I denna avhandling har både empiriskt och teoretiskt material presenterats, diskuterats och analyserats sammanvävt i de olika kapitlen. I detta avslutande kapitel avser jag lyfta fram det som jag uppfattar som avhandlingens viktigaste slutsatser. Ämnen och trådar som kommit upp på flera olika ställen och i olika sammanhang genom avhandlingen kopplas här samman och diskuteras utifrån avhandlingens teoretiska ram. De ämnen som lyfts fram i detta avslutande kapitel kan alla kopplas till avhandlingens syfte att studera hur integration görs och produceras utifrån olika aktörers positioner på en kommunal nivå, och ger också svar på avhandlingens huvudfrågeställning om på vilket sätt förhandlingar kring likhet och olikhet och tar sig uttryck i exemplet integration.
”Rumsliggörandets komplexitet”, som jag kallat den modell som följt med genom avhandlingen (se figur 7), visar hur schabloner, levd erfarenhet och situationer i rumsliga processer också är med och (om)skapar de rumsligheter som de existerar inom. Avhandlingens empiriska material visar att integration görs och levs på olika sätt beroende på var i samhällsorganisationen en person befinner sig. Här är det dock inte så enkelt att politiker gör på ett sätt, tjänstemän på ett annat och invandrade kvinnor i föreningar på ytterligare ett.
Det finns snarare olika positioner även inom dessa kategorier, där till exempel kön, etnisk bakgrund, antal år i landet, funktion i föreningen eller i kommunorganisationen spelar roll. Det är samtidigt viktigt att understryka att vissa personer har mer makt att utforma och skapa representationer som kommer att påverka övriga personers handlingsutrymme.
Figur 7. Rumsliggörandets komplexitet
Integration görs som vi sett i ett komplicerat samspel mellan de olika delarna i modellen där de olika sfärerna inte går att separera utan är intimt sammanbundna och ömsesidigt beroende av de andra delarna. Varje nu är påverkat av ett då och sen, liksom rummets/rumslig praktik och levda erfarenheter är påverkade av schabloner och representationer. Samtidigt är schabloner och representationer alltid i förändring utifrån situationer, levda erfarenheter och rummets/rumslig praktik. Trots detta har jag i denna avhandling försökt dela upp processen i olika delar för att kunna förstå de stora sammanhangen. Att rum är socialt producerade är ett teoretiskt antagande som många kan ställa upp på. Detta säger dock ingenting om hur denna produktion går till, och det är bland annat vad denna avhandling försökt tydliggöra genom att utforska produktionen av integration.
Likhetens rum
Konstruktioner och representationer av Sverige som ett likhetens rum är centrala i arbetet med integration. Det leder för det första till en uppdelning i tillhöriga och icke-tillhöriga, ofta uttryckt som ”svenskar” och ”invandrare”, oavsett om Sverige betraktas som ett statiskt och givet rum eller som ett mångfaldssamhälle. Integrationspolitikens mål att alla ska få känna sig tillhöriga som de är gäller för det andra dock inte på grund av en mer eller mindre uttalad uppfattning att invandrade personer behöver ändra på sig för att passa in. Detta är centrala delar i hur integration görs. Följande text kommer på ett fördjupat sätt att belysa konstruktionen av detta likhetsrum genom att analysera temana rumslighetens metaforer, olikhetens praktik och integrationspolitikens paradox.
Rumslighetens metaforer
En väsentlig del i konstruktionen av Sverige som ett likhetens rum ligger i vem som har tillgång till rummet och vem som inte har det. Som vi sett görs ofta en uppdelning i ”svenskar” och ”invandrare”, men även hur integration som process och integrationens praktik beskrivs visar på detta särskiljande. I olika metaforer som tar sin utgångspunkt i något rumsligt, konstrueras integration som en förflyttning från något ”utanför” till Sverige som ett rum att stiga in i.
Att integreras, komma in i samhället, liknas vid att stiga in i ett rum eller i ett hus.
Det finns trösklar, nyckar och dörrar och de rumsliga metaforerna skapar konkreta bilder av ett komplicerat skeende, och gör integration till något greppbart.
