Inledning

Ett viktigt mål för jämställdhetspolitiken är nu i det närmaste uppfyllt.

·Andelen kvinnor som förvärvsarbetar är nästan lika stor som andelen män.

Kvinnorna har definitivt befäst sin ställning på arbetsmarknaden och det linns inga tecken på att konjunkturförsämringar eller andra faktorer skulle innebära att denna utveckling bryts. Tvärtom är vi inne i en utvecklingsfas där kvinnorna både ökar sitt arbetskraftsdeltagande och sitt arbetstidsut-bud. Allt fler kvinnor går nu från deltidsarbete till heltidsarbete eller från en kortare till en längre deltid.

Jag ser denna utveckling som mycket positiv även om jag är medveten 21

om att många kvinnor - och män - härigenom lever under en härd Prop. 1987/88: 105 tidspress och med många sinsemellan motstridiga krav.

Arbete åt alla som vill och kan förvärvsarbeta är emellertid huvudmål för den ekonomiska politiken. arbetsmarknadspolitikcn och jämställdhets-politiken. Att i största möjliga utsträckning underlätta för människor att lösa de konflikter i vardagen som detta mål innebär är den första av jämställdhetspolitikens stora uppgifter under nittiotalet.

En generellt kortare veckoarbetstid för alla arbetstagare har länge varit och iir fortfarande ett centralt mål i detta sammanhang. Denna fråga och andra krav på arbetstidsreformer utreds för närvarande av arbetstidskom-mitten (A 1987:04). vars arbete beräknas vara slutfört under är 1989. Utan att föregripa utredningens förslag vill jag ändå konstatera att Sverige numera har en efter västeuropeiska mått mätt förhållandevis lång veckoar-betstid. inom ramen för en relativt kort genomsnittlig årsarbetstid, och att en förkortning av den dagliga arbetstiden är en angelägen jämställdhetsre-form.

För den enskildes möjligheter att kombinera förvärvsarbete med föräld-raskap har familjepolitiken en avgörande betydelse. En jämnare arbetsför-delning i hemmen är nödvändig.

Männens uttag av föräldraledighet är emellertid fortfarande lågt och inga tecken tyder på någon avgörande förändring av den traditionella arbets-uppdelningen i familjerna. Jag har till en del behandlat denna frågeställning under avsnittet Kvinnornas roll i ekonomin. Jag återkommer med ytterli-gare förslag under avsnittet Jämställdhet i familjen.

Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har inte i någon avgörande mening förändrat synen på vad som iir manliga och vad som är kvinnliga arbetsuppgifter i yrkeslivet. Den svenska arbetsmarknaden är i själva verket hårt könsuppdelad med kvinnor inom vissa sektorer och yrken och män inom andra, med kvinnor på underordnade befattningar och män på ledande poster. med kvinnor i deltidsarbeten och män i heltidsarbeten. Att bryta denna uppdelning iir jämställdhetspolitikens andra stora uppgift un-der nittiotalet.

Den tredje stora jämställdhetsfrågan gäller villkoren i arbetslivet. När kvinnorna kommit in på arbetsmarknaden har de kommit till en del av samhället som i hög grad formats av män. för män och utifrån manliga tankar, förutsättningar och värderingar. Detta gäller inom de manligt dom i"

neradc delarna av arbetslivet liksom inom traditionellt kvinnliga områden.

Tradionellt manliga värderingar har inte bara fått styra arbetets organisa-tion och arbetsvillkor utan har också styrt uppfattningen om hur olika arbeten skall värderas. Jämställdhet på arbetsmarknaden kräver att kvin-nors värderingar i ökad utsträckning beaktas inom alla delar av arbetslivet.

Enligt min mening kan detta komma att medföra en uppvärdering av traditionellt kvinnliga yrkesområden. en arbetsorganisation som mer utgår från möjlighet~rna att kombinera föräldraskap med förvärvsarbete och en starkare betoning på arbetsinnehåll och utveckling i arbetet.

Jag kommer i det följande att precisera mål vad avser jämställdheten i arbetslivet. Jag kommer också att föreslå åtgärder inom en rad områden.

