Intervju Jag: Vem är du? Jag: Vem är du?

Said: Heh, oj vilken djup fråga

Jag: Okej

Said: Jag är ett väsen som.. Nej, eh, jag är din bror

Jag: Ja

Said: Kanske du redan visste?

Jag: Japp

Said: Um, Said Karlsson, uhm, journalist och fotograf som bor i Tokyo. Uhm, jobbar för diverse svenska tidningar som frilans, men eh, har en.. ett par stadiga, stadigt återkommande uppdragsgivare bl.a. då Sydsvenskan, um, tidningen RES och eh nyhetsbyrån TT. Men, ja, jobbar jag för.

Jag: Hur länge har ni arbetat som fotograf i Sverige och i Japan?

Said: Ni behöver inte "nia" mig. Du får säga "du".

Jag: Okej,

Said: Eh, jag började fota i Sverige när jag var arton, började ta bilder för min lokala tidning i Norrköping. Dem hade en ungdoms redaktion där som jag lyckades få in en fot hos så ja nu är jag trettiotvå, det betyder fjorton år som fotograf, men eh, det har jag ju inte riktigt.. alltså fotandet har ju alltid funnits där men det har ju inte alltid varit min huvudsakliga inkomstkälla så att eh.

Jag: Vad intresserar dig mest att arbeta med just journa.. eh, journalistiska, alltså med tidningar och sånt här?

Said: Jaa..Det är väl inte specifi..., något specifikt att jag vill jobb.. arbeta med tidningar utan att det är väl mer att um det här jobbet tillåter mig att att kombinera mitt intresse för att resa och uppleva nya saker, lära mig mer mig mer om nya kulturer och träffa

intressanta människor. Det här jobbet gör att jag kan kombinera med eh med eh ja med min livsstil. Det är väl egentligen största,

största anledningen till att jag blev journalist faktiskt. Det är inte så mycket att jag brinner för att skriva eller något sånt där.. utan det är själva skrivandet är jag faktiskt inte särskilt förtjust i men allt det andra tilltalar mig väldigt mycket. Jag menar, nu har jag bott här i fem år och det känns som att jag fortfarande nästan får betalt för att lära mig mer om, om japan och landets kultur, och hur livet och vardagen ser ut för människor här i olika delar av landet. Det är väldigt tacksam situation jag är i tycker jag.

Jag: Ja, så vad skulle du säga den mest positiva aspekten med ditt jobb? Det att kunna resa?

Said: Ja det är att kombinera det med, med en livsstil som jag tycker om. Jag menar, nu är jag i Japan men det är ju ingenting som säger att jag inte skulle kunna flytta till, jag vet inte, Indien i övermorgon liksom och fortsätta göra samma sak fast därifrån. Så det är ju, att ha den friheten är ju faktiskt väldigt fantastiskt tycker jag. Och sen så är det ju också, alltså, som frilans så, så har man ju en väldigt stor kontroll över sitt eget liv och sin egen

arbetssituation och det är ju både en fördel och en nackdel. Alltså, det tog ju ett tag och, alltså i början så var det väldigt svårt då fick jag kämpa för varje uppdrag och det var jag hade ofta ganska dåligt med pengar och sådär och liksom visste inte om jag skulle tjäna tillräckligt mycket nästa månad för att kunna försörja mig och betala hyran och sådär. Men i takt med att jag har blivit mer och mer etablerad och blivit mer och mer, dels trygg i rollen som väldigt [...](4:17) ut för mig själv men även också bevisat för olika, för flera olika uppdragsgivare sådär att jag kan leverera där jag ska, det blev ju lättare och nu så känner jag att jag till

skillnad från dem som kanske sitter som anställda journalister på en tidningar så känner jag att jag ändå har mer, större kontroll över min egen tillvaro. Tidningarna i Sverige skär ju ner jätte mycket hela tiden, det sparkas ju, sparkades ju flera hundra journalister bara förra året inom svenska tidningar. Så att jag skulle nog känna

mig betydligt mindre trygg som anställd idag än vad jag gör som frilansare så nu känner jag att skulle en uppdragsgivare plötsligt vika så kan jag ju faktiskt, eller det är ingenting som säger att jag inte kan börja sälja mina jobb till någon annan. Men det kan jag ju göra hela tiden, det gör jag ju hela tiden. Alltså, ibland så gör jag väldigt nischade uppdrag som kanske inte funkar i en tidning som sydsvenskan eller TT, men som funkar i en väldigt väldigt för en väldigt väldigt smal målgrupp.

Jag: Hur menar du alltå funkar och inte funkar? Pratar vi om stilen med bilder eller pratar vi om...?

Said: Nä, utan mer ämnena..Alltså..

Jag: Ah, ämnena.

Said: ...För något år sen skrev jag en artikel om en två svenskar som hade utvecklat en tobakspipa i plast och de är ju kanske inte sådär jätte spännande för gemene man men däremot så lyckades jag sälja in det jobbet till en tidning som heter "Tobak och mer" som är en tidning som går ut till alla tobaksbutiker i Sverige och för dem är det ju väldigt intressant liksom att "här är en ny produkt på marknaden" ja speciellt då eftersom den hade ganska intressant

historia och anledningen till att jag skrev om den var för dem hade plötsligt lanseringsfesten för pipan här i Tokyo på Tokyos design vecka. Så att man måste ju hela tiden vara liksom flexibel och försöka hitta en målgrupp. Har man en ide som jag själv tycker är bra så kanske jag föreslår det för Sydsvenskan, men dem gillar inte det. Då kan jag ju kolla om det finns någon annan tidning som är mer lämpad för det jobbet.

