Henry är femtiotre år gammal och är brandförman. Han anser att han inte i någon större utsträckning tar med sig dramatiska upplevelser från sin arbetsplats hem till sin familj, eftersom han tycker att upplevelserna inte är något problem för honom.
Däremot finns det andra saker som han tar med sig hem och grubblar på. Han förklarar att det är den tid på arbetet som inte är larmtid, vilket menas normal arbetsmiljö som är mest problemfylld. Han säger att under hans trettiofyraåriga yrkesutövning har det gått upp och ner i stämning på de lag eller grupper som han har arbetat i. Ibland är det vissa problem som han tar med sig hem och funderar över. Detta har han gjort, dels när han har varit brandman och dels som befäl. Han tror inte att han har grubblat på ett sådant sätt att hans omgivning har blivit lidande av det. Han anser att han har ett ganska starkt psyke och klarat sig bra i sin yrkesutövning tack vare att han har erfarenhet av många upplevelser. Detta gör att man förmodligen blir ganska så härdad, en sorts inre styrka menar Henry. Han nämner åter den rådande arbetsmiljön som ett problem. När han ser arbetsgivaren fatta beslut som går stick i stäv med vad räddningspersonal tycker och som är baserat på personalens sunda förnuft och erfarenhet, så kan detta störa Henry något fruktansvärt. Han blir bara mer och mer störd på arbetsgivarens agerande gentemot hur räddningspersonalen uppfattar sin roll. Detta ökar markant för varje dag och har gjort det de sista två åren. Han säger angående förändringar som ska göras i organisationen:
Jag tycker att vi funkar bra idag när vi jobbar och då tycker vi som befäl, varför ska man splittra och förstöra detta? Detta gör fruktansvärt ont. Jag har älskat detta jobb och det har varit fantastiskt roligt, jag fick det jobb som jag ville ha och blev brandman. Jag tycker det har varit roligt jämt, jämt, jämt. Det har funnits besvärligheter, men arbetsgivaren har ändå kommit rätt till slut, men nu känns det som…
Benny är fyrtionio år gammal och är brandman. Han menar:
Dramatisk upplevelse, det upplever inte jag på jobbet, utan där riktar jag in mig på att det är ett jobb som ska göras. Sen kan det i stort sett se ut hur som helst, om det är en omfattande olycka eller om det handlar om en människa. Det kan vara likadant i stort sett. Dramatik, det ordet betyder något annat för mig. Dramatik för mig är när det händer något inom familjen. Det upplever jag mer dramatiskt än det som händer på mitt jobb.
Benny anser att upplevelser som har med hans egna liv att göra, upplevs som dramatiska. Han berättar att han inte har några större problem att lämna de larmrelaterade upplevelserna bakom sig. Han tycker inte han har blivit belastad, eller att det har blivit några konsekvenser för honom i livet när det gäller upplevelser från sin yrkesutövning. Däremot när det gäller större olyckshändelser, tycker han att det blir jobbigt när händelsen blir uppmärksammad i massmedia. Det görs intervjuer och undersökningar, dels från massmedia och dels från den egna organisation hos den personal som varit insatt. Det skapar oro när det blir uppståndelse runt en händelse. Han menar att det inte går att lägga upplevelsen bakom sig, utan det känns som det bara byggs på och att man inte får vara i fred.
Han säger angående den krisgrupp som finns i den organisation han tillhör:
Snart behöver vi den här krisgruppen, för snart har vi inget lag att luta oss emot, så som de rycker och sliter i en.
Jonny är trettitvå år gammal och är ambulansman. Han har tankar när det gäller den organisation han tillhör. Dessa handlar om den ambulansverksamhet som han tillhör. Han tycker att den är ny i sin utformning och att den inte har hunnit att
”landa” riktigt ännu, den är fortfarande ung. Eftersom ambulansorganisationen ännu inte har hittat sin form, tycker Jonny att det känns tungt. Han tycker att det finns människor med stor erfarenhet och som har bra åsikter när det gäller att utveckla ambulansverksamheten i en positiv riktning. Jonny blir irriterad av att dessa åsikter inte hörsammas av arbetsledningen.