Den framtida arbetslivspolitiken - frågor om arbetsmiljö, medinnytande 22

m. m. - måste således syfta till att uppnå mer jämlika förhållanden för Prop. 1987/88: 105 kvinnor och män i arbetslivet. En arbetslivspolitik med denna inriktning är

också en av vägarna för att bryta den nuvarande könsuppdelningen i arbetslivet liksom för att uppnå bättre arbetsvillkor inom de traditionella kvinnoyrkena.

Den viktigaste jämstiilldhetsfrågan inom arbetsmarknadspolitiken har hittills varit att underlätta för kvinnor att få arbete. Inom ramen för de arbetsmarknadspolitiska insatserna har också en rad åtgärder vidtagits för att öka rekryteringen av kvinnor till manligt dominerade arbeten och vice versa. Arbetsmarknadspolitiken kommer även fortsättningsvis att vara ett viktigt verktyg för att uppnå jämställdhet.

Som jag tidigare berört är även insatser inom regionalpolitiken väsentli-ga för att uppnå en mindre könsuppdelad arbetsmarknad. Åtgärder vidtas redan nu bl. a. genom det könskvoteringsvillkor som är en del i det regio-nalpolitiska stödet. En ytterligare betoning av jämställdhetsfrågorna inom ramen för regional- och näringspolitiken är emellertid nödvändig.

Jag kommer under detta avsnitl även att behandla personalutbildningens roll för jämställdheten på arbetsmarknaden.

Slutligen kommer jag att. efter samråd med civilministern, redogöra för vissa personalpolitiska frågor inom statens område.

3.2 Mål

En jiimn könsfördelning inom ett område kan definieras som att båda könen är representerade till minst 40 %. Arbetskraftsundersökningarna (AK Ul redovisar yrkesfördclningen för samtliga kvinnor och män i arbete.

Enligt AKU ( 1986) är könsfördelningen jämn i fyra yrkesgrupper av totalt 52.

• År I 993 bör minst tio yrkesområden ha en jämn könsfördelning.

Inom 16 yrkesgrupper är 90 %·eller fler av arbetstagarna av samma kön och således högst 10% av arbetstagarna av det motsatta könet.

• År 1993 bör högst tio yrkesgrupper ha denna sneda könsfördelning.

Inom flertalet yrkesområ<len svarar kvinnorna för en oproportionerligt stor del av rutinarbetet medan de är svagt representerade på kvalificerade befattningar och på chefsbefattningar.

•År 1993 bör en väsentlig utjämning mellan kvinnor och män ha skett vad avser befattningar. Målet bör vara att andelen kvinnor på rutinarbeten inte skall vara större än andelen kvinnor anställda inom omrf1det.

• Andelen kvinnor på chefsposter och på kvalificerade arbeten bör också vara minst lika stor som andelen kvinnor anställda inom området.

23

Kvinnornas genomsnittliga veckoarbetstid uppgår idag till 32,7 timmar. Prop. 1987/88: 105 Männens genomsnittliga arbetstid är 4 l ,4 timmar.

•År 1993 bör skillnaden mellan kvinnlig och manlig m.edelarbetstid ha halverats och uppgå till högst 4.5 timmar.

Kvinnornas arbetskraftsdeltagande varierar kraftigt mellan olika delar av landet. Medan 86 % av kvinnorna i Stockholms län förvärvsarbetar är arbetskraftsdeltagandet i vissa län bara 76%. Lägger man till detta arbets-tidens geografiska fördelning förstärks skillnaderna mellan olika delar av landet. Det är bara i Stockholms län som över 50 % av kvinnorna i åldern 16-64 år heltidsarbctar. Härutöver finns stora skillnader i förvärvs-frekvens och arbetstider inom länen.

e

En utjämning av kvinnors och mäns förvärvsfrckvenser och arbetstider bör ske såväl inom länen som mellan olika län.

De åtgärder jag nu kommer att föreslå berör flera departements verksam-hetsområden. Jag har således samrått med cheferna för justitic-. social-, industri- och civildepartementet. Som jag inledningsvis nämnt kommer jag att noga följa utvecklingen för att kunna komplettera här föreslagna åtgär ..

der med ytterligare insatser.

In document Regeringens proposition 1987/88:105 (Page 21-24)