Identitet

Det samhälle vi idag lever i kan betraktas som heterogent och fragmenterat. Modernitetens kontinuitet och tydliga strukturer tycks saknas (Trend 1995). Därför kan man argumentera för att det existerar en ny typ av osäkerhet, som härstammar från alltings snabba föränderlighet och brist på stabilitet. Denna osäkerhet är ett konstituerande drag för nutiden och är helt avgörande för identitetsbyggandet. Människorna kan idag sägas leva med ett ”identitets- problem”, dvs. vi saknar resurser för att bygga upp en essentiell, förankrad identitet (Bauman 1997). Det dominerande sociologiska perspektivet på individen såsom först och främst formad av ett fixerat kulturellt system byggt på gemensamma värderingar kan därför ifrågasättas. Denna modell förutsätter existensen av en innehållsmässig essens – en kärna – i varje identitet, som definieras antingen på basis av gemensamt ursprung eller på gemensam erfaren- hetsgrund. Här söker man upptäcka det ”äkta” eller ursprungliga innehållet i identiteten (Grossberg 1996, Aronowitz 1995). Idag hävdas det emellertid ofta, att detta klassiska identitetsbegrepp inte längre är fruktbart att ”tänka med”, eftersom förutsättningarna för identitetsskapandet har förändrats, och det är högst osäkert, om individers handlingar och tankar reflekterar något slags kontextuellt oberoende underliggande essens (Hall 1996b, West 1995).

Istället kan man se identitet som en väv av föreställningar, värderingar och attityder utan egentlig mittpunkt (Barker 1999). Denna betraktelse av indivi- den kan faktiskt spåras även hos Lippmann, som tidigt konstaterade att de betydelser, som människor tillskriver händelser inte enbart varierar mellan kön, ålder, etnicitet och social position utan i högsta grad inom dessa grova klassifi-

ceringar: ”There is no one self always at work. And therefore it is of great importance in the formation of any public opinion, what self is engaged” (Lippmann 1922:11). Wodak m.fl. (1999:16, jfr Isin och Wood 1999) talar om detta fenomen i termer av “multipla identiteter”.

Laclau och Mouffe (1985) menar, att våra uppfattningar om världen är his- toriskt och kulturellt kontingenta, dvs. att de skulle kunna ha ett helt annat utseende i en annan kulturell eller historisk kontext. Den sociala världen är inte bestämd av yttre, på förhand givna, förhållanden. Det marxistiska tän- kandet har traditionellt gjort gällande, att det i samhället existerar objektiva grupper, som människor tillhör antingen de erkänner det eller ej. Enligt Laclau och Mouffe, som själva kallar sig post-marxister, existerar det inga sådana objektiva lagar med vars hjälp man kan kategorisera samhället; det kan alltså

inte på förhand avgöras vilka gemenskaper eller identiteter, som blir mest grund- läggande i en specifik situation. Deras resonemang utgår följaktligen ifrån en anti-essentialistisk ansats.

Identiteten hos det mångfasetterade subjektet betraktas alltså som kontin- gent och endast tillfälligtvis fixerad, då den är beroende av specifika former av

identifikation. Individens identitet handlar alltså om dennes identifikationer,

och det existerar ingen ”äkta” identitet att på något sätt avslöja (Mouffe 1995b, jfr Isin och Wood 1999). Hall (1996b:3) menar, att just identifikationsprocesser är ett av de minst studerade fenomenen, och definierar identifikation som en ”kontingent diskursiv konstruktion”, vilken förutsätter exkluderingen och gränsdragningen gentemot de ”andra”. I många stycken handlar det om imagi- nära identifikationer, ”a fantasy of incorporation” (jfr Balibar 1995).

Betoningen av identifikation som kontextuellt beroende kan man återfinna i exempelvis den diskursteoretiska traditionen. Här poängteras att identitet vis- serligen är kontingent, men att den i specifika situationer ändå är relativt låst.

De konkreta situationerna sätter således gränserna för vilka identiteter som kan antas, och vilka utsagor som kan betraktas som meningsfulla (Winther Jörgensen och Phillips 2000). Laclau och Mouffe (1985:112) använder begrep- pet ”nodal points” för att beskriva denna tillfälliga stabilisering av identitets- position. Man skulle här kunna tala om en potentiell identitetsposition, som aktualiseras i den specifika situationen, och som inte gör anspråk på att utgöra någon form av generell ”kärna” hos individen.

