8.1.1 Intervjuguide för anställda inom Kriminalvården
Introduktion-presentation
Vem jag är och syftet med forskningen Konfidentialitet
Samtycke
Möjlighet att ta del av utskrift
Bakgrundsdata
Vad är din ålder? Vad är ditt kön?
Hur många år har du arbetat inom Kriminalvården? Vilka arbetsuppgifter har du eller har du haft inom Kriminalvården?
Enkät- och Intervjufrågor
Bakgrundsinformation 1
Fråga 1: Upplever du att den verbala kommunikationen mellan intagna
och kriminalvårdspersonal påverkas beroende på vilken attityd som råder på avdelningen inom gruppen av kriminalvårdspersonal?
Bakgrundsinformation 2
Fråga 2: Har du erfarenhet av att det finns eller uppstår oskrivna regler inom personalgruppen för hur man kommunicerar med intagna på säkerhetsavdelningar (eller andra slutna avdelningar som t.ex. isoleringsavdelningar) visavi behandlingsavdelningar (eller andra mer öppna, mindre säkerhetsorienterade avdelningar) och om det föreligger några skillnader i sättet mellan olika avdelningar att kommunicera med de intagna?
Bakgrundsinformation 3
Fråga 3: Har du under din tid som anställd inom Kriminalvården upplevt
att det finns en kollegial sammanhållning, dvs. kåranda, och om den på något vis leder till oskrivna regler för när man som kriminalvårdare bör tiga och tala, vem som bör göra det, om vad man får tala med vem, när, var och hur?
Fråga 4: Finns det några oskrivna regler om vad en kriminalvårdare bör och inte bör säga till en intagen, dvs. om sin egen person, privatlivet, arbetet och andra intagna?
Bakgrundsinformation 4
Fråga 5: Upplever du att det finns en tystnadskultur liknande den inom polisen hos anställda inom Kriminalvården, och kan du i korthet, i fall du anser att det finns en sådan, redogöra för hur du upplever den?
Fråga 6: Vilken erfarenhet har du av att kriminalvårdspersonal vågar
77 eller anmäla kollegor som begår övergrepp, och om de som vågar göra det behandlas annorlunda, dvs. blir utfrysta eller trakasserade, av sina kollegor efteråt?
Bakgrundsinformation 5
Fråga 7: Vad tycker du om de oskrivna reglerna för tigande hos intagna och kriminalvårdspersonal, dvs. att man i samtal måste tänka på vad man säger, till vem, när, var och hur? Anser du att de är bra, dåliga eller helt enkelt nödvändiga för att det sociala umgänget bland intagna och kriminalvårdspersonalens arbete inom Kriminalvården ska fungera?
8.1.2 Presentation
Finns det en tystnadskultur inom Kriminalvården?
Jag läser Svenska språket (61-90 hp) vid Högskolan i Gävle och skriver en kandidatuppsats i språksociologi om normerna för tigande inom Kriminalvården, dvs. de informella talspråkliga reglerna om när man bör tala och tiga, vem som bör göra det, om vad man får tala, med vem, när, var och hur, vilka ingår i vår kommunikativa kompetens och som vi utvecklar i ett sociokulturellt sammanhang.
Frågeformuläret som Du nu har i Din hand utgör, förutom intervjuer, en viktig del av min C-uppsats i språksociologi. Jag har i en tidigare B-uppsats om normerna för tigande hos intagna vänt mig till ett urval av intagna och kriminalvårdare, sammanlagt fyra stycken, på Kumlafängelset, och uppgifterna i den tidigare studien kommer att jämföras med uppgifterna i denna för att ge en uppfattning om både intagnas och kriminalvårdares tystnadskulturer; vilka tillsammans utgör en helhet av den talgemenskap som, i olika former, existerar inom Kriminalvården.
Du är en av fyra kriminalvårdare som får formuläret.
En förutsättning för att resultaten i enkäten ska bli tillförlitliga är att så många som möjligt besvarar den – Jag är därför beroende av Din medverkan!
Garanti om konfidentiell behandling
Vid genomförandet av studien utgår jag från Vetenskapsrådets forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning, vilka kan konkretiseras enligt följande: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och
nyttjandekravet.
