Informationsöverföring före språkets tillkomst

I Donalds modell (1991) är symboltänkandet ett avgörande kognitivt verktyg med vars hjälp människan kunde utveckla fysiska verktyg och sociala mönster för att hävda sig som art. Användandet av minspel och gester var viktiga i individkontakterna före språkets tillkomst. Enligt Säljö (2000) är språket ett viktigt verktyg i det vi kallar tänkande. Tänkandet är enligt honom som ett inre samtal. Tänkandet i verbal representation organiserar i högre grad tankarna kring den egna verkligheten än tänkandet i symbolisk representation genom att språket kan peka ut speciella aspekter av det som symbolen representerar.

Kunskapsöverföring i begynnelsen (före språkets uppkomst - enligt genetikerna utvecklades språket för ca 100 000 år sedan) byggde troligtvis mycket på att den som hade förvärvat en praktisk kunskap demonstrerade användandet av objektet/redskapet för lärlingen. Kunskapsbyggandet initierades i direkt kontakt med objektet. Lärlingen kunde sedan fördjupa kunskapen i interaktion med redskapet,

undersöka vad som fungerade och vad som inte fungerade. Det handlade med andra ord om en tvåvägskommunikation med objektet.

Ett minne som vid återerinring upplevs med plats och en tidsmässig början och slut definierades av Tulving (1972) som ett episodiskt minne. De episodiska minnena ersätts av ett semantiskt minne när generella kunskaper ur episoderna uppenbarat sig för individen. De båda minnesformerna skiljer sig i struktur men inte i var de lagras. Enligt Säljö (2005) var dessa episoder möjliga att kommunicera, även under den mimetiska perioden, innan det förekom talad kommunikation mellan två individer som levde tillsammans inom samma lilla grupp. Donald (1991) hävdar att de individer som ligger närmast människan intellektuellt, aporna, verkar ha enbart episodiskt minne eftersom de saknar symbolisk representation, Donald menar att deras enda representation är händelsen. En konsekvens av hans beskrivning skulle kunna vara att aporna inte kan skapa semantiska minnen. Enligt Donald är människans språk en omkodning av den symboliska representation som föregick språket. I ljuset av att människan utvecklade en jämförelsevis hög kultur redan före språket, skulle Tulvings utsaga att episodiska minnen ersätts av semantiska minnen kunna tala för att den symboliska representationen är en mycket viktig skillnad mellan människa och apa. I Donalds beskrivning utvecklas även procedurminnen ur episodiska minnen, men dessa kunskaper handlar enbart om att fysiskt kunna agera rätt i en given situation. Det symboliska bearbetandet bör rimligtvis ha begränsats till att koppla synbara, emotionella, rumsliga och kronologiska likheter.

En erfarenhet består enligt Dewey (1997) av två komponenter, en aktiv och en passiv. Den aktiva delen är ett skeende, en handling eller ett test, den passiva delen är upplevandet av aktivitetens konsekvenser vilka vid reflekterande kan leda till lärande (jfr dubbelkodnings

Interaktionskarta 1. Kommunicerandet före språkets tillkomst

OBJEKT

teorin). Skeendet är som Dewey uttrycker det ”skrivet i vattnet”. Vattenringarna ger avtryck (jfr ett episodiskt minne) endast om händelsens utfall påverkat individen sinnligt. Minnet är en obearbetad erfarenhet. När händelsen genererar reflektioner som kopplar händelser bakåt i tiden eller påverkar framtida agerande, drar man lärdom av erfarenheten (jfr ett semantiskt minne). En erfarenhet är ett undervisningserbjudande. För att knyta an till Interaktionskarta 1. är erfarenheten människans ursprungliga skola. Enligt Dewey är det kunskap om den är ”kumulativ eller går ut på något, eller har mening” (Dewey, 1997, s.184). Talet fyra har i olika studier de senaste 100 åren angivits i studier som det högsta antal man sinnligt kan uppleva (subitize). Riggs et al. (2006) visar, med vuxna försökspersoner, att antal upp till tre uppfattas i en subitized process både visuellt och taktilt, medan fyra och talen över ger avvikande längre responstider och avvikande ökad felprocent. Fischer (1992) redovisar studier som påvisar att antal över tre hanteras av höger hjärnhalva (en bedömning av helhetsbilden) medan vänster hjärnhalva klarar upp till tre problemfritt vilket i sig kan vara en indikation på att räknefärdigheterna kommit in sent i evolutionen, att språket skulle kunna vara en förutsättning för räknandet. Fastslåendet av det högsta ”ögonblicksantalet” i olika studier, sammanfattar Fischer, är 3 eller 7 beroende på om subitizing grundas på; när responstiden ökar avvikande mycket eller när angivet antal är felaktigt i mer än 50% av svaren. Antal över dessa gränstal bör ha varit ett problem för en individ före orden så att även om personen lyckades koppla ett antal objekt till att vara samma som antalet fingrar på händerna, så bör alla antal över gränstalen ha ställt till problem.

