Sträckorna på provvägen ha i det föregående indelats efter deras tillstånd och kvalitet med ledning av en bedömning, väsentligen grundad på vid olika till fällen gjorda okulära observationer ute på vägen.
I diagrammet fig. 30 har en jämförelse utförts mellan denna okulära bedöm ning och resultaten av laboratorieprovningarna. P å den horisontella axeln ha provsträckorna avsatts i den ordning, vari de ordnats efter den okulära bedöm ningen. De ha samlats i grupperna: utm ärkta, goda, mindre goda och ej bedömda. Den sista gruppen om fattar sträckorna i vägens båda ändar, där fordonen slitit hårdare genom acceleration eller bromsning. A tt vid bedömningen medtaga dessa sträckor skulle förrycka jämförelsen.
Fig. 30 a visar hur m edelkornstorleken varierar med provsträckornas kvalitet. Ehuru stora individuella variationer finnas, visa dock medeltalsvärdena den största kornstorleken för de utm ärkta pågrusen, något mindre kornstorlek för de goda och rätt mycket mindre för de mindre goda pågrusen. Pågrusets kvalitet är givetvis icke enbart beroende av kornstorleken. Men att liten kornstorlek har en bestämd tendens att inverka skadligt synes fram gå av diagrammet. Möjligen kan detta bero pa, att bindemedelsmängden ej rationellt avpassades efter korn storleken. Det är sannolikt att pågrusen 6 och 7, som båda ha relativt god håll fasthet men ha liten kornstorlek, skulle- gett bättre resultat på vägen, om de haft större kornstorlek.
Sprödhet stale t hos fraktionen 8— 1 1 .3 mm av utgångsfraktionen fram går av fig. 30 b. M an ser, att sprödhetstalet är litet för de utm ärkta pågrusen och — med vissa avvikelser — ökar, allteftersom provsträckornas kvalitet sjunker. — Pågruset 28, natursingel från Faurås i H alland, består till största delen av friskt material med god hållfasthet men innehåller också starkt vittrade stenar med mycket dålig hållfasthet, så dålig att man kan krossa sönder dem med fingrarna. V id krossningsprovet ha dessa vittrade stenar krossats helt och hållet, vilket medfört, att sprödhetstalet blivit relativt högt. Ä ven på vägen ha dessa stenar sannolikt krossats, vilket dock tydligen inte varit av så stor betydelse, enär på gruset i övrigt haft god hållfasthet. Därest ett prov av pågrus innehåller en ringa mängd vittrade stenar, böra dessa sålunda avlägsnas, innan provet utsättes för krossning, om ett rättvist resultat skall erhållas. —
Diagrammet visar, att sprödhetstalet 50 kan sättas som gräns mellan goda och mindre goda pågrus. Ett värde under 40 anger, att materialet kan betraktas som utmärkt.
Sprödhetstalet sammanhänger emellertid även med flisigheten. Flisighetstalets variation anges på diagrammet fig. 30 c. Det är svårt, att av detta diagram draga några säkra slutsatser om sambandet mellan flisighet och kvalitet. Inom gruppen »mindre goda» ha dock de flesta pågrusen höga flisighetstal. Pågrusen 27, 28, 29 och 30 äro pågrus av natursingel samt 3 1 , 32 och 33 pågrus av krossad natur singel. Dessa pågrus ha i regel låga flisighetstal. — P å diagrammet fig. 3 1 sam- manställes resultaten av provningarna av sprödhet och flisighet. De dåliga på-
Fig. 30. Jäm förelse mellan resultat av olika provningar för samtliga pågrus, som ordnats efter deras tillstånd på provvägen.
Fig. 30. Comparison between results o f d ifferen t tests on the chipping, which are placed in the diagram according to their behaviour on the road.
Translation: utmärkta = excellent; goda = good; mindre goda = bad; ej bedömda = not judged (because of higher strain of traffic than the rest).
Fig. 3 1. Samband mellan sprödhet och flisighet hos fraktion av utgångsmate rialet.
Fig. 3 1. Relation between brittleness and flakiness fo r a fraction o f all chippings. s = 50 and f — 1.40 seem to be reason
able limits for good chippings. Utmärkta etc. see translation fig. 30.
grusen ligga över linjen s = 50. och till höger om linjen f = 1.40, vilk a linjer förefalla läm pliga såsom gränser mellan gott och dåligt material.
