, vem som innefattas av relationen och vad som förväntas av parterna. För att detta ska införlivas krävs en god kommunikation och därmed en synlighet gällande vad som sker inom relationen (Ahrne, 2014). Vi tänker, utifrån ovanstående respondents erfarenheter, att med den ickeverbala kommunikationen som förmedlar känslouttryck kan elementen förväntningar och synlighet förstärkas inom relationen. En respondent ställer sig frågande om tolken ska inkludera socialsekreterarens och klientens ickeverbala kommunikation som en del av tolkningen. Respondenten säger, utifrån erfarenhet, att kroppsspråk kan skifta beroende på land, språk och kultur och menar därför att det är upp till tolken och klienten att komma överens och bestämma huruvida den ickeverbala kommunikationen kan fungera mellan parterna och att det av denna anledning inte undersöks mer utifrån respondenten.

Det vet jag faktiskt inte, det är väl också lite grann, hur man talar i andra länder och det har jag tyvärr ingen kunskap om, hans kroppsspråk i samtalet kanske är helt normalt inom det landet eller den regionen där tolken kommer ifrån, som möjligtvis uppfattas väldigt positivt av klienten och det går jag väl inte in och riktigt undersöker och frågar om kroppsspråket och så. (R5)

Respondentens tankar avseende tolkens och klientens gemensamma kroppsspråk går att förklaras med Dimbleby och Burtons (1999) påstående att paraspråket kan ta sig uttryck genom tonfall, styrka och betoning och att dessa kan vara specifika inom vissa kulturer och nationer. Socialstyrelsen (2016) påpekar även, att tolkanvändaren kan behöva lägga på minnet att betydelsen för vissa gester kan betyda olika mellan språkkulturer. Socialstyrelsen exemplifierar att nicka betyder “ja” på svenska men inom andra språkkulturer kan det betyda “nej” (ibid.). Vi gör analysen, av ovanstående citat, att respondenten egentligen inte har vetskap huruvida den ickeverbala kommunikationen är lyckad eller ej, utan beslutar sig för att låta det fortlöpa utifrån en förhoppning om att det mestadels är positivt utifrån klientens perspektiv. Vi väljer att förstå respondentens svar utifrån ett tillitsperspektiv. Om en professionell tillit finns mellan respondenten och tolken kan tolkens kroppsspråk vara en

kommunikativ- och relationell brygga som stärker mötet med klienten och att tolken inkluderar en kulturell kommunikativ aspekt i sin tolkande kommunikation.