Internationella redovisningsregler

Conceptual Framework eller föreställningsram som det kallas på svenska är en sammanhållen begreppsapparat. De principer som utgör grunden för hur en redovisning skall utformas har sammanställts i detta ramverk. Redovisningsrekommendationerna har blivit mer och mer invecklade beroende på att den verklighet som redovisningen skall beskriva har blivit

mer komplicerad. Detta avsnitt bygger på Rolf Rundfelts bok Tendenser i börsbolagens årsredovisningar 1997)

Det föreligger alltså ett behov av en föreställningsram dels för att klargöra syftet med rekommendationerna, dels för att undvika att olika rekommendationer lämnar olika lösningsförslag på olika frågor.

Att ta fram en föreställningsram är kostsamt. I Sverige gäller därför det ramverk som har getts ut av IASC (International Accounting Standards Committee). Redovisningsrådet har översatt det och utgår därigenom från att de tankar som ligger bakom IASC:s Framework i all väsentlighet också gäller för Sverige. IASC:s Framework skiljer sig endast i detaljer från det som amerikanska FASB har tagit fram. FASB:s föreställningsram har blivit tongivande i världen och kan sägas att detta ramverk har stor inverkan på de svenska rekommendationerna.

I den svenska översättningen av IASC:s föreställningsram definieras tillgång som ”en resurs som kontrolleras av företaget till följd av inträffade händelser och som förväntas innebära ekonomiska fördelar för företaget i framtiden”. Det amerikanska ramverket har definierat begreppet på ett något annorlunda sätt men det har samma innebörd. För att företag skall kunna redovisa en tillgång krävs alltså att tre förutsättningar är uppfyllda. 1. Företaget räknar med ekonomiska fördelar i framtiden.

2. Tillgången är följd av något som redan har inträffat.

I de flesta fall är det helt klart om ett företag har en tillgång eller ej. Köp av maskiner och inköp av varor uppfyller de ovanstående kraven och redovisas som tillgångar. Det finns däremot fall där det är mer tveksamt om det verkligen handlar om en tillgång enligt definitionen i föreställningsramen. Som exempel på detta kan nämnas goodwill, vissa slags finansiella instrument och FoU. Här hamnar även humankapitalet, den debatt som har pågått har handlat mycket om huruvida humankapitalet skall ses som en tillgång eller ej.

När det gäller om en post skall redovisas på balans- eller resultaträkningen skiljer föreställningsramen mellan tillgångar och skulder samt mellan intäkter och kostnader. Det krävs att två villkor är uppfyllda för att en tillgång skall tas in i balansräkningen.

1. Det måste gå att mäta kostnaden eller värdet på ett tillförlitligt sätt.

2. Det skall vara sannolikt att företaget kommer att erhålla ekonomiska fördelar.

När skall ett företag redovisa immateriella tillgångar?

Den internationella redovisningsorganisationen IASC har givit ut en rekommendation IAS 38, som berör redovisning av immateriella tillgångar. IAS 38 omfattar alla slag av immateriella tillgångar, det vill säga både sådana som uppkommit genom den egna verksamheten, internt genererade immateriella tillgångar och sådana som förvärvats genom förvärv. Rekommendationen trädde i kraft den 1 juli 1999. Vid genomgången nedan har Rolf Rundfelts bok Tendenser i börsbolagens årsredovisningar 1998 använts.

Att formulera regler för när ett företag skall ta upp en immateriell tillgång i balansräkningen har varit den mest kontroversiella frågan för IASC. Kravet att tillgången sannolikt skall ge upphov till framtida inbetalningsöverskott som är hänförbara till tillgången har diskuterats mycket. Det har funnits en dragkamp mellan dem som vill att fler immateriella tillgångar skall tas upp i balansräkningen och dem som vill förhindra en sådan utveckling.

Det faktum att investeringar i immateriella tillgångar har ökat drastiskt under senare år är ett argument för att redovisa flera sådana tillgångar. Gjorda undersökningar visar att utgifter för investeringar i immateriella tillgångar ofta överstiger dem för traditionella investeringar. Detta skulle då ge en missvisande bild av företagets kapital menar förespråkarna.

Kritikerna menar att det är svårt att särskilja den avkastning som uppkommer från satsningar på immateriella investeringar från andra investeringar och det som brukar kallas för ”internt genererad goodwill”. De anser även att jämförbarheten mellan företagen blir sämre eftersom den stora subjektiviteten gör att redovisning av likartade transaktioner kan skilja sig åt. Kritikerna ville även ha med ett krav på separerbarhet för att en immateriell tillgång skulle få redovisas. Separerbarhet innebär att tillgången kan avyttras skilt från övriga tillgångar. Majoriteten i IASC var dock emot ett sådant krav.

Förbud mot att redovisa vissa immateriella tillgångar i balansräkningen

Internt genererad goodwill får ej redovisas som en immateriell tillgång. I detta fall handlar det om utgifter som ett företag haft för att de skall ge upphov till framtida intäkter men där utgifterna inte resulterar i någon enskild immateriell tillgång som uppfyller kraven att redovisas som en

tillgång. Andra exempel på internt genererade immateriella tillgångar som ej får redovisas på balansräkningen är varumärken, kundlistor och liknande tillgångar. Här handlar det framför allt om svårigheten att uppskatta framtida intäkter.

Om en utgift inte uppfyller kravet att redovisas som en tillgång skall den kostnadsföras. Vid företagsförvärv gäller att de immateriella tillgångar som inte uppfyller kraven att redovisas som en tillgång skall inräknas i goodwillvärdet. Utgifter för forskning skall alltid kostadsföras. Samma sak gäller för ”start-up costs”, utgifter för reklam och PR samt utgifter för utbildning. Dessa får ej tas upp som tillgång eftersom kopplingen till framtida inbetalningar anses vara för svag. (Rundfeldt, 1998)