Alltså människan var en lika mycket tänkande varelse då, det var bara redskapen som var sämre. ”Ögonblicksantalet” igen, nutida studier av schackspelare, oavsett spelarnivå, visar inga större skillnader vid intelligenstester (Lundh, Montgomery och Wærn, 1992). Vad som skiljer dem åt är kapaciteten att avläsa ”brädet”. Nybörjare kan vid test med hjälp av minnet placera ut omkring fem pjäser i en uppställning korrekt medan mästare har kapacitet för omkring tjugo. En inre kontext mellan objekten gör det möjligt att erinra sig fler objekt än ”ögonblicksantalet”. Det är inte antalet som erinras, utan det är det strategiska sambandet i bilden som återerinras och som indirekt ger antalet - alltså ett bildtänkande som rimligtvis har levt kvar sedan det preverbala stadiet. Detta talar för att samma intelligenta tänkande existerade, men det logikstärkande redskapet ”lingua” saknades. Förutom det organiserande språket saknades den likaledes organiserande matematiken. Avsaknad av tidsbegrepp bör också ha varit hämmande.

Lundh, Montgomery och Wærn ger ytterligare ett exempel på icke-verbalt tänkande. Antag, att du tänker och plötsligt får en insikt och försöker förmedla den med språket, då kodar du om idén i ord och känner efter om orden stämmer med idén. Deras poäng är att om du tänker med språkets hjälp så borde det vara oproblematiskt att uttrycka insikten verbalt. Tänkande på individuellt plan sker rimligtvis med någon form av personligt symbolspråk i grunden, ett symbolspråk som fanns före orden.

3.1.1.1. Tyst kunskap och kreativitet

Utan orden bör all kunskap ha varit den erfarenhetskunskap som Dewey (1997) beskrivit och på många sätt vad som idag kallas tyst kunskap. De lagrade erfarenheterna och deras kopplingar ger möjlighet att ta icke-verbala beslut om vad som brukar fungera och vad som inte fungerar. Millar (2004) skriver att tyst kunskap också kallas för ”knowledge in action”, helt i enighet med föregående påstående. ”Polanyi förnekade att det skulle finnas en teoretisk

kunskap i ordets bokstavliga mening” (Liedman, 2001, s.115). En verbal förklaring, är inte

heltäckande, har inte ett eget liv, utan den får liv först när mottagaren har möjlighet att bidra med den tysta kunskap/”knowledge in action” som gör förklaringen meningsfull för mottagaren. För gruppens/stammens fortsatta välbefinnande var de yngre medlemmarna tvungna att genom tradering (överföring mellan generationerna) ta till sig den i gruppen samlade kunskapen, för att framgångsrikt leda gruppen vidare och så småningom föra kunskapen vidare, förhoppningsvis ytterligare förädlad, till nästa generation (Säljö 2005). Traderingen skedde i en lärlingsliknande form där den yngre generationen följde med i de dagliga sysslorna och så småningom deltog aktivt i dessa. I nutida lärlingsutbildning går lärlingen bredvid en erfaren yrkesman/kvinna för att ta del av all den kunskap som, trots vårt verbala samhälle, av någon anledning inte förmedlas verbalt. Den mimetiska kommunika-tionen skedde med:

Tones of voice, facial expressions, eye movements, manual signs and gestures, postural attitudes, patterned whole-body movements of various sorts, and long sequences of these elements. (Donald, 1991, p. 169)

Ett antagande att även färger hade en viktig roll i kommunikationen kan knappast vara kontroversiell. I jägarkulturen var sinnen tränade för färger och läten viktiga för jakten och överlevandet. Än i våra dagar använder vi färger i kommunikationen, i kläderna för att signalera grupptillhörighet.

