Istadarätt efter testamentstagare

Presumtionsregeln i 11 kap. 6 § ÄB aktualiseras då testamentstagares bortgång inträffar före testators, eller då han inte kan eller vill ta emot egendom. I sådana fall ska det presumeras att testators vilja är att testamentstagares avkomlingar ska tillerkännas egendom. Dessutom uppställer lagrummet ett rekvisit om att avkomlingarna måste vara arvsberättigade efter testator. Om de berättigade avkomlingarna saknas anses testamentet

137 Wallin, Gösta, s 269

138 Wallin, Gunvor, s 37

139 Agell, s 83

140 Wallin, Gösta, s 272

vara förfallet och lotten ska erhållas av de universella testamentstagarna eller de legala arvingarna.¹⁴¹ Avkomlingar som träder in i testamentstagarens ställe tillerkänns samma rättighet till egendom som den ursprunglige testamentstagaren skulle ha erhållit.¹⁴² Det bör påpekas att denna tolkningsregels tillämpningsområde är begränsat till de i 9 kap. 2 § ÄB angivna ramarna angående de testamentstagare som inte är födda vid testators död.¹⁴³ Ett centralt rättsfall är NJA 1991 s 152 som belyser tillämpning av presumtionsregeln i 11 kap. 6 § ÄB. Under tiden testatorn var i samboförhållande med en kvinna förvärvade han en fastighet som antecknades i hans namn. Inköpet finansierades till stor del av kvinnan.

Efter upphörande av samboförhållandet upprättade testatorn ett förordnande och inför vittnena uttryckte sin önskan om att "donera" fastigheten till före detta sambon. Dessutom framförde han bestämt att i det fall hon var avliden skulle fastigheten tillfalla hennes släktingar. Vid den tidpunkten saknade testatorn vetskap om att hon var avliden. Då det kom till testatorns kännedom att den före detta sambon var död höll han ändå fast vid testamentet eftersom hans uppfattning var att det inte var nödvändigt att upprätta ett nytt förordnande. Den rättsfrågan som HD tog ställning till var om en avliden testamentstagares arvsberättigade släktingar kunde tillerkännas "del i kvarlåtenskapen, trots att de varken är släkt med testatorn eller avkomlingar till den avlidne testamentstagaren". I domskäl fann HD att tolkningen måste vara sammankopplad med förordnandet samt att den inte fick stå i strid med "vad testator uttryckligen förordnat i testamentet". Vittnenas utsaga om testatorns vilja att egendomen skulle tillfalla före detta sambons släktingar beaktades särskilt och lades till grund för tolkningen av testamentet. Slutligen kom HD fram till att före detta sambons syskon och syskonbarn var berättigade att erhålla egendom enligt testamentet.

5.3.3 Fördelning av accrescens

11 kap. 7 § ÄB reglerar de fall då testamentstagare tillerkänns mer än vad som framgår av testamentets lydelse. Det handlar om situationer där egendom blir "ledig" och testamentet inte kan verkställas på grund av hinder i form av testamentstagarens död eller avstående från rätt att ta egendom i anspråk. Detta kan leda till accrescens, det vill säga att testamentstagarens lott ökas genom att den ledigblivna lotten tillfaller denne och inte arvingarna.¹⁴⁴

Lagrummet uppställer tre förutsättningar som måste vara uppfyllda för att presumtionen ska bli tillämplig. Dessa är följande:

 det ska inte vara möjligt att verkställa förordnandet till en viss testamentstagare,

 testator har testamenterat bort hela sin kvarlåtenskap eller allt som inte utgör bröstarvingarnas arvslott, samt

141 Boström, s 198

142 Boström a a s 213

143 SOU 1929:22, s 232

144 Wallin, Gunvor, s 38

 det saknas en arvsberättigad person som kan åberopa istadarätt till den "lediga"

lotten enligt 11 kap. 6 § ÄB. Med andra ord ska 11 kap. 7 § ÄB inte vara tillämplig när det finns en avkomling till testamentstagaren som kan träda in i dennes ställe och i sådant fall ska egendom tilldelas avkomlingen.¹⁴⁵