V idhäftningen, såsom den bestämts vid laboratorieproven, har fram ställts på fig. 30 d. A tt döma av detta diagram finnes icke något påvisbart samband mellan laboratorieprovningens resultat och iakttagelserna på vägen.
Bindem edelshalten hos prov, lossbrända ur vägen efter 35 månaders trafik, fram går av fig. 30 e. M an ser, att bindemedelshalten efter 35 månader är större ju sämre provsträckans kvalitet är. Särskilt tydligt fram går, att de mindre goda sträckorna ha väsentligt större bindemedelshalt än de goda och utmärkta. Ett dåligt pågrus ger sålunda upphov till ökad bindemedelshalt och därmed risk för blödningar. Tendensen hos provningsresultaten är tydlig, ehuru individuella avvikelser finnas, vilka bl. a. kunna bero på att de lossbrända proven ej represen tera medeltalet för sina provsträckor.
Krossningsgraden efter 35 månaders trafik fram går av fig. 30 f, heldragen kurva. P å samma diagram anges även sprödhetstalet s hos fraktion 8 — 1 1 .3 mm av utgångsmaterialet, streckad ku rva (samma som fig. 30 b). M an får i stort sett samma bild av materialens hållfasthet av de båda undersökningarna. A vse värd skillnad eller avvikande tendens visa pågrusen 9, 23 och 19. Undersökningen
av de lossbrända proven kan emellertid ej ges alltför stor vikt bl. a. av de skäl, som nyss anfördes.
Såsom sammanfattning av denna jämförelse kan sägas, att de använda prov- ningsmetoderna för bestämning av .sprödhet och flisighet givit resultat, som i stort överensstämma med iakttagelserna från vägen. A vvikelser finnas emellertid, vilket är naturligt med hänsyn till svårigheten att okulärt bedöma provsträckor nas kvalitet. U tförandet av provsträckorna kan också ha varit något olika, i det att exempelvis bindemedelsmängden ej varit lika på alla sträckor, vilket kan ha inverkat på sträckornas egenskaper. Den starkt varierande kornstorleken hos pågruset har, såsom redan tidigare berörts icke varit gynnsam för bedömningen.
Sam tliga pågrus ha suttit v äl fast på vägen, medan laboratorieprovningarna av vidhäftningen visat m ycket varierande och i vissa fall dåliga resultat. P å grusens hållfasthet och kornstorlek ha därigenom blivit avgörande för p ro v sträckornas beskaffenhet. Liten kornstorlek leder till bindemedelsöverskott, blöd ningar, valkbildning och minskad råhet hos ytan. Samma verkan har dålig håll fasthet, i det att sådant pågrus snabbt krossas ned, så att slitlagrets täthet ökas och överskott på bindemedel uppstår. God hållfasthet och stor kornstorlek äro gynnsamma faktorer, vilka fordras för att en hållbar och rå yta skall erhållas. A lltfö r flisigt m aterial m edför dålig hållbarhet, sannolikt beroende på att sådant pågrus lätt krossas. H uruvida flisigheten i och för sig är ogynnsam, exempelvis på grund av åtföljande större hålrum i slitlagret, har ej kunnat konstateras.
D I S K U S S I O N AV P R O V N I N G S M E T O D E R
F Ö R B E S T Ä M N I N G AV K O R N F O R M O C H
H Å L L F A S T H E T H O S PÅGRUS O C H
L I K N A N D E S T E N M A T E R I A L
Kornform .
K ^ O R N F O R M E N hos pågrus och liknande stenmaterial inverkar dels på håll fastheten och dels på tätheten. E tt flisigt material krossas lättare och ger en mindre tät massa, än ett mer kubiskt material. Det senare förhållandet m edför att kornform en inverkar på blandbarheten hos exempelvis en betongblandning, i det att mer flisigt material kräver mer vatten för att man skall få samma konsistens. Kornform en har sålunda en icke oväsentlig teknisk betydelse, v arfö r det är av ett visst intresse att på ett rationellt sätt kunna bestämma densamma.
