Identitet under och efter tiden i kriminalitet

Vi har valt att se på identitet utefter vad Erik H Eriksson menar att identitet handlar om. Enligt honom utvecklas ens identitet genom att man vet vem man är, hur man ser på sig själv, hur andra ser på en samt att det finns en överensstämmelse mellan dessa bilder. Identitet handlar också om att acceptera sig själv och uppleva sig som en hel person (Erikson,1968). Utifrån detta har vi analyserat hur informanterna ser och har sett på sig själva, vilken bild de försökt ge andra av dem själva, i vilken utsträckning de har känt acceptans för sin egen person samt hur de upplevt sin identitet och tillhörighet.

5.5.1 Normalisering – att rättfärdiga beteendet

Flera av våra informanter berättar hur de under sin tid i kriminalitet inte sett sig själva som kriminella. De beskriver hur de jämförde sina handlingar med andras handlingar, vilka de ansåg var allvarligare. På så sätt kunde de rättfärdiga eller avdramatisera brotten de själva utförde. Några av informanterna beskriver hur de ville göra en förändring i sitt liv, efter att ha levt flera år i vad de i efterhand kan se var en kriminell livsstil, men att de då inte tyckte att de behövde jobba med sin kriminalitet, eftersom de inte upplevde sig själva som kriminella. Nedan beskriver Amanda hur hon tänkte när hon ville göra en förändring:

Jag vet när jag vände, när jag verkligen ville göra någon förändring, [...] så fattade inte jag att jag var kriminell. För allting är ju relativt (skratt). När de säger att jag ska jobba med min kriminalitet så varför ska jag göra det, för fan jag har inte mördat någon eller jag har inte gjort något bankrån, ungefär så. Det finns ju alltid dem som är värre än mig. Så jag tyckte inte att jag var kriminell, jag menar plockade jag bort drogerna så tänkte jag att det löser sig. Men riktigt så är det inte, för tänket finns där hela tiden.

(Amanda)

Som citatet visar hade Amanda en insikt om sin drogproblematik men inte om sin kriminalitet. En annan informant beskriver hur han varken förstod att han var

missbrukare eller kriminell, utan bara upplevde svårigheter att få ihop tillvaron i slutet av sin kriminalitet och därför ville göra en förändring.

… jag tyckte att det var helt okej att jag sålde droger. [---] Jag tyckte att jag gjorde ingen något illa. Folk kommer och ger mig pengar för att få droger, det är väl inte mitt fel, tyckte jag då. Gör inte jag det gör någon annan det […] det tog ju rätt lång tid innan jag faktiskt accepterade att jag, ja men jag har fan varit kriminell under flera års tid. Och de… det tog också rätt hårt på mig för jag har alltid tyckt att kriminalitet det är ju helt fel, jag har aldrig kunnat fatta, vem fan går in och stjäl av folk liksom, hur fan kan man göra de, har man ingen karaktär. Så har jag ändå varit kriminell själv.

(Josef)

Josef berättar hur det tog hårt på honom att inse att han hade varit kriminell under flera års tid, eftersom han haft en syn på kriminalitet som något dåligt. Sarnecki (2010)

skriver att unga brottslingar inte sällan använder sig av neutralisationstekniker för att möjliggöra lag- och normöverträdelser. Två av dessa neutralisationstekniker är förnekande av skada samt förnekande av offer. Dessa två tycker vi oss se att Josef använde sig av när han var aktiv kriminell. Dels verkar det som att han förnekade för sig själv den skada han orsakade andra då han i stunden upplevde att han ”gjorde ingen nått illa”, dels förnekade han att det fanns några offer för hans handlingar då han bara sålde droger och de som köpte av honom själva valde att göra det. Även de andra

informanternas historier visar på hur de hade neutraliserat och normaliserat sitt handlande genom sitt sätt att tänka. Ett tydligt exempel på detta är följande citat där Pontus berättar hur synen på hans handlingar förändrats efter att han jobbat med sig själv.

Jag har ju kunnat se sådana saker som att ja, men stjäla… eller köper jag en stulen stereodel till exempel, ja men va fan, då gör ju inte jag någonting, jag har ju inte brutit mig in hemma hos någon. Sen efteråt, när jag har bearbetat de värderingarna, så har jag ju insett det att nej, men det är ju någon annan som har gjort det och på grund av att jag då i det fallet skulle ha köpt den, så har ju den här personen stulit [---] Det är ju inte rätt, det har jag haft med mig hemifrån också. Det är inte okej att ta från en privatperson eller att bryta sig in i någons villa […] det har jag alltid tyckt har varit riktigt fel. Men, att stjäla från en affär, det är ju faktiskt också fel liksom.

