Intervjuundersökningen

De deltagande personerna i intervjuundersökningen instämmer i kulturstrategiprocessens premisser – dess syfte att stärka “Malmös hållbarhet /.../ med hjälp av konstnärliga och kulturella processer och uttryck” och dess etablerande av “en gemensam plattform att ha som utgångspunkt för samarbeten mellan nämnder, förvaltningar och bolag inom kulturområdet” (Handlingsplan för kulturstrategi

2016-2018, 2017, s. 5). Samtidigt ser de i flera avseenden olika på

frågan om dess genomförande. Intervjuundersökningen uppvisar en bredd i uppfattningar om kulturstrategiprocessen – och både mycket positiva och anmärkningsvärt kritiska kommentarer framkommer i materialet – men den visar också hur intervjupersonernas placering i den kommunala organisationen är kopplad till olika perspektiv på denna process. En kommunal förvaltning är en verksamhet med sin egen inbyggda logik och sina egna traditioner. Att koordinera

ett arbete över förvaltningsgränser kräver därför förmåga till nytän- kande men också mod att ifrågasätta förgivettagna normer och gränsdragningar. I flera av intervjuerna har frågorna om samarbete över förvaltningsgränser lyfts fram. Flera av de intervjuade pekar där på de stora dilemman man möter och hur ett stuprörstänkande riskerar att hämma breda och viktiga ambitioner. Hur bör man då göra? Lättast går det när satsningen – i det här fallet Kulturstrategin – “passar som hand i handske med de egna institutionella målen”, som en intervjuperson uttrycker det. Då blir strategin en draghjälp för det man ändå vill göra. Men i andra sammanhang kan värdekonflikter mellan verksamheterna uppenbara sig.

Mitt intervjumaterial vittnar om en bred enighet kring behovet av kultur och i ambitionen om att kultur är något som ska komma alla till del. Denna iakttagelse förstärks av svaren på en fråga jag ställde, en fråga där svaren dock blev så samstämmiga att jag valde att inte ens återge dem i svarsredovisningen. Frågan handlade om huruvida det finns några specifika grupper i staden som arbetet med att implementera Kulturstrategin särskilt borde riktas mot (eller, med andra ord, om det finns några grupper i staden som behöver kulturen mer än andra). Svaren på denna fråga var genomgående nekande, vilket kan tyda på att den var dumt tänkt eller formulerad. Ändå föranleder detta svarsmönster mig att göra vissa reflektioner. Ambitionen om “kultur för alla” förefaller alltså vara djupt rotad hos samtliga inblandade i kulturstrategiprocessen, och detta tror jag i grunden förklarar motståndet mot att namnge några grupper som särskilt “behövande”. Samtidigt tänker vi i många sammanhang att mänsklig behovstillfredsställelse behöver förstås utifrån vad som är utgångsläget. För att uttrycka det lite slarvigt: Alla behöver mat, men behovet ter sig olika för den som är mätt jämfört med den som är hungrig. Det borde vara fullt möjligt att tänka kompensatoriskt kring människors kulturbehov: att behovet för dem som har mycket tillgång till kultur skulle kunna underordnas deras som saknar denna tillgång. Faktorer som utbildningsnivå, socioekonomisk position och geografiskt avstånd från centrum skulle då kunna utgöra nycklar för var behoven av en förstärkning av det kulturella utbudet och de kul- turella uttrycksformerna skulle kunna vara störst. För mig förefaller en sådan tanke ganska naturlig, men det faktum att så många av mina intervjupersoner värjde sig mot den visar att frågan om hur kultur