Jag: Du nämnde innan att jobba som frilans är att typ att vara fri och kunna bestämma själv. Är det samma sak då när det gäller ditt val att fotografera med en viss stil, eller är du tvungen att fotografera på ett visst sätt enligt till exempel redaktionens regler än när du fotograferar utanför jobbet gällande ditt dokumentärfotograferande utanför jobbet?

Said: Alltså det är också väldigt olika från uppdragsgivare till uppdragsgivare. Generellt sätt så brukar det väl till större delen vara upp till mig, liksom dem tar inga direkta riktlinjer jag måste anpassa mig efter utan jag menar jag har fotat för tidningar i fjorton år så jag vet väl ganska bra vad som funkar och vad som inte funkar. Men sen händer det ibland att det tidningar som specifikt begär liksom att vi vill ha en bild som skall funka som omslag och det... så det måste vara tagen i höjdformat och det skall vara ett porträtt i halvfigur alltså, den typen av instruktioner får man ju ibland också. Men det är väl inte så vanligt bland dem

uppdragsgivare jag i huvudsak arbetar för.

Jag: Arbetar du mot något specifikt mål med fotograferingen, alltså att återge en berättelse i dina bilder för läsarna eller är det mer så att säga, fotograferar du i japan bortsett från jobbet för att berätta någonting?

Said: Alltså det varierar också från uppdrag till uppdrag. När jag, när jag gör längre reportage som jag ganska oftast gör för

Sydsvenskan, då brukar det ofta handla om att man ska berätta en historia då är det ju viktigt att ha bilder som bidrar till det. Men, när jag fotar till exempel för min blogg Tokyofaces då är det ju ganska strikt liksom, porträtt rakt upp och ner på gatan,

dokumentärt, ingenting liksom, ingenting arrangerat överhuvudtaget och det är ju det jag är ute när jag plåtar dokumentärt för

tidningar heller. Men sen å andra sidan ibland när det kanske är porträtt för, mer för magasin och sådär då är det lite mer alltså det krävs att man kollar upp, scjysst bakgrund innan så den bidrar eller blir bra, att man planerar vilken tid på dagen ska man ta bilden, när är ljuset som bäst. Det varierar jätte mycket. Ibland så är ju renodlade, liksom, kommersiella bilder, alltså jag har plåtat en del skivomslag och då har det väldigt specificerat[...] då lämnas ju ingenting till slumpen. Så ja, det varierar väldigt mycket från jobb till jobb.

Tror att jag i mitt fotograferande täcker in ganska mycket av hela spektrumet. Det ända jag inte gör är väl studiofotografering, utan jag jobbar allt med väldigt enkla medel, befintligt ljus, på sin höjd en blixt som jag sätter på kameran. That's it.

Jag tror att jag har lärt mig att se på ett, lärt mig att se ljuset på ett ganska bra sätt. Att jag, även om det är en till synes

väldigt simpel miljö så kan jag ofta, med väldigt små medel, förbättra bilden avsevärt, genom att be personen vrida sitt huvud kanske lite åt sidan så att ljuset faller på ett speciellt sätt eller kanske flytta lite på personen. Det är liksom min stil.

Jag: Så vad är det du är mest intresserad av att fotografera, är det porträtt, dokumentera livsstilar och kulturen här i japan eftersom du valde att stanna och fotografera/jobba för olika tidningar?

Said: Det är svårt att säga. Jag gillar ju allt. Men, det är klart alltså mitt intresse för det här landet har ju varit min drivkraft de senaste fem åren och att gå ut och träffa nya människor, få en inblick i människors vardag på ett sätt som skulle vara svårt för en utomstående att få. Det är ju alltid väldigt... intressant och då snackar vi om väldigt dokumentära grejer. Men sen så tycker jag jätte roligt att gå ut att plåta liksom gatumode och intressanta människor på stan och sådär. Det är jättesvårt att välja.

Jag: Hur skulle du beskriva en journalist, vad utmärker en journalist gentemot en dokumentärfotograf? Skulle du kunna se skillnaden i vardera bilder?

Said: Nä alltså, jag vet inte, knepig frågeställning. För mig är journalistisk fotografi och dokumentärfotografi samma sak. Det är liksom, jag ser inte att det finns någon skiljelinje mellan dem. Utan tvärtom. Däremot skulle jag definitivt se skillnader om det var en, skulle jämföra en journalist och en reklamfotograf eller

matfotograf. Alltså, där finns det ju väldigt tydliga skillnader. Men just journalist och dokumentärfotograf, för mig är det samma sak. Och mycket handlar om att dokumentera vardagen och bra

journalistisk fotografi är bilder som på ett sanningsenligt sätt utan att förvanska verkligheten förmedlar en bild som är lätt för läsaren att förstå och är samtidigt estetiskt tilltalande också. En bild som berättar en historia och som även har konstnärliga

kvaliteter. Sen finns det ju bilder som bara berättar en historia men som inte direkt är estetiskt tilltalande.