Om alla dessa ovannämnda förutsättningar är uppfyllda ska de universella testamentstagarna tillerkännas den ledigblivna lotten. Deras lott ska i motsvarande mån ökas i förhållande till andelen i kvarlåtenskapen. Legatarier är inte berättigade till accrescens enligt presumtionsregeln.¹⁴⁶

Antagandet om att testators avsikt är att åsidosätta den legala arvsordningen betraktas som grund för regeln om accrescens. Legalarvet kan anses utgöra ett dispositivt system som träder in då fördelning av kvarlåtenskap inte är reglerat i testamente. 11 kap. 7 § ÄB är till viss del ett undantag från denna systematik, av den anledning att den medger att egendom som inte kan fördelas enligt förordnande inte ska tillfalla testators släkt.¹⁴⁷

5.3.4 Verkan av äktenskapsskillnad och upphörande av samboförhållande

Presumtionsregeln i 11 kap. 8 § ÄB är tillämplig på makar, registrerade partner och sambor. Bestämmelsen innebär att ett testamente förlorar sin giltiga verkan om förhållandet upphör. Det antas att testator inte vill att testamentet ska gälla till partens förmån om relationen avslutas.¹⁴⁸ Bestämmelsen är sammankopplad med 3 kap. 10 § ÄB, som innebär att make förlorar arvsrätt om arvlåtarens död inträffar under pågående äktenskapsskillnad.

Beroende på omständigheterna i fallet kan även presumtionerna i 11 kap. 8 § ÄB brytas. I vissa fall är det möjligt att anta att testator vill att en före detta make eller sambo tillerkännas egendom efter testators bortgång trots upplösning av förhållandet (se NJA 1991 s 152).¹⁴⁹

5.3.5 Verkställighet av ändamålsbestämmelse

11 kap. 9 § ÄB är en kompletterande tolkningsregel som ger besked om vem som ska utföra den prestation som är föreskriven av testator i en ändamålsbestämmelse. Paragrafen tillämpas när testators vilja inte kan utrönas. Som exempel kan nämnas när testatorn har ålagt någon en skyldighet att utdela stipendier från avkastningen av en viss egendom. Den som tilldelas egendomen ska i sin tur verkställa ändamålsbestämmelsen.¹⁵⁰ Testamentstagare som avstår från rätten att ta kvarlåtenskap som tillfaller honom enligt

145 Boström, s 213-218

146 Boström a a s 213-218

147 Boström a a s 213-218

148 Boström a a s 225

149 Agell, s 87

150 Wallin, Gunvor, s 40

förordnandet, har ingen skyldighet att verka för fullgörelse av testamentet. Om det inte är möjligt att uppfylla ändamålsbestämmelsen upphör förpliktelsen.¹⁵¹

5.4 Tolkningsregler som tillämpas när testamente kränker laglott eller rätten till basbelopp

7 kap. 3 § ÄB är en tolkningsregel som tillämpas om inte annat följer av testamente. Första stycket handlar om en rangordning för de fall ett testamente föreskriver flera förordnanden som inte är möjliga att verkställa på grund av kränkning av laglott. Legat har företräde framför universellt förordnande men får däremot ge vika för laglott enligt samma principer som framgår av 11 kap. 3 § ÄB.¹⁵²

Andra stycket reglerar de fall arvlåtaren testamenterar bort kvarlåtenskap till efterlevande makes förmån så att bröstarvingarnas laglott kränks. Lagrummet stadgar att det som en bröstarvinge erhåller genom jämkning av testamente ska omfattas av den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskap enligt 3 kap. ÄB, under förutsättning att den avlidnes testamente gynnar den efterlevande maken.¹⁵³ Däremot om testamentet är upprättat till förmån för en utomstående, till exempel Green Peace bör laglotterna utges genast då den efterlevande makens arvsrätt satts ur spel.¹⁵⁴

Ett testamentariskt förordnande som innebär inskränkning av den efterlevande makens rätt att ur kvarlåtenskap erhålla egendom till ett värde som motsvarar fyra basbelopp, är "utan verkan" till den del den åsidosätter makens rätt. Detta regleras av den så kallade basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § 2 st. ÄB. Att testamentsförordnandet är "utan verkan" kan betraktas som att det helt förlorat sin betydelse. I sådana fall bör testators hypotetiska vilja och individuella inställning särskilt beaktas och läggas till grund vid eventuell tolkning.¹⁵⁵