Under senare år ha flera förslag till provningsmetoder fram komm it. H ä r skall enbart några av dessa metoder beröras.
Den närmast till hands liggande metoden är att mäta huvuddimensionerna hos varje sten och därefter statistiskt bearbeta resultatet. Stenarna kunna plockas mellan pinnar eller genom springor med visst avstånd, men metoden blir m ycket omständlig.
N ordenadler har föreslagit, att man skulle täcka en viss yta, 100 cm2, med stenmaterialet ifråga, varvid de enskilda stenarna läggas intill varandra med minsta m öjliga mellanrum. Den för full täckning erforderliga stenmängden ger då indirekt ett mått på flisighe.ten. Metoden har icke prövats av institutet; den förefaller något subjektiv och är ej heller så enkel, som vore önskvärt.
Tysken Rothfuchs har föreslagit, att antalet stenar pr volym enhet av en viss fraktion skulle användas som mått på flisigheten. D etta kan vara en riktig metod, endast under förutsättning, att endast tjockleken varierar, medan ste narnas bredd och längd äro lika. Så är emellertid icke förhållandet, varfö r meto den är olämplig, såsom närmare fram går av en undersökning utförd vid väg- institutet av samtliga pågrus på Åkeshovsvägen. Såsom exempel behöver endast göras en jämförelse av de båda pågrusen 17 och 33 på fig. 32. Dessa båda pågrus, som ha nära lika volym vikt, ha samma antal stenar pr 100 gr, trots att deras flisighetsgrad är mycket olika, såsom fram går av figuren (och även av deras flisighetstal, nr 17 har f = 1.46 och nr 33 har f = 1.18 ) .
En originell metod för bestämning av kornform en har utarbetats av tysken Schiel. Metoden grundar sig på, att en platt sten sjunker saktare i vatten än en mer kubisk sten. I en rätt invecklad apparat, om fattande ett kar med 1 m vatten
Fig. 32. Pågrusen 17 och 33 ha samma antal stenar pr volymenhet (och även vikt enhet) men ha det oaktat väsentligt olika flisighet.
Fig. 32. Chippings i j and 33 both have the same number o f stones per volym etric unit but have very d iffe r ent flakiness.
och en roterande tallrik på botten, uppsorteras stenarna med hänsyn till fa ll hastigheten.
Den metod, som synes mest rationell för bestämning av flisigheten, grundar sig på siktning mellan stavar med visst avstånd eller genom springor av viss vidd. Denna metod har kommit till användning bl. a. i H olland och England. V äg- institutet har sedan 19 35 använt en metod, grundad på denna princip. Metoden har beskrivits i det föregående (sid. 30).
S t a t e n s v ä g i n s t i t u t s m e t o d .
För bedömning av resultatet bestämmes ett flisighetstal. Tidigare har för detta ändam ål använts den mängd i % , som passerar en viss stavsikt, vald på sådant sätt, att denna mängd om fattar utpräglat platta eller flisiga stenar. I detta med delande har visats, att det horisontella avståndet mellan siktkurvan och harp- kurvan i logaritmisk skala betecknar förhållandet mellan bredd och tjocklek hos stenarna. Detta avstånd läm par §ig sålunda särskilt väl för bedömning av flisig heten. Såsom mått på flisigheten har i detta meddelande använts avståndet mel lan de nämnda kurvorna på den höjd i siktdiagrammet, där 50 % passerar. M an få r då förhållandet mellan bredd och tjocklek för den genomsnittliga kornstor leken. Detta flisighetstal har benämnts f, medan det äldre flisighetstalet har be tecknats F. Ä r flisighetstalet f exempelvis 1.3 2 , är bredden i genomsnitt 32 % större än tjockleken. Ä r flisighetstalet = 1, äro bredd och tjocklek lika. Det nya flisighetstalet är sålunda lätt att fatta till innebörden. En jämförelse mellan det äldre flisighetstalet F och det nya flisighetstalet f är gjord på diagrammet fig. 33. För en liten flisighetsgrad är spridningen av värdena stor, men för större flisig- hetsgrad, vilket i allmänhet har största intresset, samla sig försöksvärdena kring en kurva, som antyder, att ett lagbundet samband mellan de båda flisighets- talen förefinnes, åtminstone vid större flisighetsgrad. A v den på diagrammet in ritade sambandskurvan kunna följande samhörande värden mellan flisighets- talen F och f avläsas:
Fig. 33. Samband mellan gamla flisighetstalet F och nya flisighetstalet £ fö r samtliga pågrus från provvägen.