Han tror att organisationen skulle kunna bli bra om arbetsledningen bara kunde lyssna på vad personalen säger, samtidigt som personalen måste lyssna på vad arbetsledningen har att säga. Det måste bli en dialog mellan dessa parter. Det finns flera av Jonnys arbetskamrater som funderar på hur länge de kan arbeta i en verksamhet som fungerar på ett sätt som inte känns godtagbart. Dessa arbetsförhållande som Jonny beskriver, tycker han är en form av dramatisk upplevelse som påverkar honom mer än de olyckshändelser som han har varit med om under uttryckning. Han menar att dramatiska upplevelser under uttryckning finns alltid i minnet, men känns på samma gång som ett avslutat kapitel och uttrycker:
Just nu är det den här organisationen som jag tycker inte fungerar.
Jonny vill ha trygghet i sin arbetssituation. Han tycker inte det är bra att det är två unga ambulansmän som arbetar tillsammans, utan det hade varit bättre om det hade varit en erfaren ambulansman ihop med en mindre erfaren ambulansman.
Han berättar att han känner till att det finns en stödgrupp i organisationen, men han känner väldigt dåligt till vad den står för. Han tycker att detta stöd känns grumligt.
Om han har varit med om en dramatisk upplevelse, då vill han ha en person som han kan kontakta om han känner behov för prata om upplevelsen. Jonny säger att vill man ställa bilen efter en dramatisk upplevelse, så finns den möjligheten idag.
Detta tycker Jonny är bra. Han tycker också att om gruppen fungerar, skulle man klara att sköta dessa samtal inom gruppen. Problemet är att det är för oorganiserat i ambulansverksamheten och han tycker att det hade varit bra om man kunde ha lagt ett arbetsschema tillsammans med ett skift som arbetar med brand. Då skulle man kunna känna en gemenskap och kunna få möjlighet att prata med personer som man förhoppningsvis känner menar Jonny och säger.
När vi ändå är här på stationen, så tycker jag att man borde göra det bästa av situationen, och just nu så är det inte det. Det är ett evigt flackande mellan lagen. Det är nya ansikten för jämnan.
Om man inte behövde utsättas för detta så skulle man förmodligen kunna möta olika dramatiska upplevelser på ett bättre sätt menar Jonny.
Conny är sextio år och är brandmästare. Han tycker att dramatiska upplevelser inte har givit några negativa konsekvenser för honom i livet och han har ingen förklaring varför han känner på detta sätt. Han berättar att han inte tror att det har
någon större betydelse om det omkommer en eller tio personer, utan det är andra saker som avgör hur man känner inför vissa upplevelser. När det gäller konsekvenser efter de upplevelser han har haft, tycker han att han alltid har försökt att göra sitt bästa och mer kan han inte göra. Kan man se på sin egen insats ur ett sådant perspektiv, behöver man inte känna att man behöver belasta sig med negativa tankar menar Conny.
Nedskärning av brandordningen som skedde under nittonhundranittiotalet tycker Conny är något av det sämsta som hänt, men tycker inte att det är en dramatisk upplevelse. Under största delen av den tid som han arbetat i sin organisation, har organisationen byggts upp med ett tålamod. Man har exempelvis, låtit en ung ambulansman givits möjlighet att arbeta ihop med en äldre ambulansman, vilket skapar trygghet och struktur. Detta görs inte idag menar Conny. Detta stör, men det är ingen dramatisk upplevelse. Han tillägger:
Omorganisationer måste ske även på brandkåren.
Conny berättar att han inte släpper in vem som helst i sitt liv. Han kan vara oerhört öppen, men det tar tid. Han berättar att han inte låter någon få komma honom in på livet efter tio minuter och säger:
Om jag har kommit hem till stationen från en stor olycksplats och det då kommer några ”käringar” från missionsförbundet som ber mig berätta. Det hade jag aldrig ställt upp på. Men jag kunde ha gått in till dig, att sätta mig med dig och prata, samlat mina gubbar om jag nu hade varit chef där. Att nu sätter vi oss här och öppnar oss och pratar en stund, då hade jag släppt dig in på livet.