I det undersökta materialet är det mest återkommande sättet att prata om integration i rumsliga termer frasen att komma in. Tjänstemannen Adrian säger till exempel att det bemötande en person får från kommunen hjälper eller
hindrar dem att ”komma in i det svenska samhället”73 och Sarah som är deltagare i ett kommunalt projekt säger att ”man kan inte språket och då blir det ännu värre, man känner sig… att man kan inte komma in”74. Det kan handla om att komma in på den svenska arbetsmarknaden, i svenska språket och i det svenska systemet och samhället i stort. Denna beskrivning av behovet av att
”komma in” blir genom betonandet av ”utanförskapet” således ett sätt att markera olikhet.
Flera andra sätt att beskriva behovet av att komma in finns och görs i olika rumsliga metaforer. Ett exempel är ett av citaten i avhandlingens inledning där en föreningsrepresentant talar om integration som att öppna dörrar som hela tiden blåser tillbaka i ansiktet. Det är en kraftfull metafor för upplevelsen av motstånd och exkludering i denna vilja att ”komma in”. Hon säger också om samhällets organisation att:
den här fyrkantiga modellen, man hittar ingen dörr för att komma in. Det finns ingen öppning – så är det.
Leila, internationell kvinnoförening, kommun 3 Bilden av stängda dörrar beskriver på liknande sätt den eftersträvade, men inte uppnådda, integrationen som en effekt av utestängning. Även Maya talar om dörrar och säger att integration handlar om en ömsesidig process och att
”dörrarna ska vara öppna för oss när vi kommer”75 och Marlon säger att kommunen ska ”öppna dörrarna lite mera för skolan på kvällstid” så att ”flickor som har det tufft hemma” ska kunna få ”komma ut lite”76. Här ser vi också att dörrar kan öppnas på olika sätt. Leila försöker själv öppna dörrar, medan Maya och Marlon beskriver dörrar som öppnas av samhället för invandrade personer.
Integration beskrivs på detta sätt som en aktiv process av inkludering från samhällets sida.
Några nämner trösklar som metafor. Politikern Benjamin pratar till exempel om ”tröskeln in i svenska samhället” och ”att släppa dom över tröskeln”77, vilket på ett liknande sätt konstruerar samhället som den aktiva aktören i integrationsprocessen. Politikern Isak och verksamhetsansvariga Sonja pratar istället om nycklar till integration, där det är den invandrade personen som behöver skaffa sig dessa nycklar för att kunna öppna dörrarna.78
Samhället beskrivs alltså som ett rum som man får stiga in i om man har de rätta ”nycklarna” eller om man släpps in av någon av ”integrationens väktare”.
Tjänstemannen Adrian nämnde bland andra detta genom att säga att
73 Adrian, central tjänsteman, kommun 3
74 Sarah, deltagare kommunalt projekt, kommun 1
75 Maya, lokal tjänsteman, kommun 1
76 Marlon, central tjänsteman, kommun 2
77 Benjamin, kommunalråd (s), kommun 3
78 Isak, kommunalråd (fp), kommun 1 & Sonja, internationell kvinnoförening, kommun 2
”majoritetsbefolkningen måste förändra sig för att ta in de andra” (min kursivering). Att få komma in blir att få vara med i den svenska gemenskapen, en händelse från att vara inte-integrerad till att vara integrerad, inkluderad. Även om en del i schablonen integration säger att hela samhället ska förändras i integrationsprocessen, verkar detta arbete vara svårare att ta på och det är inte så många som belyser samma perspektiv som Adrian. Tjänstemän beskriver i några fall sig själva som en sorts väktare till likhetens rum, i de fall då de har rollen som förmedlare mellan de invandrade personerna och samhället. Framför allt gäller det de tjänstemän som har en mer praktisk funktion (snarare än strategisk), och det ligger då i deras arbetsuppgifter att integrera, ”få in”, invandrade personer. De beskriver själva hur de ställer krav eller försöker styra och få invandrade personer att bete sig på ”rätt” sätt.