5.5 Det skrivna förordnandets betydelse vid tolkning av testamente enligt Viola Boström

Texten och dess språkliga utformning har vissa funktioner vid tolkning av testamente. Här kan tre funktioner presenteras. Den huvudsakliga utgångspunkten vid tolkning av ett testamente är förordnandets ordalydelse samt syftet med den språkliga tolkningen är att utröna textens objektiva innebörd. Detta kallas med andra ord för prima facie-tolkning vilken utgör textens första funktion.

Vid tolkning av ett testamente beaktas förutom textens innehåll även andra omständigheter som påvisar testators yttersta vilja med förordnandet. Förvisso finns det ingen gräns för tillåtna bevismedel. Oftast klargör vittnenas utsaga vad testator muntligen har framfört om

151 SOU 1929:22 s 240 f.

152 Agell, s 88

153 Wallin, Gösta, s 179

154 Agell, s 89 f

155 Agell a a s 89 f.

sitt testamente eller hur relationen till arvingarna har varit. I sådant tolkningsförfarande tillerkänns förordnandet sin andra funktion, det vill säga att vara ett bevisfaktum där testators vilja är bevistemat.

Den tredje funktionen innebär att det skrivna förordnandet anger den yttre ramen för vilka tolkningar som tillåts med beaktande av formkravet. Testators vilja måste alltid sammankopplas med testamentet vilket kan föranleda att den vilja som utrönas genom subjektiv tolkning inte alltid kan verkställas. Hur den ramen ska uppställas är en rättslig fråga som grundas på en bedömning om vilka tolkningar som har en språklig sammankoppling med ett testamente.

Hur bör tolkning av testamente göras? Textens betydelse bör fastställas enligt ett normalt språkbruk. Det är också nödvändigt att bestämma vilka tolkningar som sannolikt kan omfattas av en viss text. Vidare kan det tillämpas en mer långtgående språklig tolkning.

Hur djup den får vara är en rättslig fråga som inte kan bestämmas enbart utifrån de språkliga reglerna.

En prima facie-tolkning av förordnandet är utgångspunkten för tillämpning av misstagsregeln i 11 kap. 1 § ÄB. Syftet med tolkningen av förordnandet är att utröna textens språkliga betydelse. Om det framkommer att texten i ett förordnande innehåller misstag och att testators vilja i verkligheten varit en annan, ska testamentets text tillerkännas den mening som bäst överensstämmer med testators vilja och avsikt. Dessutom ska fördelning av kvarlåtenskapen helt bero på textens betydelse om det inte föreligger andra bevisfakta som inverkar på tolkningen.

Som det tidigare påpekats utgör texten bevisfakta för testators vilja. Givetvis har ett sådant bevisfaktum en central ställning som oftast suppleras med andra betydelsefulla fakta. Även vid tolkning av texten som innehar denna funktion bör betydelsen fastställas enligt ett allmänt språkbruk. Ett exempel som förtjänar att presenteras här är ett fall om en testator som i sitt testamente förordnat om att ett bibliotek skulle tillfalla en god vän. Enligt det normala språkbruket bör textens innebörd tolkas som att testatorns vilja är att vännen ska överta hans böcker. Visserligen utgör texten det primära bevisfaktumet men det föreligger även andra bevisfakta, exempelvis vittnenas utsaga om att testatorn alltid har kallat sin vinkällare för bibliotek. All bevisfakta tyder på att testatorn vill att vännen ska erhålla innehållet i vinkällaren. Fastställelse av testators vilja grundar sig på en tolkning där även andra fakta än själva texten beaktas.

