kan något gott komma från Rosengård? Kan något gott uppstå i mötet mellan det icke-svenska och det svenska?
Kan tankar tänkta i ett annat rum, i fjärran liggande länder, finna vägen in i vårt eget tankemönster, rentav befrukta det?
Kan tankar tänkta i en annan tid ha något att ge? Finns något värdefullt att hämta i det litterära arvet från forntiden? Kan texter formulerade på antika språk vara av intresse för nutida läsare?
Kan – för att driva frågan till sin spets – Mesopotamiens kilskrift ha något att förmedla som inte, både lättare och bättre, finns att få på Internet eller via något annat 2000-talsmedium? Kan lertavlor från Eufrat och Tigris ha en rim- lig chans att tränga igenom det pansar av kulturell självtillräcklighet med vil- ket vi omgärdar oss?
Berättelsen om Gilgamesh, den sumeriske konungen av Uruk, är en av våra viktigaste kilskriftstexter. Den räknas som världens äldsta litterära verk och kan spåras tillbaka till det tredje årtusendet f.Kr. och finns i såväl sumerisk som akkadisk version. Den är sedan länge känd och analyserad inom skilda uni- versitetsdiscipliner. Intresset har därvidlag i betydande utsträckning kommit att knytas till det faktum att Gilgamesheposet berättar om en gigantisk flod- våg, som dränkte allt levande utom en enda man, Utnapishtim, och dennes familj. Genom gudomlig tillsägelse hade Utnapishtim byggt ett skepp och där- med lyckats rädda sig själv och sin familj och samtidigt säkrat mänsklighetens fortbestånd.
mesheposet – den gjordes 1872 av assyriologen George Smith på British Museum – väckte internationell sensation. Inom vetenskapen fascination, inom teologiska kretsar oro eftersom man här hade en äldre och utförligare parallell till Gamla Testamentets berättelse om syndafloden och Noas ark. Skulle den nya upptäckten undergräva förtroendet för Bibeln som san- ningsvittne?
Den s.k. standardversionen av Gilgamesheposet bygger på texten i tolv ler- tavlor, som 1850 grävdes fram i resterna av den assyriske konungen Assurbani- pals bibliotek i Nineve, raserat, liksom f.ö. hela det nyassyriska imperiet år 612 f.Kr. Assyriologer har intill nu arbetat med tolkning av texten, vilket också inneburit restaureringsförsök av skadade partier.
2001 utkom en nytolkning till svenska av Lennart Warring och Taina Kan- tola. Titel: Gilgamesheposet, ”Han som såg Djupet”. Förlag: Natur och Kultur. Av kommentarerna i boken framgår att översättarparet står i särskild tacksam- hetsskuld till den finländske assyriologen vid Helsingsfors universitet Simo Parpola och hans Gilgameshforskning.
Det är en kulturgärning av format som Lennart Warring och Taina Kanto- la har utfört. Allt översättningsarbete är svårt. Men att ge sig i kast med grund- texten till det mesopotamiska Gilgamesheposet och överflytta denna till en adekvat och njutbar svenska tyder på en övertygelse av kallelsekaraktär.
Med fast förankring i den vetenskapliga forskningen kring såväl Gilga- mesheposet självt som hela den myllrande värld av gudar och demoner i vil- ken Gilgamesheposet utspelar sig lotsar översättarparet läsaren genom text- och tolkningsproblem. Detta sker praktiskt genom att text och kommentarer löper parallellt, texten på högersidan och kommentarerna på vänstersidan.
I fylliga kapitel efter berättelsens slut analyserar Warring–Kantola Gilga- mesheposet ur olika aspekter, historisk, litterär, psykologisk. Det visar sig t.ex. att litterärt inflytande från Gilgamesheposet har spårats i många olika sam- manhang, i grekisk antik litteratur, i Bibeln, i Dödahavsrullarna, i Jättarnas bok i manikeismen, i Koranen, i Tusen och en natt och i Alexandersagan. En alfabetisk lista över Gilgamesheposets persongalleri, gudomsväsen och plats- namn avrundar boken liksom, allra sist, en källförteckning.
Alltsammans för den oinvigde läsaren föredömligt presenterat.
Men vad är då Gilgamesheposet? Svaret är inte omedelbart givet. Verket kan läsas på olika sätt. Från att i sin ursprungliga sumeriska gestalt ha varit ett täm- ligen uttalat hjälteepos utvecklas det till att i slutändan – den assyriska stan- dardversionen, på vilken Warring–Kantolas översättning vilar – bli en lärodikt, en sedelärande berättelse om sant människoblivande. Från övermod till
ödmjukhet, från egoism till altruism, från dårskap till klokskap. Slutmålet är vishet, människans resignation inför ödet att, tvärt emot gudarna, vara död- lig och därav följande imperativ för det egna livet.
Det var i sökandet efter odödlighet, förkroppsligad i Livets växt, som Gil- gamesh dök ner i Apsu, den kosmiska urkällan och där blev delaktig av vishe- ten. Det är också därför som hela Gilgamesheposet sammanfattas i de två förs- ta raderna i tavla I: ”Han som såg Djupet, jordens grund, han erfor allt, för- stod allt.”
Gilgamesheposet är till sin grundton pessimistiskt; om man (anakronistiskt) ser det som ett formellt drama, skulle man väl närmast hänföra det till kate- gorin tragedi. Gilgamesh fann verkligen Livets växt, hade den i sin hand (och därmed möjligheten till odödlighet) men förlorade den genom oaktsamhet.
I själva berättelsen, realistisk och jordnära, finns emellertid också – precis som i människors normala vardag – inslag av optimism och humor, ja kome- di. Det är signifikativt att Warring–Kantola i förordet till sin översättning betonar att själva översättandet varit mödosamt men att eposets ”underhållan- de berättarstil och dråpliga handling” både varit en källa till munterhet och drivit arbetet framåt.
Eposets grundtext har inget exakt versmått, men, förklarar författarparet, kännetecknas av en viss poetisk rytm. Till de framträdande stildragen – eller varför inte till den tekniska uppbyggnaden – hör det som på vetenskapligt språk kallas parallelismus membrorum, ”ledens parallellism”. Det innebär att det som utsäges i ett led upprepas med variation i ett följande led. Fenome- net är välkänt för alla som studerat Gamla Testamentets poetiska texter, särskilt Psaltaren.
Friskheten i Gilgamesheposet beror också i hög grad på det direkta talet och på dialogformen. Det är därför inte omotiverat att teatermässigt kalla Gilga- mesheposet för ett tidigt drama. Den ”sceniska” formen har sin egentliga för- klaring i att eposet – liksom all babylonisk-assyrisk litteratur – till sin natur är kultiskt och ingår i ett rituellt mönster.