Perspektivet att integration handlar om att komma in, eller kanske snarare att släppas in blir extra intressant i relation till det återkommande temat i föreningsrepresentanternas berättelser om behovet av att få vara sig själv och ändå tillåtas känna tillhörighet till samhället och accepteras som olik eller utan att ses som olik i alla lägen. I detta ligger också en önskan om att ses som individ och inte som en del i en stor massa. Det är ett behov som beskrivs och som man tycker saknas i samhället i stort. Detta behov får man istället tillgodosett i föreningarna. Flera föreningsaktiva beskriver det som att valet står mellan att anpassa sig eller att ”behålla sin kultur”. Att vara sig själv och ändå accepteras och släppas in i samhället verkar utifrån intervjuerna med kvinnor i föreningarna inte ses som en möjlig väg. Några säger uttryckligen att de har gett upp eftersom de ändå inte kommer att accepteras som ”svenskar” oavsett hur mycket de än försöker, så de har slutat försöka.
Att komma ut i samhället
Men integration beskrivs, som vi såg ovan, inte bara som att komma in utan också om att komma ut i samhället, vilket fyller integrationsbegreppet med en omvänd logik av att bero på det rum som förknippas med utanförskap: det föreställt isolerade hemmet. Flera exempel på detta finns i mitt material. Leila säger till exempel att många kvinnor behöver ”komma ut för att träffa folk, för dom har ingen att prata ens med”79 och politikern Antonio berättar att socialförvaltningen har skapat ett projekt för somaliska kvinnor så att de ”ska lämna hemmet och gå till en mötesplats”80. Hem och samhälle blir här två motstående rum. Samhället att stiga in i är ibland ett odefinierat rum och ibland väldigt konkret som i citatet med skolan tidigare. Uppdelningen hem/samhälle reproducerar den klassiska delningen mellan offentligt och privat rum, där det
79 Leila, internationell kvinnoförening, kommun 3
80 Antonio, majoritetspolitiker (s), kommun 4
privata förknippas med kvinnligt och det offentliga med manligt. Så alltså också i detta fall, där kvinnorna beskrivs som knutna till sina hem och i behov av hjälp och stöd för att komma därifrån.
Men det förefaller i min undersökning också finnas ett mellanrum mellan hem och samhälle: föreningarna. Föreningen är i det här uppdelade sociala landskapet ett sätt att komma hemifrån och ”ett andra hem” någonstans mittemellan hemmet och samhället. I flera föreningar beskriver medlemmar föreningen som ett hem eller ett rum där man känner sig hemma. En föreningsrepresentant berättar att ”alla ska känna sig som om dom är hemma”81 och i en annan förening berättas att man jobbat för att skapa denna
”hemkänsla”.
Det viktigaste för oss var att skapa hemmiljö. […] Alla känner sig hemma här.
Ethel, internationell kvinnoförening, kommun 4 Att vara med i föreningen blir dock inte liktydigt med att komma in i samhället.
Flera politiker och tjänstemän uttrycker att de som är med i föreningar är ganska ”svaga” personer som behöver stöd i ”sin” integration. De menar att verksamheten i föreningarna ofta är mer segregation än integration, samtidigt som föreningsengagemanget av flera betraktas som ett steg för att nå integration genom bland annat engagemanget i föreningen som sådant men också genom att kvinnorna kommer ut ur sitt hem. I föreningarnas symboliska funktion ingår att fungera som en slags sluss och guide ”in” i det svenska samhället. Flera föreningsrepresentanter lyfter fram att de har egen erfarenhet av att försöka komma in och beskriver att de på så vis ofta fungerar som en sorts
”guide”. Ofta menar ordföranden eller de verksamhetsansvariga i föreningarna som jag har träffat att de försöker guida andra invandrade kvinnor till hur de bäst ska bete sig för att hitta ”integrationens nycklar”. Som vi sett i ett tidigare citat menar till exempel Leila att hon behöver ”lära” de andra kvinnorna i föreningen hur de ska agera och hur de inte ska agera, till exempel att hantera ilska och att inte kalla myndighetspersoner för nazist och rasist, oavsett om de har fog för detta.
Integration som kroppslighet
I konstruktionen av likhetens rum är de olika schablonerna som denna avhandling beskrivit en central del. Schablonen invandrarkvinna visar sig vara en vedertagen föreställning som flera reproducerar på olika sätt. I denna är också kroppen och det kroppsliga både utifrån hur en person väljer att presentera sig
81 Anny, kvinnosektion i etnisk förening (2), kommun 1
och hur denna uppfattas av andra i omgivningen en given del i de rumsliga processerna.