Den första principen, informationskravet, innebär att forskaren är skyldig att informera deltagarna om forskningsuppgiftens syfte, den andra principen, samtyckeskravet, innebär att deltagaren har rätt att själv bestämma över sin medverkan, den tredje principen, konfidentialitetskravet, innebär att alla uppgifter om personer i en undersökning ges största konfidentialitet och förvaras så att obehöriga inte ges tillträde och den fjärde principen, nyttjandekravet, innebär att insamlade uppgifter om enskilda personer endast får användas för forskningsändamål.
78 Vidare, så garanterar jag att alla enkät- och intervjusvar kommer att vara anonymiserade och att några personuppgifter utöver ålder, kön, tid som anställd inom Kriminalvården och arbetsuppgifter inte kommer att redovisas.
Ditt svar vill jag ha in senast den 31 mars 2015.
Mer information om undersökningen kan lämnas av undertecknad:
Tony Byström Viagatan 4 692 81 KUMLA
8.1.3 Enkät: Tystnadskulturen inom Kriminalvården
A. Bakgrundsdata:
1. Vad är din ålder: 2. Vad är ditt kön:
3. Hur många år har du arbetat inom Kriminalvården:
4. Vilka arbetsuppgifter har du eller har du haft inom Kriminalvården:
B. Frågor:
Bakgrundsinformation 1
Forskning av Per Åke Nylander, Anders Bruhn och Odd Lindberg visar bl.a. att kriminalvårdspersonal i möte med intagna uppvisar olika grader av attityder, beroende på inom vilken miljö de arbetar, t.ex. en behandlings- eller en säkerhetsavdelning, där en mer informell attityd är accepterad hos gruppen av kriminalvårdspersonal som arbetar inom en behandlingsavdelning medan kriminalvårdspersonal inom en säkerhetsavdelning uppträder mer formellt, och att en viktig orsak till detta är att kriminalvårdspersonal inom en säkerhetsavdelning sällan spenderar tid tillsammans med intagna, och när de väl gör det så övervakar andra kriminalvårdare mötet.
Fråga 1:
Upplever du att den verbala kommunikationen mellan intagna och kriminalvårdspersonal påverkas beroende på vilken attityd som råder på avdelningen inom gruppen av kriminalvårdspersonal?
Bakgrundsinformation 2
I samma studie kommer Nylander, Bruhn och Lindberg fram till att det är mer vanligt att uttrycka känslor i interaktionen mellan kriminalvårdspersonal och intagna inom en behandlingsavdelning visavi en normal- eller säkerhetsavdelning. Studien visar att det ofta är en emotionellt utmanande uppgift för kriminalvårdspersonal att delge intagna beslut om avslag vid ansökningar om att få närvara vid begravningar av familjemedlemmar, besök, permissioner och telefontillstånd, och att det är viktigt för kriminalvårdspersonal att uppvisa ett lugn inför de intagna när de reagerar med ilska och besvikelse, eller som en av respondenterna på en behandlingsavdelning uttrycker sig:
79
”… vi har kommit överens om att det är okej att visa sina känslor på avdelningen. Men det är mitt ansvar hur jag gör det – det vill säga, vad vi säger till våra intagna – och att vi, som anställda, måste tänka på det också. Så jag tycker att det är okej för oss att visa ilska, sorgsenhet eller vad det nu är, men vi måste göra det på ett kontrollerat sätt. I stället för att skrika, säger jag till den intagne, ’Jag blir arg när du beter dig så där eller talar till mig på det viset’”.
Fråga 2:
Har du erfarenhet av att det finns eller uppstår oskrivna regler, dvs. informella normer, inom personalgruppen för hur man kommunicerar med intagna på säkerhetsavdelningar (eller andra slutna avdelningar som t.ex. isoleringsavdelningar) visavi behandlingsavdelningar (eller andra mer öppna, mindre säkerhetsorienterade avdelningar) och om det föreligger några skillnader i sättet mellan olika avdelningar att kommunicera med de intagna?
Bakgrundsinformation 3
I en annan studie genomförd av trion Nylander, Bruhn och Lindberg framgår det att kollegial lojalitet utgör en grund för att orka med arbetet och stanna kvar som anställd inom Kriminalvården. Studien visar också att likheter i tänkande och handlingsmönster mot intagna, personlig säkerhet och arbetstillfredsställelse är viktiga apsekter som är beroende av den kollegiala sammanhållningen, eller som en kriminalvårdare inom en säkerhetsavdelning uttrycker sig:
”Det är mer av vi och dom än man faktiskt tror. Man håller på sina kollegor. Det råder en viss kåranda, det gör det. och det måste det göra också, ifall man ska kunna lita på sina kollegor. Så man inte blir huggen i ryggen”
Fråga 3:
Har du under din tid som anställd inom Kriminalvården upplevt att det finns en kollegial sammanhållning, dvs. kåranda, och om den på något vis leder till oskrivna regler för när man som kriminalvårdare bör tiga och tala, vem som bör göra det, om vad man får tala med vem, när, var och hur?