Sammanfattningsvis kan nämnas att texten används i tre olika avseenden, dels som grund för prima facie-tolkning, dels som bevisfaktum och dels som en gräns för de tolkningar som godtas med hänsyn till formkraven.¹⁵⁶

156 Boström, s 60-62

6 Diskussion

Det är naturligt att en individ under sin livstid vill planera fördelning av sin kvarlåtenskap genom att upprätta ett testamente för att säkerställa en önskvärd disposition av sin egendom vid sitt dödsfall. För ett sådant förfarande har lagstiftaren uppställt vissa formkrav som ska vara uppfyllda. Detta anses vara positivt då formkraven utgör en viss garanti för att ett testamente inte ska förlora sin giltiga verkan efter testators bortgång och verkställas i enlighet med dennes yttersta vilja. Särskilt kan poängteras att lagstiftaren genom att ställa krav på 18 års ålder och psykisk hälsa för upprättande av testamente skyddar individer mot obetänksamma beslut och menligt utnyttjande av andra.

Beträffande den gällande lagstiftningen kan det konstateras att den är uttömmande och tydlig trots det ålderdomliga språket. Dessutom anses ÄB vara en väl fungerande och effektiv lag som inte är i behov av någon lagändring. Förarbetena till ÄB tillhandahåller en detaljerad beskrivning av tillämpningsfrågorna samt presenterar bakgrunden till den gällande rätten vilket bidrar till en ökad förståelse av det berörda ämnet. De omnämnda avgörandena från HD är koncisa och klara samt återspeglar bland annat olika uppfattningar om hur tolkning av ett testamente kan ske beroende på omständigheterna i fallet.

Lagstiftaren tillhandahåller en stor frihet för testator att fritt bestämma över fördelningen av sin kvarlåtenskap. Testator har möjlighet att bland annat utse universella testamentstagare och legatarier, upprätta en ändamålsbestämmelse samt ålägga någon en skyldighet att utföra en viss prestation. Däremot är testationsfriheten begränsad vilket leder till att bröstarvingar genom testamente aldrig kan göras arvlösa. Denna värdering som har grunden i den historiska rättsutvecklingen återfinns än idag i den gällande rätten och utgör en säkerhet för bröstarvingarnas rätt till laglott. Den efterlevande makens eller makans rätt till fyra basbelopp är också en begränsning av testationsfriheten. Lagstiftaren syftar på att skydda den efterlevandes makes eller makans ekonomi. Detta är fördelaktigt med beaktande av de anspråk som oftast framställs av familjemedlemmarna och med tanke på den eventuella underlägsna ställning som den enskilde erhållit efter upplösningen av ett förhållande.

Visserligen kan begränsningen av testationsfriheten anses vara till nackdel för testator då lagen inte beaktar de individuella omständigheterna i de enskilda fallen. Detta kan leda till att verkställandet av laglottsrätt blir orimligt. Med andra ord innebär det att testator trots sin ovilja är skyldig enligt lag att inkludera bröstarvingarna i fördelningen av sin kvarlåtenskap. Testationsfrihetens inskränkningar leder oftast till klanderprocesser vid domstol som orsakats av osämja mellan familjemedlemmarna. Arvingarnas möjlighet att begära jämkning av testamente kan dessutom resultera i att testators yttersta vilja med förordnandet helt eller delvis går förlorat.

Tolkning av testamente är en metod som används för att lösa eventuella tvister om fördelning av kvarlåtenskap genom testamente. Dess huvudsakliga syfte är att fastställa testators yttersta vilja samt klarlägga textens innebörd. Tolkning ska utföras med stor försiktighet eftersom testator inte längre är vid liv och inte kan uttrycka sin vilja. Inom rättspraxis, förarbeten och doktrin har det utvecklats en uppfattning om att tolkning ska vara subjektiv och starkt sammankopplad med testamentet. Dessutom har det blivit fastställt att tolkning aldrig får stå i strid med förordnandets ordalydelse. I enlighet med den genomförda rättsutredningen kan det konstateras att det föreligger en enhetlig

tolkningsmetod som inte alltid tillförsäkrar ett resultat som överrensstämmer med testators vilja. De specifika omständigheterna i fallet påverkar i hög grad bedömningen av testators vilja. För att exemplifiera detta påstående kan en jämförelse av två olika rättsfall genomföras. I rättsfallet NJA 1991 s 152 beaktades särskilt vittnenas utsaga angående omständigheterna kring testators vilja och där ordalydelsen inte var en avgörande faktor utan domslutet grundades på det uttalande som vittnena framförde. I NJA 1978 s 509 däremot illustrerades ordalydelsens avgörande karaktär. I detta fall fästes största vikten vid testamentets ordalag och övriga omständigheter såsom vittnens uttalande beaktades inte.