(Pontus)

Att rättfärdiga sina handlingar förklaras av Amanda som ett sätt att överleva livet med en kriminell livsstil. Hon uttrycker även det som ett beteende som blir så självklart att det sker omedvetet och konstant.

Jag har alltid rättfärdigat jävligt mycket och det är också någonting som jag har jobbat jättemycket med. För det spelar ingen roll vad jag har gjort och inte gjort, för jag har alltid rättfärdigat det nått så pass vidare så att det nästan har varit en lag för mig […] För att överleva i det här så rättfärdigar man. Det finns alltid vissa saker som inte är bra tycker man själv, då ger man fan i det, för då är man bättre människa, oavsett vad man än gör för någonting. Det är knepigt, men jag ser att det är ett sjukt beteende, likaväl som att vara missbrukare.

(Amanda)

Vidare berättade Josef att eftersom han hade en bild av sig som hederlig under större delen av sin tid i kriminalitet kunde han tycka sig göra rätt, trots sin negativa

grundinställning till kriminella personer och kriminalitet. Josef kunde därför vara kriminell och samtidigt tycka att det var fel att vara kriminell.

När våra informanter berättat hur de tänkt kring kriminalitet, för att rättfärdiga vad de gjort, ser vi likheter med Gunnar Bergströms (2009) beskrivning av hur tolkningen och förståelsen av världen förändras, när ett kriminellt trossystem utvecklas. Likaså ser vi hur detta gör det möjligt att vara kriminell trots samhällets starka normer mot detta. Vi anser att detta tyder på att våra informanter omtolkade både innebörden i sina

handlingar och kontexten dessa utfördes i, så att dessa inte upplevdes som kriminella. Därmed blev de inte heller ett hot mot deras identitet, vars internaliserade bild var att veta vad som är rätt och fel. Om vi försöker förstå denna normaliseringsprocess utifrån ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv ser vi att de genom ett omtolkande undvek att bryta mot det Mead (1976) kallar för den generaliserade andre. Mead menar att normer och värderingar byggs upp hos individen i samspel med dels samhället, dels andra personer vilka ingår i samma sociala grupper som de själva. Dessa normer utgör den generaliserade andre och styr både tanke och handling hos individen, då vi omedvetet

försöker att inte handla mot denne för att undvika skuldkänslor. För de av våra

informanter vilkas generaliserade andra innefattade en norm att kriminalitet är felaktigt, så blev normaliseringen av deras kriminalitet ett sätt att undvika det dåliga samvetet. Vi ser att denna process kan fungera likt en försvarsmekanism för att göra den kriminella livsstilen uthärdlig.

Vi vill också påpeka att det faktum att de flesta av informanterna menade att det var deras drogmissbruk som gjorde dem kriminella, kan tolkas som en normalisering av själva droganvändandet, då det i sig är olagligt.

5.5.2 Fasad mot andra – ”jag mår bra”

Gemensamt för flera av våra informanter är att de under tiden de levde i ett kriminellt sammanhang försökte upprätthålla en fasad, som lät påskina att deras tillstånd var bättre än det faktiskt var. Denna fasad beskrivs gentemot samhället, deras ursprungsfamilj, nybildade familj och även mot deras kriminella umgänge. Förmågan att kunna dölja vad man gör och hur man mår verkar vara central i upprätthållandet av denna fasad. Josef berättar hur omgivningen inte såg hur det egentligen låg till med honom och att detta var möjligt genom en god förmåga att dölja detta.

Det märktes ju inte så mycket i min omgivning. [---] Jag var rätt bra på att dölja det. Även om jag va väldigt illa däran, så var det ingen som förstod någonting, alltså jag kunde liksom vara aktiv missbrukare, kriminell och sköta skolan. I början, första åren. Så det tog ju rätt lång tid innan folk fattade vad som pågick. Det var mina vänner som såg det. Jag tror inte folk på min skola och på mitt jobb, de ville liksom inte förstå vad som.. folk vill i allmänhet inte se sådana grejer, vill inte ta upp det, de tycker det är jobbigt liksom…

(Josef)

Ur ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv menar man att beroende på hur vår föreställningsvärld ser ut, varseblir vi olika saker samt tolkar det vi ser på olika sätt (Trost & Levin, 2010). Detta skulle kunna förklara Josefs upplevelse av att

omgivningen inte såg vad som hände honom i inledningsskedet av hans kriminella livsstil. Vi ser att informanterna ville dölja sin livssituation för att inte gå emot samhällets normer och den generaliserade andre alltför mycket, vilket innebär att de ändå har haft en internaliserad norm som säger att kriminalitet är felaktigt. Vi anser att det finns en motsägelsefullhet i detta. Å ena sidan normaliserar de sina handlingar som vi beskrev i kategorin ovan, å andra sidan vill de dölja sin livsstil för vissa i sin

omgivning, vilket ändå tyder på en insikt om att det de gjorde var fel utifrån samhällets normer.