I detta sammanhang bör det betonas, att ”identitetsvävens” komponenter av föreställningar, värderingar osv. i sig inte betraktas som kontingenta utan

som relativt trögrörliga fenomen (se avsnitt 2.2.2.). Det kontingenta elementet återfinns i sätten på vilka dessa komponenter kombineras och aktiveras och

ger upphov till olika identitetspositioner i skilda situationer. Isin och Wood (1999) menar också att identitet har två sidor, dels den flexibla och pluralistis- ka, dels den stabila och varaktiga. De argumenterar följaktligen för att det blir missvisande att bara fokusera den ena av dessa båda aspekter. Som Morley (2000) poängterar, utesluter inte ett till synes essentialistiskt förhållningssätt, där exempelvis den egna gruppens gemensamma karakteristika betonas, öpp- nare former av identifikation hos samma individer vid andra tillfällen. Det är

inte nödvändigt att se identiteten antingen som en fixerad konstruktion eller

som någonting i ständig förändring. Man skulle kunna tala om en form av ”strategisk essentialism”, som alltid är temporär: “It is not forever /.../ every full stop is provisional /.../ not underpinned by any infinite guarantees, but just now, this is what I mean; this is who I am.” (Hall citerad i Morley 2000:253,

kursivering i original)

Man bör dessutom skilja på tillskriven identitet och upplevd identitet. Stu-

dien intresserar sig i första hand för individers upplevda känsla av tillhörighet (som i och för sig ofta står i ett interaktivt förhållande till den tillskrivna) till en

eller flera gemenskaper i olika situationer. Det handlar alltså om imaginära

gemenskaper av det slag som Anderson (1983) så träffande beskrivit. Sådana gemenskaper skiljer sig åt ”inte genom deras autencitet utan genom sättet på vilket de föreställs” (s 15, förf. översättning).

Socio-kulturell identitet

I ett perspektiv där fokus placeras på fragmentering och anti-essentialism, problematiseras identitetsbegreppet i allmänhet och kulturell identitet i synnerhet. Det är i det skiftande kulturella landskapet inte längre möjligt att definiera kulturell identitet i traditionella termer av geografisk plats. Etniska minoriteter är ofta spridda över geografiska territorier och exponerade för ett brett spektrum av möjliga identitetspositioner. Invandrare etablerar många gånger en typ av transregionala identiteter och utvecklar ett flexibelt medborgar- skap, ofta relaterat till de platser där familjemedlemmarna fortfarande lever (Morley 2000).

Kulturbegreppet omvärderas alltså i förhållande till globaliseringens konse- kvenser av ökad interaktion mellan olika delar av världen. Antropologin strä- var idag efter att förstå de processer, som införlivar samhället och kulturer i globala relationer (Wolf 1996). Den kulturella ”mosaikbild” med national- staten i centrum, som antropologin oproblematiskt använt sig av, omprövas då stabiliteten utmanas av de globala krafterna:

It must now be more difficult than ever, or at least more unreasonable, to see the world /.../ as a cultural mosaic of separate pieces with hard, well-defined edges. Cultural interconnections increasingly reach across the world /.../. The entities we routinely call cultures are becoming more like subcultures within this wider entity, with all that this suggests in terms of fuzzy boundaries and more or less arbitrary delimitation of analytical units.

(Hannerz 1992:218)

Idag har individer således stora möjligheter att lära sig mer än en kultur. Detta innebär att vi, beroende på situationen, kan använda oss av olika delar av vår totala kulturella ”portfölj”. Vi införlivar successivt fler element till portföljen, då vi rör oss från den ena kontexten till den andra och ur den hämtar vi, för den aktuella situationen, relevanta verktyg (Wolf 1996). En sådan teoretisk konstruktion kan återfinnas hos Hannerz (1996:49), som inte accepterar begreppet kultur i pluralis, eftersom detta alltför starkt associerar till avgränsning och homogenitet. Istället talar han om en enda ”världskultur” – samlad i en pool – ur vilken individer eller olika typer av kollektiv är relativt fria att själva forma sin specifika kulturella portfölj. Tomlinson (1999) förtydligar detta genom att betona att globaliseringen av kultur kan betraktas som själva kontexten – världskulturen – inom vilken komplexa former av kulturella utbyten äger rum. Det handlar alltså inte om ett enda likriktat betydelsesystem eller om en enda homogen världskultur. Världskulturen bygger inte heller på en modell av den

nationella kulturen i förstorat format utan äger sina egna såväl partikulära som universella karakteristika. Det har blivit vanligt att prata om ”hybrid” eller ”kreoliserad” kultur.