Frågan om människors behov av kultur knyter också an till en annan fråga som dyker upp i några av mina intervjuer, nämligen den om kvalitet i kulturen. Här kan vi i någon mån notera en skillnad mellan vad kulturförvaltningen uppfattas representera och eftersträva – kultur med kvalitetsambitioner – och kultur i en mer vardaglig, spretig – men också diffus – mening som andra förvalt- ningar kan ha lättare att identifiera sin egen roll med: kultur i skola och förskola, på äldreboenden, på fritidsgårdar, i stadsrummet med mera; vardaglig kultur som utspelar sig i möten mellan människor, inte nödvändigtvis på särskilt iordningställda scener eller i form av särskilda evenemang. Frågan om vilken kultur som ska bejakas och ges resurser och utrymme i staden uppfattar jag oftast besvaras på ett öppet och inkluderande sätt, även av kulturförvaltningen, som inte heller den framstår som särskilt “elitistisk” i sitt förhållningssätt.2

Hoten mot engagemanget för Kulturstrategin finns runt omkring en, i den egna organisationen och i tyngden av åtaganden och arbetsuppgifter som inte gagnar Kulturstrategins sak. Möjligheten att låta sig involveras i arbetet med Kulturstrategin hänger alltså på organisatoriska faktorer och den egna arbetssituationen. Tidspress och organisatoriskt ointresse – eller oklara besked från chefer – är faktorer som visar sig begränsa möjligheten att engagera sig och som får kulturstrategiarbetet att hamna en bit ner i listan över prioriterade arbetsuppgifter. Men troligen är det också så att Kulturstrategins syn på kulturen och dess betydelse för staden inte självklart kom- municerar med andras förståelse av kulturen, och då blir det svårt att riktigt förstå vad arbetet syftar till. Därför blir det, inför Malmö stads fortsatta kulturstrategiarbete, viktigt att peka på betydelsen av Kulturstrategin som en idégrund, vilken på ett pedagogiskt sätt behöver kommuniceras såväl inom som utanför den kommunala organisationen. Som en av mina intervjupersoner från miljöförvalt- ningen beskrev det ser väldigt många människor i staden fortfarande hållbarheten som miljöfrågor, möjligen sociala frågor men inte som kulturfrågor. Förståelsen av kulturens betydelse för en hållbar stads- utveckling finns bland de personer jag har intervjuat, men det som kännetecknar den gruppen är att de redan är involverade i kultur- strategiprocessen. Det finns många andra i den kommunala organi- sationen som inte delar samma förståelse. Det är kanske med dem

2 Elitismen framstår dock, åtminstone om vi ska tro den SWOT-analys som genomfördes den 22 september 2017, som ett möjligt hot; se kapitel 5.

och deras kunskap och värderingar som ett nytt kulturstrategiarbete i Malmö behöver börja.

I en av de sista intervjuerna jag genomförde i följeforskningspro- jektet om Kulturstrategin smög jag in en fråga – i detta fall till en av kulturförvaltningens medarbetare – som jag inte hade ställt till övriga intervjupersoner men som utgick från insikten om att vi nu närmade oss slutet på den pågående kulturstrategiprocessen. Frågan löd “Vad har Malmö 2021 som det inte hade 2013?” och svaret blev:

2021 har Malmö kulturförvaltnings arbete blivit en självklar del av andra verksamheters medvetande. Man har runtom i staden en lite mer fördjupad kunskap om hur kulturförvaltningen fung- erar och vad man rår över.

Detta svar vittnar om ett inifrånperspektiv på Kulturstrategin och dess spridning, ett perspektiv som borde vara naturligt för en företrädare för den instans i staden som har ett särskilt ansvar för förvaltande och spridning av kultur. Svaret rymmer en viktig sanning och kan bekräftas av flera av de iakttagelser jag har gjort i följe- forskningsprojektet: Kulturstrategiprocessen har gett en tydligare roll åt kulturförvaltningen i stadens utveckling. Samtidigt handlar inte Kulturstrategin om kulturförvaltningen utan om kulturen. Indi- rekt pekar därför svaret, menar jag, också på att ett kommande och fördjupat kulturstrategiskt arbete i staden i ännu högre grad skulle behöva ta sin utgångspunkt, inte i den kommunala organisationen utan i kulturen i sig.

KULTUREN I MALMÖ