Fråga 4:
Finns det några oskrivna regler om vad en kriminalvårdare bör och inte bör säga till en intagen, dvs. om sin egen person, privatlivet, arbetet och andra intagna?
Bakgrundsinformation 4
Nordin och Zetterström undersökte polisens kåranda i en studie och kom fram till att det fanns en kåranda där den tuffa arbetsmiljön präglades av en maskulin humor och en särskild jargong som syftade till att stärka sammanhållningen, dvs. den kollegiala lojaliteten, vilket bidrog till att enskilda poliser hade svårt att framföra åsikter som gick emot den kollektiva uppfattningen. Dessutom förväntades poliser tiga eller vittna falskt i syfte att skydda kollegor som begick övergrepp, och det var inte tillåtet att ifrågasätta en kollegas beteende samt att den som bröt mot kårandan, således normerna för tigande, riskerade utfrysning.
80
Vidare, i en tidigare studie om tystnadskulturen hos intagna och som ligger till grund för aktuell studie, där både intagna och kriminalvårdspersonal ingick som respondenter, framkom att det finns en kåranda inom Kriminalvården, men att den idag än jämfört med förr verkar vara mindre framträdande, och att kriminalvårdspersonal numera generellt vågar kritisera eller anmäla sina kollegor trots att det finns en risk att det inte uppfattas som positivt. De olika respondenterna, dvs. intagna och kriminalvårdspersonal, var delade i meningen om kriminalvårdspersonal som anmälde sina kollegor skulle bli utfrysta efteråt; de intagna var övertygade om det medan gruppen av kriminalvårdare var mer osäkra.
Slutligen, en enkätundersökning genomförd i Örebroregionen av SEKO 2014 visar att var fjärde kriminalvårdare inte vågar anmäla missförhållanden inom Kriminalvården
av rädsla att det ska medföra negativa konsekvenser, och en artikel publicerad i Publikt
den 26 mars 2013 konstaterar att en undersökning bland anställda inom Kriminalvården visar att 30 procent upplever att de inte kan framföra kritik utan att det får konsekvenser, något som Per-Eric Gustavsson, chef i region nord, kommenterar följande:
”Vi måste arbeta med både ledarskap och medarbetarskap. Det är ingalunda bara cheferna som måste utvecklas. Vi måste börja prata med varandra och inte om varandra.”
Fråga 5:
Upplever du att det finns en tystnadskultur liknande den inom polisen hos anställda inom Kriminalvården, och kan du i korthet, i fall du anser att det finns en sådan, redogöra för hur du upplever den?
Fråga 6:
Vilken erfarenhet har du av att kriminalvårdspersonal vågar anmäla missförhållanden inom Kriminalvården och ifrågasätta eller anmäla kollegor som begår övergrepp, och om de som vågar göra det behandlas annorlunda, dvs. blir utfrysta eller trakasserade, av sina kollegor efteråt?
Bakgrundsinformation 5
I min tidigare studie om tystnadskulturen hos intagna kom det fram att det åtminstone finns tre informella regler för intagna som stadgar att det (1) inte är tillåtet att ange varandra, att det (2) inte är tillåtet att prata om medintagna i samtal med kriminalvårdspersonal och att det (3) inte är tillåtet att klaga på en medintagen eller säga något som kan skada en medintagen inför eller till kriminalvårdspersonal.
Studien visade även att normerna för tigande hos intagna medför att en del intagna spelar en roll inför varandra och i kontakten med kriminalvårdspersonal och att syftet dels är att leva upp till de informella regler som finns inom talgemenskapen hos de intagna, något som dock är mer vanligt bland yngre, mer karriärmedvetna intagna, och dels visa att man som intagen har förstått och accepterat de oskrivna reglerna inom talgemenskapen, medan kriminalvårdspersonal som möter intagna i det dagliga arbetet vittnar om att intagna kan vara helt annorlunda enskilt än jämfört med när samma intagne vistas på sin avdelning, samt att kriminalvårdspersonal tvingas anpassa sitt talbeteende så att de inte förorsakar problem för den intagne.