Det existerar en generell föreställning om att etniska identiteter är de mest grundläggande i multietniska samhällen. Detta kan ses som en direkt följd av ett essentialistiskt ”mosaiktänkande”, där den etniska gemenskapens gränser tros ha störst inflytande över den enskilda individens agerande och uppfatt- ning om sig själv. Lange och Westin (1981) ger exempelvis uttryck för denna idé, då de utgår ifrån att etniciteten har mycket stor genomslagskraft, framför- allt under krisförhållanden. Den etniska lojaliteten sägs under sådana omstän- digheter överskugga alla andra grupplojaliteter. Etniciteten styrka beror, me- nar Lange och Westin, på dess nära relation till språket, vilket förmodas koppla

samman individens subjektiva identitet med den kollektiva etniska identiteten. Hannerz (1996) framhåller dock det problematiska med att ge alltför stor em- fas åt språkets roll som kulturförmedlare. I den alltmer globaliserade världen kan andra symboliska former, t.ex. genom den utbredda medieteknologin, er- sätta eller åtminstone komplettera språket som kulturförmedlare. Dessutom är två- och flerspråkighet idag mycket vanligt. Människor kan i ökande utsträck- ning skifta, både situationellt och rutinmässigt, mellan olika språk. De imagi- nära gemenskaperna korsar idag även etniska och språkliga gränser.

Den etniska kategoriseringen har alltså en flytande karaktär, och när en per- son rör sig mellan olika sociala sammanhang förändras också den relativa be- tydelsen av etnisk tillhörighet. Andra typer av grupplojalitet kan därför över- skugga betydelsen av den etniska tillhörigheten (Eriksen 1993), som alltså kan betraktas som något subjektivt, dvs. något som upplevs av den enskilde indivi- den och inte i första hand tillskrivs ”utifrån”. Därför kan man argumentera för, åtminstone hypotetiskt, att individen själv har makten att accentuera eller tona ned sin etniska identitet. Man har ett spektrum av potentiella identitets- positioner att välja mellan och det är inte på förhand givet att det just är den etniska, som kommer att aktualiseras. (Eriksen 1993, jfr Svanberg och Tydén 1999). Man skulle också kunna tala om en symbolisk etnicitet, som enbart

kommer till uttryck vid vissa tillfällen, t.ex. vid speciella högtider. Den etniska identiteten manifesteras på detta sätt symboliskt i olika sammanhang (Svan- berg och Tydén 1999).

För att sammanfatta kulturproblematiken kan man konstatera, att det i det nutida samhället inte är möjligt att oproblematisk härleda konstruktioner som kulturell gemenskap och identitet till den traditionella moderna kontexten, vare sig etnisk, språklig eller nationell. Individens närmaste omgivning är endast en av flera sociala kontexter och därför är den etniska identiteten endast en av flera tillgängliga. De transnationella kontakterna är för många individer själv- klara tillgångar i vardagen – både genom medieteknologin och via de ”mänsk- liga” nätverken orsakade av geografisk mobilitet (Morley 2000).

Politisk identitet

Det är inte lätt att analytiskt särskilja medborgaridentitet i sin allmänna form från den politiska varianten, då man kan betrakta alla typer av gemenskaper som potentiella politiska arenor. Politik kan definieras som själva konstituerandet

av den politiska gemenskapen och behöver alltså inte relatera till de praktiker som äger rum inuti en redan etablerad sådan (Laclau och Mouffe 1985). I moderniteten har politik framförallt handlat om partier, parlamentarism och fackföreningar men kan också betraktas som lokalt förankrade praktiker på mikroplanet. Man kan se den ökande graden av pluralism som att den skapat

nya arenor för politisk handling. Definitionen av det ”politiska” utvidgas då till att omfatta även vardagslivets praktiker (Gibbins och Reimer 1999):

The politicization of social spaces formerly considered neutral makes appa- rent the often unacknowledged power relations in everyday activities /.../. Rat- her than diminishing a sense of political agency by negating essential notions of the subject, the principles of radical democracy have the potential of reinvi- gorating the subject within new spheres of activity.