FAKTARUTA: Minnet (Kommer att behandlas vidare i avsnitt 3.2.1.)

På förslag av William James, 1890, delades begreppet minne upp i två enheter, som senare kom att kallas Arbetsminne och Långtidsminne. Senare såg man att Långtidsminnet kunde delas upp i ytterligare underenheter. Under det senaste decenniet har minnesforskningen tillsammans med medicinsk forskning nyttjat diverse tekniker såsom positronemission (PET) och magnetröntgen (fMRI), med vars hjälp man har verifierat och enats kring en minnesstruktur i vilken Långtidsminnets innehåll delas upp i kategorierna Deklarativa minnen och Icke - deklarativa minnen. Dessa i sin tur delas upp i underkategorierna Episodiskt minne (Upplevelseminne) och Semantiskt minne (Vad man lärt sig minne) respektive Procedurminne (Hur man gör det minne) och Perceptuellt representationssytem (Att känna igen minne) (Nilsson, 2004).

Tack vare det som Vygotskij (1930) kallar högre mentala förmågor (minnet, problemlösningsförmåga, kreativitet och andra viljestyrda handlingar) ägde och äger, hela tiden en kunskapsförädling rum - vårt komplexa sociala och tekniska samhälle är beviset. Kreativitet syftar enligt Vygotskij (1930) på en mänsklig aktivitet som producerar något nytt, det kan vara ett tänkt eller ett verkligt objekt, det kan existera i individens yttre eller inre värld. Det kreativa skapandet ger nya tankar som inte är upplevda utan är ett resultat av inre aktiviteter där existerande episodiska minnen kombineras ihop till ett nytt minne i form av en bild, en uppfattning, ett sammanhang. Enligt Vygotskij kallas detta nya minne inom psykologin för en föreställning eller fantasi. Beskrivningen av nämnda minne beskrivs på samma sätt som det minne som Tulving (1972) benämner semantiskt. Allt mänskligt skapande bygger på fantasi; kulturen, konsten, samhällsskapelsen, ekonomin, naturvetenskapen och tekniken och alla dessas produkter är fantasi som blivit verklighet eller som Vygotskij kallar det en ”kristalliserad fantasi”.

Före ordens tillkomst byggde skapandet sannolikt uteslutande på samlad erfarenhet och kreativitet. Med observationer om vad som ofta fungerade och vad som dessutom fungerade bättre, verkar det logiskt att erfarenheterna av att dela en stock med en rund sten eller en kantig sten förr eller senare ledde till att någon individ inte nöjde sig med att leta upp nya kantiga stenar. Individen fick i stället idén att själv forma stenen så att den inte bara blev kantig utan att kanten dessutom blev skarp. En annan individ som observerat att verktyget blev kraftfullare när man högg med utsträckt arm än med handledsrörelser fick idén att det

blev ännu mer kraft i hugget om han förlängde armen genom att sätta fast stenen i änden på ett skaft. Stenen, skriver Säljö, blev ett redskap i det ögonblick som den plockades upp för att användas som ett huggverktyg, i det ögonblicket tilldelades stenen en ny egenskap grundat på en ny insikt - en ny kunskap. Kunskapen uppstod i interaktionen mellan individen och redskapet (Interaktionskarta 1).

