Inkarnationen: slutet eller upprättandet av Guds transcendens?

För att få större förståelse för på vilket sätt den kristna teologin kan bistå med en tolkning på hur denna radikala Nybegynnelse skall ta plats skulle jag vilja inleda med att diskutera en av den kristna teologins grundpelare, nämligen inkarnationen. För om Badiou nu ser Paulus trohet mot sanningen som en struktur för sanningen som händelse, varför är just Kristus viktig? Här går Žižek lite längre i sin analys av den teologiska betydelsen av Jesus Kristus och hans betydelse för subjektets frigörande, framförallt utifrån inkarnationen, Guds människoblivande i Jesus Kristus, transcendensens uppenbarelse i immanensen.

För att inleda en diskussion kring detta, och föra in det i en nutida teologisk

169 Se ovan i Del 1, angående Schelling och friheten.

debatt, så skulle jag vilja återgå till Sigurdson och diskutera partikularitet/universalitet utifrån den kristna inkarnationsläran för att gå vidare mot betydelsen av just Jesus Kristus som den sanningshändelse som vi alla, inte bara Paulus, kan luta oss tillbaka på i grundandet av det Nya.

5.4.1. Inkarnationen som Guds interpreterbarhet

Sigurdson menar att inkarnationsläran kan ses som ”nyckeln till den kristna teologins förståelse av relationen mellan universalitet och partikularitet.”171 Genom att det transcendenta och det immanenta förenas i inkarnationen så har Gud ”gjort sig gällande för människan på ett sätt som inte släcker ut hennes mänsklighet, dvs. hennes andliga, sociala och också hennes fysiska kontingens, utan respekterar den som villkor för kommunikation.”172

Detta sätt att se på inkarnationen ställer, enligt Sigurdson, inte partikularitet och universalitet (eller immanens och transcendens) mot varandra. Guds människoblivande tar på inget sätt bort hans gudomlighet samtidigt som uppenbarelsen av Guds transcendens i den konkreta, immanenta, världen inte förringar världens status i kommunikationsakten mellan människan och Gud. Gud blev således inte mänsklig för att människan skall bli Gud (som Athanasius skriver), utan Gud blev mänsklig för att människan och Gud skall kunna förenas i en kommunikativ diskurs.

Sigurdson förespråkar alltså, liksom den italienske filosofen Gianni Vattimo ett hermeneutiskt och relationellt tänkande kring inkarnationsläran. Att det är en diskursiv uppenbarelse, att Gud som universalitet genom inkarnationen har gjort sig ”interpreterbar” (till föremål för tolkning) och därmed bejakat kristendomens partikularitet utan att sätta dess universalitetsanspråk ur spel.173 Svenungsson beskriver hur Vattimo belyser denna sida samt accentuerar treenighetslärans betydelse för hermeneutiken, framförallt genom det faktum att Gud alltid är relation, ”ofärdig” till sin karaktär, vilket Vattimo menar har bidragit till denna ”fortskridande tolkningsprocess”

171 Ola Sigurdson 2009, s. 221.

som han beskriver kristendomen som.174

En sådan tolkning av inkarnationens betydelse för relationen mellan människor och Gud, att Gud har gjort sig ”interpreterbar” för mänskligheten riskerar dock enligt min åsikt att, tvärtemot Sigurdsons och Vattimos uttalande, ställa människorna över Gud, att göra ”världen” till den gemensamma måttstocken för både Gud och människor. Om inkarnationen betyder att Gud har gjort sig tolkningsbar så måste hermeneutiken vila på någon sorts gudomlig bas för att inte förringa Guds transcendens samt göra alla tolkningar möjliga. Risken att den starke, den med makt bestämmer över agendan och ramarna för ”giltig tolkning av Gud” kvarstår och därmed kvarstår också problematiken med en universalitet som grundar sig i identitet anser jag, en universalitet som alltså är partikulär, grundad i den starkares tolkningsföreträde och således basen för ett exkluderande samhälle.

Svenungsson försöker lösa ovanstående problematik genom att anföra kärlek, vilket ju om något kan ses som en ”gudomlig princip”, som måttstock för all tolkning av Gud. Men är inte detta än mer problematiskt? Hur bedömer vi kärlek? Vad är kärleksfullt? Kan exempelvis inte kärlek motivera en person som anser att homosexualitet är synd att försöka få den homosexuelle i sin närhet till att avstå från sina handlingar och därmed inte handla syndigt längre? Och uppfattas samtidigt inte detta som hat ifrån den homosexuelles sida? Om Guds interpreterbarhet är poängen med inkarnationen så är det inte kärlek utan snarare likgiltighet som skall vara måttstocken för tolkningen om vi kan tro Žižek.

5.4.2. Likgiltighet som förutsättning för kärlek

Žižek menar att för att korrekt förstå triangeln av kärlek, hat och likgiltighet, måste man förlita sig på logiken i det universella och dess konstituerande undantag vilket enbart introducerar existens. Sanningen om det universella påståendet ”Människor är dödliga” innebär faktiskt inte att det existerar en enda människa, medan det ”mindre starka” påståendet ”Det finns minst en människa som existerar” (dvs en del människor existerar) innefattar människors existens. Av detta drar Lacan slutsatsen att vi går från universellt påstående (som definierar innehållet i en föreställning) till existens endast genom ett påstående som anger att det finns åtminstone en som är ett undantag till

universalitetsprincipen i fråga. Vad detta innebär i fråga om kärlek är att det allmänna påståendet "Jag älskar er alla" når faktisk existens endast om "det finns minst en som jag hatar" - en tes som ofta bekräftas av det faktum att universell kärlek till mänskligheten alltid leder till brutalt hat gentemot undantagen, ”mänsklighetens fiender”. Liksom i fallet ovan med den homosexuelle och den som anser homosexualitet vara en synd. Detta hat mot undantaget är ”sanningen” i påståendet om universell kärlek. Äkta kärlek kan endast uppstå mot en bakgrund av samhällsomfattande likgiltighet: jag är likgiltig mot alla, hela universum, och som sådan älskar jag faktiskt dig. Jag väljer ut en unik individ som står ut mot denna likgiltiga bakgrund. Kärlek och hat är således inte symmetriska: kärlek uppstår ur allmän likgiltighet, medan hatet uppstår ur universell kärlek.175

Av denna ovanstående logiska utvikning kan vi alltså dra slutsatsen att om Sigurdsons tes om inkarnationen som Guds interpreterbarhet och Svenungssons tes om kärlek som den grundläggande principen för tolkning skall på något sätt medla mellan universaliteten och partikulariteten, genom immanensen och transcendensen så innebär det fortfarande endast att denna medling sker på den starkares villkor, såvida vi inte förutsätter en likgiltighet som princip för kärleken, en princip som i så fall gör kärleken till än mer skrämmande. För på vilken grund har den älskande valts ut gentemot den likgiltiga bakgrund som den framträder ur?

För att så återgå till varför den kristna inkarnationen är essentiell för förståelsen av det som kan skapa något nytt, av det som kan gå bortom kapitalismen, den singulära universaliteten till vilken vi kan knyta vår trofasthet, så får vi söka svaret någon annanstans än i interpreterbarheten anser jag. För även om inkarnationen är en kristen företeelse så är den inte unikt kristen utan liknande berättelser om människoblivande existerar i många religioner. Vad är då det sant unika i den kristna förståelsen av inkarnationen? På vilket sätt anser Žižek att den kristna teologins dogmer knyter an till subjektets frånvarande kärna och diskussionen jag fört i uppsatsens tidigare skede?