(Trend 1995:15)

Denna ”vardagspolitik” utmanar en mängd olika diskurser och institutionali- serade former av makt. Modernitetens makropolititiska konfrontationer har handlat om makten över en centraliserad ekonomi och statsform. Idag måste fokus förflyttas också till de mikropolitiska processerna, där en mängd lokala grupper utmanar diffusa och decentraliserade maktformer utspridda på alla nivåer av samhället (Best och Kellner 1991):

Free political action from all unitary and totalizing paranoia. Develop action, thought, and desires by proliferation, juxtaposition, and disjunction, and not by subdivision and pyramidal hierarchization.

(Foucault citerad i Best och Kellner 1991:54)

Laclau och Mouffe (1985) menar, att moderniteten och de moderna institutionerna äger många positiva egenskaper, som man bör bygga vidare på. De avvisar emeller- tid den liberala traditionens betoningen av universalism liksom den, inom marxistisk tradition, traditionella emfasen på klass, vilken de betraktar som essentialistisk. De nya politiska rörelserna, engagerade i frågor kring exempelvis jämställdhet, miljö och fred, visar hur de politiska antagonismerna blivit mer komplexa till sin natur och därför omöjliga att reducera till klass. Istället betonas den öppna, kontingenta och pluralistiska karaktären av politisk identitet och kamp. Även om inte extrem postmodernism, som fullständigt pulveriserar sam- hället till autonoma fragment accepteras, ges ändå emfas åt den nya komplexiteten av det sociopolitiska fältet. Politiska identiteter är således aldrig givna, utan konstitueras kontextuellt utifrån olika element. I den liberala demokratin betraktar man inte politikens subjekt som någonting annat än medlemmar av

mycket vaga på förhand givna gruppformationer, men man kan också betrakta subjektet som konstruerat av en mångfald identifikationer, där några av dem blir politiskt viktiga för en tid och i vissa kontexter (Scott 1995).

Därför är det för Mouffe (1995a, 2003), väsentligt att utveckla – radikali- sera – den liberala modellen. Målet för den radikala liberala demokratin är således inte att skapa ett helt nytt samhälle utan att använda den liberala tradi- tionens resurser för att bekämpa olika former av förtryck. Mouffe kritiserar dock dess grundtanke om att den fria diskussionen har möjlighet att resultera i en universell och rationell konsensus som en indikation på den kollektiva viljan. Pluralismen i samhället, som betonas även i den liberala traditionen, innebär att total konsensus är omöjlig. Tvärtom är konflikter och antagonismer

naturliga konsekvenser av utvecklad pluralism och därför konstituerande för ett fungerande demokratiskt system. Politik kan aldrig förstås om man inte tar hänsyn till de passioner som fungerar som drivkrafter. Som Marcus (2002, jfr Ojala 2004) poängterar kan inte demokrati bygga enbart på det konsensus- präglade samtalet. Det är enbart via emotioner, som individer blir engagerade

och deliberativt aktiva, och det är endast emotioner, som kan initiera kollektiv handling: ”In politics, it is conflict and the attention it brings, not virtuous citizens, that make for rationality.” (Marcus 2002:148).

Den utmärkande egenskapen för politik är, enligt Mouffe (1995a), kamp,

inte inriktad mot fysiska sociala agenter utan mot specifika subjektspositioner. För att ”vi” skall kunna definiera ”oss”, måste vi först särskilja ”oss” ifrån ”dem”. Detta betyder att vi upprättar en gräns, att vi definierar en fiende. Ingen kamp är möjlig utan konstruktionen av någon form av gräns gentemot de dominerande och det existerar ingen radikal politik, om inte de rådande maktförhållandena utmanas. Att ett samhälle förlorat all sin antagonism och konfliktbenägenhet, betyder inte att det uppnått det optimala demokratiska stadiet, snarare tvärtom (jfr Jameson 1995). Målet för demokratin är således inte att uppnå total konsensus utan att skapa möjligheter för kommunikation

mellan olika antagonister. För att bereda utrymme för de dissidenta rösterna

måste följaktligen en arena för gränsöverskridande kommunikation existera, som möjliggör ”a dialouge across difference” (Aronowitz 1995:124).