3.1.1.2. Betydelsen av kognitiva redskap kodade lingvistiskt för redskapens fortsatta utveckling

Att medvetet öka skärpan hos huggverktyget och att sätta det på ett skaft innebär förädling av kunskapen enligt Vygotskijs vokabulär. (Efter tiotusentals år av existens kunde detta fysiska redskap kompletteras med ett intellektuellt redskap när bland annat Newton konstruerade begrepp som stämde med erfarenhetskunskaperna och förklarade varför dessa förädlingssteg förbättrade funktionen hos huggverktyget). Det finns även moderna exempel på att praktiken genererar ett användbart fysiskt redskap vilket långt senare kompletteras med ett intellektuellt redskap, när väl den samlade kunskapen nått så långt att den bakomliggande teorin kan formuleras. När de fysiska redskapen kompletterats med en teori, ett kognitivt redskap, inträder oftast en tid under vilken redskapet genomgår en period av accelererad utveckling jämfört med den tidigare erfarenhetsbaserade utvecklingen.

Berzelius fann bland annat att ett antal kemiska reaktioner var för sig visade upp konstanta massförhållanden mellan reaktanterna (Asimov, 1965). På denna upptäckt konstruerade han ett system som utgick ifrån 1 gram väte (och ett alternativ som utgick ifrån 100 gram syre) för att ange reaktionsekvivalenta massor för de övriga grundämnena. Under samma epok enades man om att det finns en minsta grundsten för materia som man benämnde atom (Dalton presenterade sin atomteori 1809). Det var först när de kognitiva kunskaperna kommit ifatt som man kunde påvisa att dessa ”jämförelsemassor” representerade samma antal atomer. Mendelejev konstruerade 1869 det periodiska systemet som sammanfattade de kända grundämnena efter egenskaper. Detta redskap underlättade arbetet för kemisterna långt innan man var varse att det periodiska systemets märkliga utseende också illustrerade hur elektronkonfigurationen fylls på av elektroner i olika orbitaler, från det lättaste grundämnet till det tyngsta.

Liedman (2001) skriver i en sammanställning av studier om språkets och verktygens tillkomst att verktygen och planeringsförmåga fanns före språket. Att språket tillkom för att stärka de

sociala banden mellan individerna när gruppen växte, de icke-verbala umgängesformerna skulle med denna förklaring inte klara av att säkra en individs status i större grupper. När språket väl fanns att tillgå, skriver Liedman, kunde detta även användas för att diskutera och föra vidare kunskap om verktygen. Man kan anta att så länge orden saknades, hämmades utvecklingen via tradering av att ju mer förädlat ett redskap blev desto svårare blev det att visa upp all inbyggd kunskap. Det blev dessutom alltmer problematiskt för mottagaren att uppfatta redskapets hela värde. Nya kreativa idéer kring ett redan existerande redskap kunde inte, med något större utbyte, kommuniceras med andra gruppmedlemmar.

3.1.1.3. Kunskapens generationsvandring i gruppen

Sannolikt gynnades den grupp (familj, stam) som utvecklade högst effektivitet i traderingen jämfört med andra grupper. Man kan anta att mimik, tecken och läten som gavs speciella betydelser var viktiga konkurrensverktyg. Dessa informationsöverförande metoder var mer begränsade i vad som kunde kommuniceras, men enligt Säljö (2005) är de lika intellektuellt krävande som den språkligt baserade kommunikationen. Både ”sändare” och ”mottagare” var tvungna att ha god kännedom om kodningen för att meddelandet skulle gå fram. När lätena som kodade verkligheten så småningom formade ord, kunde kommunikationen mellan individer höjas kvalitativt till att innefatta skvaller och diskussioner om förbättringar av villkoren i livssituationen och till diskussioner om tolkningar av världen. Därmed ökade behovet av ord för abstrakta fenomen vilket bör ha varit en drivfjäder i det språkliga verktygets utveckling. Donald beskriver samma sak som att den mimetiska kommunikationen hade kvalitativa fördelar som språket saknar, men att när andra orsaker drev på språkets utveckling öppnade denna nya teknik dörren för nya användningsområden. Den mimetiska metoden saknade möjligheten att kommunicera mentala modeller men med språket blev det möjligt för individen att förklara sin existens och andra fenomen hon blev medveten om. Donald hävdar att den mimetiska kommunikationen fortsatt dominerar medvetandet tillsammans med den verbala kommunikationen hos den moderna människan, vilket också Säljö (2005) anser.