Interna förklaringsfaktorer-Tunisien

Civilsamhällets resning – Tunisien

Civilsamhället spelade en avgörande roll för Tunisiens demokratiseringstransition.

Grönsaksförsäljaren Mohamed Bouazizis död blev en symbol för det förtryck som befolkningen upplevde från regimens håll vilket bidrog till stora protester och upplopp över hela landet. Bouazizi tände eld på sig själv i protest mot den tunisiska regimens korrupta politik efter att hans varor konfiskerats av polisen. Bouazizis bror filmade händelsen och publicerade materialet på olika sociala medier. Detta kom att bli ett startskott för att fler tunisier skulle engagera sig i kampen för demokratiska och rättvisa principer i landet. Detta mynnade så småningom ut i större och mer omfattande

protester över hela landet. (Fazlhashemi, 2014: 15–20).

Konflikten mellan polis och demonstranter fortsatte och man började så småningom använda våld för att försöka upplösa demonstrationerna. Våldet mot demonstranterna filmades med hjälp av mobiltelefoner och kameror och spreds sedan genom sociala medier. Regimen valde senare att blockera sociala medier, vilket ledde till att man istället började använda SMS-tjänster för att mobilisera, organisera och planera demonstrationer. Den internationella hacker-organisationen, Anonymous, bidrog med hjälp genom att etablera brandväggar för att förbigå regimens sociala medier blockad (Jordan, 2015: 177–180). Några större interna splittringar bland befolkningen fanns aldrig under protesternas gång. Ett enat land och en enad befolkning stod istället upp mot Ben Ali regimens mångåriga förtryck. Under Ben Ali regimens tid vid makten

fanns en politisk opposition i landet bestående av al-Nahda partiet, vilket underlättade för att demokrati skulle kunna utvecklas samt att polariseringen av oppositionsgrupper hade mer eller mindre försvunnit i och med att det fanns en politisk opposition i landet.

Boose (2012: 310) argumenterar för att en transition till demokrati är mer belägen till att lyckas i en stat med en svag regim, starka institutioner samt ett robust civilsamhälle.

I Tunisiens fall är detta styrkt och utvecklingen av demokratirörelsen där är ett bevis på att transitionen till demokrati lyckades. Ben Ali regimen satt kvar knappt en månad efter att protesterna startat och var därför relativt lätt att avsätta. Den tunisiska staten hade även starka och välfungerande statliga institutioner. Slutligen fanns där ett robust civilsamhälle, som var djupt rotat i arbetarrörelsen och fackligt engagemang. Därmed bidrog detta till att underlätta engagemanget för demokrati i staten.

Vidare hade Non-Governmental Organizations (NGOs), samt Civil Society Organizations (CSOs) en viktig funktion i att underlätta processen för en lyckad demokratiseringstransition i Tunisien. Tunisiens nationella dialogkvartett har visat sig vara en grundpelare för hur civilsamhället i Tunisien lyckades bibehålla en stabil och tydlig demokratiseringstransition i landet. Betoningen av civilsamhällets roll i Tunisien under den arabiska våren kan därför sägas vara essentiell med hänseende till att

Tunisiens nationella dialogkvartett tilldelades Nobels fredspris 2015 för sitt bidragande arbete i att finna konsensus mellan medborgare, politiska partier och statliga

myndigheter. Detta banade därmed vägen för ett fredligt val till en konstituerande församling med uppdrag att skriva en ny författning, samt att tillfälligt tillsätta en ny regering och president. Tunisiens nationella dialogkvartett bör förstås som en fyrklöver bestående av fyra olika organisationer från olika sektorer i samhället, vars syfte var att införa en säkrare, fredligare och stabilare demokratiseringstransition under den arabiska våren. (Netterstrøm- Ly, 2016: 383–386). Att Tunisiens nationella dialogkvartett

tilldelades Nobels fredspris bör förstås som ett symboliskt erkännande av det civila samhällets betydelse. De fackliga rörelserna i Tunisien var av stor betydelse då man lyckades mobilisera och organisera demonstranterna mot Ben Ali regimen. (Allinson, 2015: 302). Knappt en månad efter Bouazizis död och startskottet för den arabiska våren tvingades Ben Ali att fly landet och försätta sig i exil i Saudiarabien. Tunisien tog sig igenom övergångsperioden utan några blodiga eller övergripande inbördeskrig.

Detta beror till största del på organiseringen av en bred och strukturerad offentlig

debatt. Nyckeln kan sägas vara att man lyckades inkludera representanter från samhällets olika nivåer. Representanter från civilsamhället kombinerat med högt uppsatta statliga ämbetsmän kan tänkas vara ett framgångsrikt koncept för den lyckade transitionen till demokrati i landet. Det starka och välfungerande civila samhället har varit avgörande för landets demokratiseringstransition. Efter att

demokratiseringsprocessen hade påbörjats skapades ett större engagemang och allt fler nya organisationer och fackförbund uppkom.

Auktoritär utveckling- Tunisien

Under början av 2000-talet hade Tunisien officiellt sätt en stark och blommande ekonomi, men de politiska- och civila rättigheterna var begränsade. Ben Ali-regimen hade sedan den tillträtt, 1987, lett Tunisien utan att några nämnvärda interna konflikter uppstått. Landet förde en ekonomiskt liberal politik som var stabil. En öppen ekonomisk politik bidrog till att det utländska näringslivet inkluderades alltmer och man hade starka handelsrelationer med EU, USA och flertalet andra aktörer. I och med att Tunisien integrerades i världsekonomin, framförallt med EU, kan detta ha gett upphov till ett utbyte av demokratiska idéer och idéutbyten, vilket främjar demokratisering. (Perkins, 2014: 211–213). Regimen genomförde flertalet ekonomiska reformer i början av 2000- talet och utbildningsnivån och livskvaliteten ökade överlag bland den tunisiska

medelklassen (Perkins, 2014: 212). Enligt Samuel Huntington (Huntington, 1993: 48) bidrar främjandet av ekonomisk tillväxt och integration med världsekonomin till främjandet av demokratisk utveckling. Ekonomisk utveckling och tillväxt skapar en grogrund för att demokrati ska befästas i en stat. Vidare kan ekonomisk tillväxt påverka den sociala strukturen i en stat. Förbättrad ekonomisk tillväxt kan påverka medborgares attityder kring livsförhållanden och levnadsvillkor (Huntington, 1993: 52).

I och med den globala finanskrisen 2008 försämrades de ekonomiska villkoren för tunisierna. En stagnerande ekonomi bidrog till en förhöjd arbetslöshet, framförallt bland den yngre befolkningen, höjda priser på basvaror och alltjämt försämrade levnadsvillkor för befolkningen. Detta gav senare upphov till att befolkningen i allt större utsträckning började uppmärksamma de interna problem som rådde i staten, vilket kan sägas ha lagt grunden för vad som senare utvecklades till den arabiska våren (Perkins, 2014: 216).

Sammanfattningsvis kan det konstateras att kombinationen av ekonomisk tillväxt,

integration med världsekonomin, förändrade attityder samt ökad utbildningsnivå la en grund för att en framtida demokratisering i Tunisien kunde gro sig stark. Även om finanskrisen under 2008 bidrog till att staten blev skör, kan det ändå konstateras att Tunisien hade lagt en stabil bas för demokratisering tidigare.