Fig. 33. Relation between old and new coefficients o f flakiness fo r all chippings from the test road.
Såsom i det föregående nämnts kan man såsom gräns mellan gott och dåligt material sätta f = i . 4 0 , vilket betyder, att bredden hos stenkornen är 40 % större än tjockleken i medeltal.
Gamla flisighetstalet N ya flisighetstalet
F f 5 1.2 4 10 1 .2 7 15 I -3 I 20 i -35 25 1.4 0 3° 1.4 5 35 1.5 0 40 i -55 45 1.6 0
Hållfasthet»
Stenmaterial i form av m akadam eller singel utsättes i en vägbana för en åverkan, som kan härledas av rent tryck, slag eller av nötning. För bestämning av var och en av dessa tre egenskaper finnas sedan länge provningsmetoder utarbe tade, vid vilk a provkroppar av bestämd form och storlek provas. Provkropparna utföras för detta ändam ål som kuber, cylindrar eller plattor. N ä r det gäller makadam eller singelprov är ingen av dessa metoder lämplig. Styckestorleken är för liten, vartill kommer att materialets kornform har inflytande. M an har där för eftersträvat speciella metoder för provning av m akadam och singel.
En av de tidigare mest använda metoderna var D evals snedställda trumma (beskriven i statens väginstituts meddelande 8, sid. 26). Stenmaterialet inlägges i en snedställd cirkulärcylindrisk trumma, som roterar kring sin horisontella axel. D ärvid utsättas stenarna för slag och nötning. E fter visst antal v a rv siktas materialet på en viss sikt. Det passerande materialet utgör mått på avnötningen.
I Am erika anser man sig ha bättre erfarenhet av Los Angeles trumman. Den utgöres av en horisontell trumma (inre diam. = 2 8 ” , längd = 2 0 ") i vilken stenmaterialet få r rotera tillsammans med 12 st. järnkulor av 1 7/8" diameter. Inuti trumman finnes en längsgående utstående fläns, som lyfter stenmaterialet och kulorna ett stycke vid rotationen, varigenom stenmaterialet undergår kross- ning.
I T y sk la n d är en metod för provning av vägm akadam standardiserad (D IN 2109) sedan år 1939. Provet skall utgöra en blandning av lika delar 30— 40, 40— 50 och 50— 60 mm m akadam. Provm ängden skall vara 2 .1 lit. Provet inlägges i en cylindrisk behållare med inre dimensionen: diam. — 170 mm och höjd 15 0 mm, och utsättes antingen för slag- eller tryckprovning. — V id slag provningen användes en fallham m are av 50 kg vikt, som få r falla 20 gånger från
50 cm fallhöjd. V id tryckprovningen belastas provet med 40 ton, som påföres successivt under 1 å 1 K min., varefter avlastning sker. Såsom mått på hållfast heten tages, både vid slag- och tryckprovning, den mängd i % , som efter p rov ningen passerar ett såll med 10 mm runda hål.
För provning av järnvägsballast användes i T ysklan d ett slagprov, överens stämmande i princip med det nyss beskrivna. Såsom mått på graden av kross ning »Zertriimmerungsgrad» användes emellertid skillnaden mellan grovhetstalen före och efter krossningen, grovhetstalen bestämda genom sållning på 4 an givna såll.
Den tyska metoden är endast användbar för grovm akadam mellan 30 och 6o mm.
S t a t e n s v ä g i n s t i t u t s m e t o d .
Den av statens väginstitut sedan år 1935 använda metoden grundar sig på krossning genom slag av stenmaterial, som placerats i en cylindrisk behållare, i principiell överensstämmelse med den nyss beskrivna tyska metoden. Väginsti- tutets förfarande är emellertid utarbetat närmast med tanke på mer finkornigt m aterial, som förekommer i slitlager i vägbeläggningar. Metoden är närmare beskriven på sid. 33.