Dessa rättsfall återspeglar den huvudsakliga problematiken kring tolkning av testamente som innebär att den slutgiltiga bedömningen angående den verkliga viljan kan se olika ut beroende på vilka omständigheter som beaktas vid tolkningen. Förvisso är det inte möjligt att fastställa några allmänna riktlinjer för de omständigheter som måste beaktas då sakförhållandena i de enskilda fallen kan skilja sig åt avsevärt.

Presumtionsreglerna som uppställs i lagen aktualiseras i de fall ett testamente blir föremål för tolkning. Dessa regler är supplerande verktyg för fastställande av testators vilja då det antas att testator skulle ha handlat på ett visst sätt. Däremot ska presumtionerna inte anses vara facit vid tveksamma fall eftersom presumtionerna tillhandahåller svar som i sin tur kan bli föremål för bedömning. Detta innebär att en lösning som åstadkoms genom presumtionsreglerna är varken rätt eller fel då det inte kan säkerställas att den verkliga viljan fastställts.

Käll- och litteraturförteckning Offentligt tryck

Betänkanden

SOU 1929:22 Förslag till lag om testamente m.m.

Propositioner

Prop 1930:10 med förslag till lag om testamente m.m.

Prop 1990/91:194 om förverkande av rätt att ta arv, m.m.

Litteratur

Agell, Anders, Testamentsrätt, 3 uppl., Uppsala 2003, Iustus förlag, ISBN 91-7678-540-8 Boström, Viola, Tolkning av testamente, (diss), juridiska institutionens skriftserie vid Umeå universitet, no 7/2003, ISBN 91-7305-535-2

Grauers, Folke, Ekonomisk familjerätt, 7 uppl., Stockholm 2008, Thomson förlag, ISBN 978-91-7610-288-6

Hafström Gerhard, Den svenska familjerättens historia, 9 uppl., Lund 1978, Juridiska föreningen i Lund, ISBN: 91-544-0119-4

Inger, Göran, Svensk rättshistoria, 4:1 uppl., Uppsala 1996, Liber ekonomi, ISBN 91-47-04026-2

Kaariniemi, Jari, Testamente formkrav och testationsbehörighet, Stockholm 1992, Juristförlaget, ISBN 91-7598-540-3

Karnov, Svensk lagsamling med kommentar, 13 uppl., band 1, Stockholm 2008, Thomson Förlag, ISSN 1402-6503

Lundén och Molin, Makar, Juridiken kring äktenskap, 4 uppl., Näsviken 2008, MunkenPrint, ISBN 978-91-7027-563-0

Lundén och Molin, Testamentshandboken, 3 uppl., Näsviken 2004, MunkenPrint, ISBN 91-7027-400-2

Olivecrona, Knut, Testamentsrätten enligt svensk lagstiftning, Uppsala 1898, W Schultz Tamm, Ditlev, Romersk rätt och europeisk rättsutveckling, 2 uppl., Vällingby 2008, Thomson förlag, ISBN 978-91-648-0102-9

Wallin, Gunvor, Testamentsrätt, Stockholm 1976, Almqvist & Wiksell förlag, ISBN 91-20-04860-2

Wallin, Gösta, Kommentar till ärvdabalken, Del I (1-17 kap.), 4 uppl., Stockholm 1993, Norstedts juridik, ISBN 91-38-50169-4

Elektroniska källor

http://www.ne.se/l%C3%A5ng/avlingejord, hämtat 2009-04-09, kl 10.00

Rättsfall

Högsta domstolen NJA 1927 s 280

NJA 1936 s 47 NJA 1937 s 221 NJA 1937 s 243 NJA 1940 s 349 NJA 1948 s 405 NJA 1950 s 498 NJA 1957 s 764 NJA 1962 s 544 NJA 1966 s 270 NJA 1974 s 646 NJA 1977 s 479 NJA 1978 s 509 NJA 1991 s 152

Hovrätten

Svea HovR T 2762-99