Intrycksstyrning genom materiell rekvisita

Livet är en enda stor teater illustrerar Goffman (2011), en scen med ett evinnerligt skådespeleri, med spelande aktörer och dömande publik. Goffmans resonemang om livet som en teaterföreställning tar vid redan i tidig ålder. Barn socialiseras in i det senmoderna samhället med senmoderna normer och regler, och går man emot de senmoderna normerna och reglerna under en föreställning, blir de ännu tydligare. Detta bidrar till att barn vill besitta en informationskontroll där de ständigt strävar efter att hävda sig själva bland sina vänner genom att bevisa för sin omgivning att de är, har och kan.

Som vi inledde detta avsnitt med så är mänskliga relationer förankrade i det ytliga och i det materiella som kan summeras med någon form av fixering i form av både kläd- och prylväg. Allt går att köpa; lycka, status, åsikter, makt, och klass. Anledningen till detta menar Goffman (2011) är att vi hungrar efter en ständig bekräftelse. Individer idag tar vardagliga strider för att bevara andras

45

uppfattning av en själv i en så pass positiv bemärkelse som möjligt. Detta bidrar till att vi dagligen censurerar sanningen och verkligheten utmed den situation eller grupp människor vi befinner oss med. Goffman (2011) menar på att vi klär oss i masker och roller för att dölja det autentiska och det spontana. Goffman (2011) redogör för att dessa barn i vårt fall gör allt för att passa in bland och tillhöra de ”normala” barnen. Detta gör man genom att införskaffa sig rätt saker och prylar för att därmed få rätt gemenskap och grupptillhörighet. Barnen har idag en ganska klar bild över vilka man vill tillhöra, vad som är okej och inte okej, vad man bör ha och inte ha. Goffman (2011) skriver att vi vill styra vad andra tycker och tänker om oss, han skriver på sidan 13 att;

”Oavsett vilket speciellt mål individen har i tankarna och oavsett hans motiv för att ställa sig det målet ligger det i hans intresse att kontrollera de andras beteende, framförallt deras reaktionsbetingade behandling av honom.”

Detta kommer att bygga på en ständig manipulering menar Goffman (2011), där barn av idag försöker intyga sin omgivning om att man är, har och kan med den dramaturgiska försiktigheten. Utifrån det föräldrarna berättat så kan vi se att barnen använder sig av det Goffman (2011) benämner som dramaturgisk försiktighet. Barnen vet som sagt att den materiella rekvisitan talar om vilken grupptillhörighet man har och att gruppen därmed värderar kläder, mobiltelefoner, väskor och plattor väldigt högt och att pengar och status är ett nödvändigt ont. Detta resulterar i att barnen börjar reflektera över alla intryck man avlämnar och därefter förskönar sig själva i syfte att behålla sin fasad utåt. Vi har nedan ett citat av IP 5 som stämmer överens med det vi ovan beskrivit.

“IP 5: Han vill va’ bäst å han tror att om han har dom bästa prylarna så är de nog lättare att bli bäst.”

Goffman (2011) avfattar i sin bok Jaget och maskerna hur varje människa förhåller sig mellan två regioner; den främre och den bakre regionen. I den främre regionen beter sig barnen på ett kontrollerat sätt där de ändrar och anpassar sin klädsel och stil efter umgänge, situation och miljö som vi tydligt ser sker allt som oftast i skolan. Här vill man marknadsföra sitt idealiserade, materialistiska jag som vi vill uppfattas vara. I den bakre regionen däremot är vi vårt ”sanna” jag där vi inte längre är graciösa svanar utan här finner man ens fel

46

och brister. Vi ser tydliga mönster på att det är i denna region barnen för de ograciösa tvisterna med sina föräldrar om att de vill ha det ”alla andra har”.

Det vi funnit som är ytterst intressant i den mening då vi studerat just barns materiella medvetenhet är att barn av idag verkar besitta förmågan att balansera främre och bakre regionerna vilket visar på en oerhört stark situations- medvetenhet. Vad vi menar är att barn av idag inte väljer att ta den ograciösa diskussionen med sina föräldrar när kompisen är över, utan man inväntar att man är själv med föräldrarna och inte förens då kan barnet bete sig som den vill. Det barnen visar sina klasskompisar och övriga jämlikar är deras sociala, förvrängda fasad där de riktar uppmärksamheten mot avvikande personer och personer som inte äger materiella ting. Barn av idag klankar hellre ner på de som inte har än att glädjas med de som har.

Goffman (2011) menar vidare att i de flesta stratifierade samhällen förekommer idealisering. Därmed förklarar det dramaturgiska perspektivet varför barn strävar efter status och materiella ting för att bevara sin fasad utåt. Barn av idag har en vilja för att visa en förskönad bild av sig själva.

“IP 3: Jag känner väl lite att (paus) det är ju, alla har ju inte samma möjligheter å jag känner att eh det är tråkigt att materiella ting ska vara något som styr om man är poppis eller att man ska känna att man blir utfryst eller sådär och även att det är tråkigt att man känner att man måste ha speciella märken. Ja jag vet inte, samtidigt som jag tycker mycket är fel så köper man ändå sakerna och ser till att barnen har det.

Intervjuare: Å varför gör man det?

IP 3: För att man inte vill att ens barn ska sakna någonting och man vill inte att ja vad ska jag säga…ja att dom ska få va som alla andra och få samma saker. Och så tror jag att man gör det lite enkelt för sig själv också.”

Goffman (2011) framhåller att;

”Om en individ ska kunna nå upp till idealnormerna under sitt framträdande måste han avstå från eller dölja alla handlingar som är oförenliga med de normerna.” (Goffman, 2011, s. 44)

Citatet ovan beskriver väldigt väl hur vi i Sverige värderar klass och status; vi värderar de materiella tingen så pass högt att vi identifierar oss med dem, vi blir

47

tingen. Även föräldrarna försöker framställa sig som goda föräldrar framför andra föräldrar. En informant berättade att den iakttog vad de andra barnen hade för ytterkläder och skor hängandes i barnens kapprum på skolan. Detta för att avläsa vilken ekonomisk status barnens föräldrar verkade ha och dels för att se till att hennes barn passade in i denna klass utan att riskera bli mobbad utifrån vilka kläder hon hade. Informanten berättade vidare att den såg att några tjejer i klassen hade gummistövlar av ett dyrare märke som oftast bara vuxna använder och kunde utifrån det tolka det som att deras föräldrar ville visa upp sin ekonomiska status genom sina barn och att den tanken även slog informanten.