För bedömning av resultatet bestämmes ett sprödhetstal, som angiver graden av krossning. Tidigare har institutet för detta ändam ål summerat de mängder, som passera 5 siktar; således anger detta sprödhetstal en del av ytan under sikt kurvan efter krossning i diagrammet. Provet skulle alltid utgöra en fraktion med förhållandet
s j z :
1 mellan fraktionens gränser. I detta meddelande har såsom mått på sprödheten valts det största vertikalavståndet mellan kurvan före kross ning och kurvan efter krossning i siktdiagrammet. Detta mått (i % ) benämnes sprödhetstalet s, medan det äldre betecknats S. Om provet utgöres av en utsor terad fraktion, blir sprödhetstalet s = den mängd, som efter krossningen passe rar fraktionens undre storleksgräns. (Jäm för sid. 34 och fig. 23). Det nya spröd hetstalet har en bestämd öch lättförklarlig betydelse. Det betecknar, hur stor del av provet, som genom krossningen minskat i storlek. Fig. 24 ger i form av ett exempel en bild av sprödhetstalets innebörd. M aterialet har före krossningen fraktionerna 1 — 2, 2 — 4, 4— 8 och 8— 16 mm. E fter krossningen har de båda sistnämnda minskat med resp. a± och a2, medan alla fraktioner under 4 mm ökat i mängd med resp. bl5 b2 etc. Det nya sprödhetstalet är i exemplet = + a2 eller b* -f- b2 ~\~ b3 -f- etc.En jämförelse mellan det äldre sprödhetstalet S och det nya sprödhetstalet s kan göras med ledning av fig. 23 b och 23 c.
Enligt fig. 23 c erhålles:
S = f 0 + f 0 + f l + f o + f l + h + f o + f l + h + £3 + f o + f l + h + h + h
s = 5fo + 4^1 + 3f2 + 2f3 + h
s = f 0 + f x + f 2 + f 3 + f 4
H ä rav fram går, att det nya sprödhetstalet s ger lika vik t åt alla fraktioner, medan det äldre sprödhetstalet S ger en progressivt ökad betydelse åt de finare fraktionerna. V ilket sprödhetstal, som bäst m otsvarar behovet, kan diskuteras ur denna synpunkt. En grafisk jämförelse mellan gamla sprödhetstalet och det nya göres på fig. 34.
En annan metod att bedöma resultatet av krossningen är att taga förm insk ningen av grovhetstalet, såsom m ått på sprödheten. Denna metod användes av Dansk V ejlaboratorium 1, varv id den absoluta skillnaden mellan grovhetstalet före och grovhetstalet efter krossningen väljes till mått. Det kan ligga lika nära till hands att härför v älja den procentuella minskningen av grovhetstalet.
I tabell 9 har sammanställts värden på sprödheten för samtliga pågrus; dels ha utsorterade fraktioner undersökts, dels har utgångsmaterialet — d. v. s. p å gruset i ursprungligt tillstånd innehållande mer än en fraktion — provats. Föl jande bedömningsmetoder ha använts: n ya sprödhetstalet s, gamla sprödhets talet S, den absoluta skillnaden mellan ursprungliga grovhetstalet G och grov hetstalet g efter krossning samt den procentuella skillnaden mellan de nämnda grovhetstalen. Sprödheten för pågruset 5 har satts = 1 0 0 och alla erhållna v ä r den på sprödheten ha beräknats i förhållande till detta tal. (De verkliga värdena
Fig. 34. Samband mellan gamla sprödhetstalet S och nya sprödhetstalet s för samtliga pågrus från provvägen.
Fig. 34. Relation between old and new coefficients o f brittleness fo r all chippings from the test road.
på sprödheten ha för pågrus nr 5 satts inom parentes under procentsiffrorna, varav den intresserade lätt kan beräkna övriga.) Pågrusen ha ordnats efter stor leken av sprödhetstalet s. Ordningsföljden med hänsyn till kvaliteten på vägen är angiven i kol. 2.