Flera av informanterna målade upp en fasad redan i början av sin kriminella livsstil. Olle berättar hur han försökte få även professionella att tro att han mådde bra:

Jag blev alltid dömd till vård inom socialtjänsten då ju, och var det någonting jag kunde ljuga om och måla upp en bild av… det hade man ju gjort i alla år för lärare och andra vuxna, att allting var ju bra med mig.

(Olle)

Även senare i den kriminella livsstilen höll han upp en fasad:

Jag träffade ju en tjej. Hon hade barn sedan tidigare och sa det att du får inte missbruka om du är tillsammans med mig och sådant, och nä självklart sa jag, det tänker jag inte göra

heller men däremot blev det ju så att jag gick ju in det där, så jag levde sånt dubbelliv istället. Att jag missbrukade hela tiden, samtidigt som jag höll uppe en fasad att jag inte gjorde det.

(Olle)

När Olle berättar om sitt tidigare dubbelliv tycker vi oss höra att han hade olika roller med väldigt olika förväntningar. Enligt Trost och Levin (2010) har alla människor multipla roller med olika positioner beroende på vilken kontext man befinner sig i. Till exempel kan man ha en roll som student, en som småbarnsförälder och en som DJ på stans hippaste klubb. Självklart har man ännu fler. I alla positionerna har man olika förväntningar på sig, och förväntningarna på hur du ska agera som student skiljer sig ganska mycket från hur du förväntas agera som DJ. Vi försöker infria dessa

förväntningar efter bästa förmåga, och om inte rollerna ligger alltför långt från varandra eller motsätter varandra så lyckas det oftast. I Olles fall hade hans positioner extremt olika förväntningar. Hans roller innebar också direkta motsättningar eftersom den ena rollen innefattade ett missbruk, och det är svårt att vara missbrukare periodvis, därav blev förväntningarna svåra att infria.

Även Amanda beskriver hur hon höll upp en fasad för omvärlden så länge hon kunde men att hon kom till det stadiet där det var nästintill omöjligt:

Fast många kanske anade att någonting är fel så kämpade jag med att bibehålla den fasaden, för så länge jag hade den fasaden så kunde de inte komma åt mig. [---] Men när jag inte hade mitt hem eller den här fasaden kvar då var jag liksom en knarkare officiellt och då hade jag ju inget jag kunde dölja och då kunde jag liksom göra vad jag ville och det gjorde jag ju,...

(Amanda)

För Amandas del såg hon inte längre någon mening med att visa en fasad, den hade börjat rämna när hon förlorade sitt hem. Vi ser liknande fenomen hos de andra

informanterna; tillslut rämnar fasaden i takt med att de tappar kontrollen mer och mer. Eller släpper de den medvetet för att de inser att det inte längre fungerar för dem. Enligt Mead (1976) är vårt jag uppdelat i två olika delar, ”Me” och ”I”. I ”Me” ingår våra olika sociala roller med de förväntningar vi har uppfattat från andra. Delen som kallas ”I” syftar på vår spontana del som reagerar på det vi uppfattar omkring oss. Vårt ”I” är delvis styrt av vårt ”Me” samtidigt som vårt ”I” med tiden förändrar vårt ”Me” genom ny input. Om vi applicerar Meads tankesätt på våra informanters liv, med de olika roller och fasader de skapat, kan vi tänka att de olika sociala rollerna ingår i deras ”Me” men att deras beteende utgår ifrån deras ”I”. ”I”et som i sin tur blir styrt i olika riktningar av deras ”Me” beroende av sammanhang. När informanternas fasad rämnar tolkar vi det som att deras ”Me” inte klarar av att styra ”I”:et hela tiden, utan deras ”I” kanske reagerar spontant på en känsla istället, och det blir svårare att hålla isär rollerna.

5.5.3 Självkänsla och egenvärde

Vad vi finner framträdande i vår empiri är att flera av våra informanter verkar ha haft låg självkänsla. Ett citat som tyder på detta är nedanstående:

Mina knarkande vänner de gillade ju att jag hade mycket droger. Och jag trivdes med att de gillade det, då kände jag mig värdefull jag hade nått att komma med. Jag kände inte mig

värdefull om jag inte kunde… alltså ge någonting så. Jag var tvungen att ge någonting hela tiden för och ligga plus, annars låg jag på minus och då tyckte ingen om mig

(Josef)

Att inte känna sig värdefull som människa utan att prestera något, tolkar vi som ett tecken på dålig självkänsla. Ytterligare några informanter beskriver hur de på grund av dålig självkänsla fann en tillfredsställelse genom att prestera och leverera inom det kriminella sammanhanget. Då en viktig del av identiteten är att kunna acceptera sig själv (Eriksson, 2010), ser vi att avsaknaden av en självkänsla kan försvåra

identitetsutvecklingen.