Han tror inte på att skicka runt okända människor som ska föra samtal och hjälpa till med stöd på olika platser där det har skett en stor olyckshändelse. Det spelar ingen roll om det är en psykolog eller något annat. Det måste vara en person som man känner och litar på. En professionell hjälpare är inget för Conny. Det finns säkert bra sådana personer, men han känner inget förtroende för dem alls.
Billy är femtiofem år gammal och är brandman. Han menar att hans eget hemförhållande påverkar honom i sin yrkesutövning. Dålig sömn kombinerad med smärre diskussioner inom familjen kan kännas som en belastning för honom.
Har man då dessutom en arbetssituation som inte är tillfredsställande, så kan det bli negativa konsekvenser som kan vara av avgörande betydelse. När det gäller sitt arbete blir han negativt påverkad av rådande arbetsmiljö. Om det är en viss typ av uppdrag som ska utföras, känner han att han inte kan lita på den grupp som han befinner sig i. Dessutom tycker han att den utrustning som tillhandahålls inte är tillräckligt bra för detta uppdrag som ska utföras. Detta är den rådande vardagen i hans arbete och de uppdrag som han beskriver. Detta tycker han är en dramatisk upplevelse som han uppfattar värre än de upplevelser som han har när det gäller uppdrag under utryckning. Han säger:
Det är mycket otäckare när farsan och brorsan är verbala ovänner än när två personer har skurit sönder varandra fullständigt i någon kvart eller på något annat ställe.
Billy tycker att dramatiska upplevelser går att hantera inom arbetsgruppen. Bara den är homogen och att den ger en samhörighet och ett utrymme för alla individer som ingår i gruppen. Det gör ingenting om organisationen fungerar på ett bra sätt, men som det känns nu så tycker Billy att den fungerar uruselt och menar att det kanske är lika bra att göra den förändring som är på gång och säger:
Grupperna är så sargade så det kanske är hög tid och enda utvägen är att amputera.
Sammanfattning av intervjuerna från Human Factor
Arbetsledaren Henry
Henry menar att en omorganisation där grundtryggheten störs skapar irritation, exempelvis förflyttningar av medlemmar i arbetsgrupperna. När det fattas beslut som går stick i stäv med den räddningspersonal som utför arbetet så blir det en störning som påverkar negativt.
Brandmannen Benny
Dramatisk upplevelse är när det händer något inom familjen. Vid stora insatser är det ofta ett stort massmedia - uppbåd och andra intressenter som vill vara med och delta. Benny menar att detta fenomen stör. Stödgruppen bör sättas in när det blir organisationsförändringar.
Ambulansmannen Jonny
Rådande arbetsmiljö som inte fungerar är en form av dramatisk upplevelse.
När det är en grumlig organisation blir detta ett störande problem.
Avsaknaden av grupptillhörighet skapar problem, vilket innebär att man inte har någon att ty sig till utöver arbetskamraten i ambulansen. Dessutom är det inte alltid samma arbetskamrat. Det vore önskvärt att tillhöra en grupp menar Jonny.
Arbetsledaren Conny
Omorganisation är ingen dramatisk upplevelse, men det är störande.
Stödgrupp är inte viktigt för Conny. Han tycker att det är bättre att få prata med någon som han har förtroende för och litar på. Han skulle aldrig delge sina innersta tankar till någon som han inte känner. Professionell hjälp, exempelvis psykologhjälp vill Conny inte ha, eftersom han inte vill anförtro sig till denna hjälp.
Brandmannen Billy
Om man har stabilitet i sitt hemförhållande är det en stor fördel när det gäller att klara av sin yrkesroll. Skulle inte hemmiljön vara tillfredställande i kombination med en rådande arbetsmiljö som inte heller är tillfredställande, då blir det en form av dramatisk upplevelse. En väl fungerande arbetsgrupp är av avgörande betydelse när det gäller att hantera dramatiska upplevelser menar Billy.