När det gäller försöken och viljan att bli lik och passa in syns detta på olika sätt i mitt material. Det ena förhållningssättet handlar om att anpassa sin praktik, som till exempel att bete sig prickfritt eller att vara med på kommunens nationaldagsfirande. Detta förhållningssätt är dock inte lika uttalat i mitt material som ett mer ”kroppsligt” perspektiv. Kroppen blir här ett representerat rum med en tydlig känslomässig kärna men med en yta inpräntad med representationer och schabloner. Detta möts av invandrade kvinnor i denna studie genom tankar på att förändra (eller vägra förändra) ytan för att bli mer lik och för att slippa att hela tiden bli placerad i schablonen invandrarkvinna. Saker som nämns är att byta namn till något mer svenskklingande, att göra slingor eller bleka håret, ha slöja eller inte, och någon drar också paralleller till Michael Jacksons ”hudblekningsprojekt”. Samtidigt kan jag ana att detta inte är någon av de egentliga ”nycklarna” till likhetens rum. Vad en person gör verkar bland politiker och tjänstemän vara mer betydelsefullt för att anses integrerad.
Samtidigt som görandet och den rumsliga praktiken betonas i politikers och tjänstemäns berättelser finns ändå ett visst fokus vid invandrade kvinnors kroppsliga yta, och då framförallt vid slöjan. Trots att det hos alla intervjuade finns en medvetenhet om att gruppen invandrade kvinnor är väldigt heterogen faller många in i att prata om muslimska kvinnor, och slöjan är ett återkommande tema i mina intervjuer.
Anpassning som praktik
Genom intervjuerna blir det också tydligt att uppfattningen bland de föreningsaktiva är att ansvaret att bli integrerad i praktiken ligger hos individen och att dennes praktik avgör bemötandet från samhället. Några uttrycker en ideal bild av integration där det skulle fungera på ett annat sätt där hela samhället formas om i en anpassning efter varandra och där individer accepteras som de är. Men denna bild uttrycks just som ett ideal och inte som en verklighetsbeskrivning. Genom uppfattningen att det är individens ansvar att
”bli integrerad” blir de också reproducenter av schablonen integration som något som främst rör invandrade personer. I varje situation finns valet att ”vara den man är” och som sådan betraktas och behandlas som olik, eller att försöka anpassa sig och kanske accepteras. Den levda erfarenheten pekar dock mot att anpassningen, vare sig det gäller praktik eller kroppsliga förändringar, inte heller leder till öppna dörrar till likhetens rum. Hur mycket eller lite personen än ändrar sig säger flera att det ändå inte kommer leda till att personen kan bli/accepteras som ”svensk” eller (jäm)lik. Detta visar att det faktum att dessa personer en gång invandrat (eller kanske har föräldrar som gjort det) gör att de
oavsett vad de gör eller hur de ser ut, först och främst har denna olikhetsstämpel enligt principen ”en gång invandrare alltid invandrare” som flera informanter uttrycker.
Olikhetens praktik
Integrationspolitikens mål är lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter.
Denna avhandling visar som vi sett att den praktiska verksamhet som kommer ut av politikområdet sällan varken leder till eller fokuserar på denna jämlikhet.
Olikheten i bemötande och åtgärder och ett uppdelande i ”vi” och ”dom”,
”invandrare” och ”svenskar” är dominerande även bland dem som motsätter sig kategoriseringen. Integrationspolitiken blir således mer än något annat en olikhetens praktik än det (jäm)likhetsrum som är politikens mål.