Vi uppfattar att denna brist på självkänsla var framträdande även under den sista tiden i kriminalitet. Flera av informanterna beskriver hur de har fått jobba med sin självbild och sin självkänsla för att sakta bygga upp den. Pontus berättar här om sin väg till en bättre självkänsla:

När min självkänsla ökade och jag kände det att jag faktiskt är någon, att jag kan saker och att jag är värd någonting. Då kände jag att, jag behöver aldrig gå tillbaka till detgamla […] Jag tog väl droger för att slippa vara mig själv. Sen när jag slutade med drogerna, ja då ville jag fortfarande inte vara mig själv, men efter ett tag så trivdes jag mer med mig själv. Nu trivs jag så bra med mig själv så att jag vill inte ta droger för att jag kommer att förlora mig själv igen.

(Pontus)

Pontus beskriver också hur han alltid kommer att behöva jobba med sig själv för att må bra, och att han tror att hans självkänsla skulle kunna raseras på nytt i ett destruktivt sammanhang. Människans känsla av värde ur ett symbolisk interaktionistiskt perspektiv är något som hela tiden skapas i relation till andra. Det är ingenting som bara finns, utan något som sker i en ständig process (Trost & Levin, 2010).

Som vi nämnde tidigare är acceptansen gentemot en själv en viktig del av uppbyggnad av en bättre självkänsla. För att känna egenvärde måste ens personliga känslor

accepteras och inte tryckas undan. När vi frågade Olle vad han såg var största skillnaden i sitt liv efter att ha lämnat kriminaliteten svarar han följande:

Ens mående! Just att man helt plötsligt ska börja känna på ett sätt, man dövar inte sina känslor någonting. Det är det som var det fina med att komma till KRIS, här kan jag sitta och snacka om att jag mår dåligt, och här kan jag sitta och ta upp att jag är drogsugen, eller att man har tänkt på ett visst sätt. Och man kan jobba med sina tankar och beteendet. Någonstans är de väl de svårast att man ska känna saker och inte ta någonting för att döva dem, än att ändra sitt beteende. Det trodde jag var svårast, men det har gått ganska bra faktiskt

(Olle)

Vi anser att Olles nya sätt att hantera känslor har hjälpt honom att bygga upp en självkänsla. Bergström (2010) menar att det är lättare att ändra sitt beteende än sin identitet. Om ens självbild och självkänsla är en del av ens identitet blir det förståeligt att det är själva förändringen i hur Olle förhåller sig till sina känslor som blir jobbigt snarare än förändringen i beteendet i sig.

5.5.4 Identitetsförvirring – identitetsförlust

Som vi tidigare har berört var det flera av informanterna som hade en bristande känsla av att vara någon, när de var unga. Drogerna och kriminaliteten gav dem en tillhörighet och likaså en identitet. Flera av dem hade ett behov av att, i det kriminella

sammanhanget, ta på sig en roll för att vara någon, både för sig själva och andra:

Men när jag gick i femte klass så började jag ändra umgänge igen och började hänga ihop med äldre killar och tjejer som liksom rökte och var lite sådär tuffare så att säga och man sökte sig till dem och fick mer eller mindre en liten roll som slagskämpe […] direkt så va det ju viktigaste, att man skapade sig den där identiteten, att man var den där stökiga killen som höll på med en del olagligheter […] Samtidigt som man trodde att man var sådär tuff på utsidan så var man sådär liten därinne nånstans.

(Olle)

Som vi tidigare redogjort för i definitionen av identitet, så var en viktig del i utvecklandet av identiteten att hur man ser på sig själv och hur andra ser på en överensstämmer i viss utsträckning (Erikson, 1968).

Då tyckte jag ju att det var alla andras fel, att mina föräldrar tycker inte om mig, mina gamla kompisar bara skiter i mig, sviker mig, sådant tänkte jag då, de lämnar mig själv - inte konstigt jag umgås med skumma människor, när alla normala människorna tar avstånd från mig. Sådana grejer tänkte ju jag, jag skyllde allting på alla andra. Kunde aldrig se att det var jag själv som satte mig i skiten och folk gjorde skumma grejer mot mig, jag sökte mig till sjukare och sjukare människor.

(Josef)

Josef beskriver hur han hade svårt att se på sig själv utifrån sina bekantas synvinkel. Vi gör rollövertaganden när vi ser på oss själva utifrån andra människors perspektiv. Det hjälper oss att skapa en bild av oss själva och reflektera över vårt handlande. Det är vårt ”Me” som gör detta och reflekterar över våra relationer till andra, och därefter styr hur