Schablonerna maskerar
I inledningskapitlet beskrivs de sekelgamla stereotyper som i stora drag fortfarande kan skönjas i integrationspolitikens representationer och schabloner. Till viss del har de förändrats och omformats men grundförhållandet mellan de olika schablonerna är fortfarande detsamma och avhandlingen visar att de påverkar den integrationspolitiska praktik som formas i kommuner. Grundfunktionen – att visa på olikhet – visas genom denna avhandling kvarstå, även om stereotyperna ser olika ut. I svensk integrationspolitik som kontext finns ett behov att markera svenskheten och det svenska rummet som något specifikt och idealt. Som denna undersökning visar blir jämställdhet ett fenomen som får markera gräns och något som invandrade personer framställs avvika ifrån. Representationer av ”det svenska rummet” samspelar med de schabloner jag visat på och utifrån detta kan också olika rumsliga praktiker förstås. Schablonerna har således en funktion i sig genom att visa på en gräns mellan det samma och det olika. Schablonerna osynliggör också de personer som placeras in i schablonen, liksom den också osynliggör vad de kontrasteras mot. Till exempel uppmärksammas inte den ojämställdhet som finns mellan kvinnor och män i Sverige, eller den handlingskraft som finns hos många invandrade kvinnor. De invandrade kvinnor som jag har träffat för denna studie är personer som visar på stor kraft, vilja och engagemang och de passar ofta inte in i schablonen invandrarkvinna, även om de kan vara både muslimer och ha stort ansvar för hem och familj. Genom schablonen sätts föreställningsramar kring invandrade kvinnor som grupp, och i denna undersökning blir det tydligt hur detta skapar en rumslig praktik som också kommer att påverka de föreningsaktiva kvinnornas handlingsutrymme.
Schablonerna maskerar de personer som finns bakom, och genom avhandlingen visas att detta spelar roll i hur integrationspolitik och praktik
utformas då föreställningar om vad olika individer kan göra, ger avtryck i politiken och praktiken.
Ohotande föreningar?
Enligt Maud Eduards (2002) forskning om kvinnors kollektiva handlande ligger det alltid ett potentiellt hot i kvinnors kollektiva organisering, men som visas i denna undersökning verkar invandrade kvinnors organisering inte alls uppfattas som något hot från den kommunala organisationens perspektiv, utan får istället kommunens stöd genom extra ekonomiska bidrag och andra stödinsatser. Detta trots att den, utifrån Eduards teori om att organiseringen visar på kvinnor som handlingskraftiga, borde bli extra mycket hot eftersom handlingen totalt bryter mot schablonen av den invandrade kvinnan. Eduards skriver i och för sig att varje kollektiv handling föder sitt eget motstånd och att det inte i förväg går att förutspå vilket motstånd en organisering ska möta, men det är intressant att konstatera att invandrade kvinnors kollektiva handlande verkar få ett helt annat bemötande än när organiseringen sker av kvinnor med svenskt ursprung.
Jag kan genom föreliggande undersökning se tre olika förklaringar, som kanske också samverkar och förstärker varandra. Den första förklaringen till att organiseringen inte uppfattas som ett hot trots att kvinnorna faktiskt stärker varandra, är att schablonen av ”invandrarkvinnan” är så stark att man från kommunernas sida inte förmår se detta. Föreställningarna om invandrade kvinnor är att de behöver samhällets hjälp och stöd, och då får de också det lite oberoende av vad som sen händer i föreningen. Som intervjuerna visat har politiker och tjänstemän ganska dålig koll på föreningarnas aktiviteter, samtidigt som alla tycker ändå att de är viktiga och är berättigade extra stöd. Som en föreningsrepresentant berättar finns det också en föreställning om att det bara kommer ”svaga” kvinnor, eller kvinnor med sjal, till föreningen. Schablonen invandrarkvinna kanske är så stark att hon aldrig kan uppfattas som ett hot.
En andra förklaring, som hänger ihop med den första, är att i schablonen ligger en föreställning om att den invandrade kvinnan kan och behöver
”räddas”. Här lever den koloniala föreställningen ”rädda den bruna kvinnan från den brune mannen” kvar. Det finns ett uttalat egenvärde i att kvinnorna lämnar sina hem. Genom hennes organisering kan det uppfattas att hon bryter sig loss från sin familj och ”kultur”, och i detta kan finnas en förklaring till att kommunerna gärna ger extra stöd till vissa av dessa föreningar. Både denna och
”räddas”. Här lever den koloniala föreställningen ”rädda den bruna kvinnan från den brune mannen” kvar. Det finns ett uttalat egenvärde i att kvinnorna lämnar sina hem. Genom hennes organisering kan det uppfattas att hon bryter sig loss från sin familj och ”kultur”, och i detta kan finnas en förklaring till att kommunerna gärna ger extra stöd till vissa av dessa föreningar. Både denna och