A v tabellen fram går bl. a., att det är olämpligt att utföra provningen på till kornstorleken starkt varierande material, vilket varit förhållandet i kol. 7 — 10. För dessa finnes stor oregelbundenhet, som måste bero på provens olikartade beskaffenhet. Detta förhållande fram träder klart, om man studerar siktkurvorna för upprepad krossning (fig. 25). M an ser, att ett bestämt antal slag ger mindre krossning, ju högre utgångsmaterialets siktkurva ligger. Slutsatsen blir: v id p ro v ning a v sprödheten måste alltid en fraktion med samma förhållande mellan stor leks gräns er na uttagas och provas.
A v kol. 3— 6 kunna vissa slutsatser om de olika metoderna för bedömning av sprödheten dragas. Det må först fram hållas, att sprödhetstalet S och grovhetstalen äro av samma typ i det att dessa mäta en viss yta av siktdiagrammet. Det nya
T a bell 9. Jäm förelse mellan olika metoder fö r bestämning a v sprödhet.
Sträckorna ordnade efter sprödhetstalet s. Samtliga värden omräknade i % av värdet fö r pågrus nr 5, som satts — 100.
s = nya sprödhetstalet, S = gamla sprödhetstalet; G —- ursprungligt grovhetstal, g = grovhetstal efter krossning.
Pågrusets nr Ordningsföljd efter kvalitet på vägen F r a k t i o n e r U t g å n g s m a t e r i a l s S 0 1 <Sq - - . 1 0 0G -g s S G -g G -g ^ • IO° 1 2 3 4 5 6 7 8 9 1 10 8 3 84 90 95 95 84 100 78 74 4 2 90 94 95 95 95 108 94 95 27 5 97 1 1 8 124 124 126 153 128 126 5 1 100 100 100 100 100 ICO 100 100 (31) (5°) (0.42) (6.72) (19) (4°) (o-49) (7 -92) 30 9 103 IIO 1 1 2 1 1 2 100 100 90 90 29 10 103 1 1 2 11 9 119 137 138 1 1 4 1 1 0 16 12 103 12 2 133 133 89 95 90 96 14 6 123 136 *43 143 1 2 1 125 122 1 2 1 22 14 123 I40 143 143 126 143 122 119 9 4 126 I l6 126 11 8 168 150 108 10 1 7 16 126 IJO 1 3 1 14 1 — — — — 12 15 129 154 164 164 142 150 140 140 20 8 132 146 160 160 137 155 134 130 21 13 132 152 160 160 12 6 153 138 133 1 1 17 132 l8o • 2CO 200 195 228 2 14 2 15 24 7 139 148 152 152 1 1 6 135 12 4 120 6 19 145 l68 138 162 137 150 126 149 28 1 1 145 196 231 2 15 163 203 192 182 2 6 18 155 152 205 205 174 00 170 1 7 1 15 20 177 228 224 242 174 2 13 180 194 25 22 187 236 252 252 2 16 235 218 2 17 23 23 187 25 6 264 286 142 208 188 2 16 17 2 1 197 250 28 l 281 179 245 222 230 10 25 2 13 286 298 322 189 235 258 288 18 24 2 16 286 317 317 268 328 300 ro 000 19 2 6 255 402 419 492 232 390 3 16 380 3 — 81 90 76 82 74 70 66 73 1 — 81 1 1 4 102 i n 84 95 100 108 33 — 87 98 102 102 i n 128 102 10 1 32 — 90 108 98 i o 5 137 135 100 107 2 — 132 136 136 136 13 2 118 1 1 6 1 1 7 3 i — 16 1 188 179 193 153 175 148 162
sprödhetstalet s utgöres emellertid av en enda ordinata i diagrammet. Såsom förut påvisats, innebär ytmätning, att de finare kornstorlekarna erhåller en starkt ökad vikt, jäm fört med mätning av en enda ordinata. Ytm ätningen ger därför väsent ligt större tal för dåliga stenmaterial, såsom fram går av tabellen.
A v tabellen fram går, att överensstämmelsen mellan sprödhetstalen s och S är m ycket god. Endast i ett fåtal fall, skulle ordningsföljden blivit en annan om p å grusen i stället ordnats efter sprödhetstalet S. Jäm föres sprödhetstalet s med grov hetstalens absoluta eller procentuella skillnad, finner man likaså god överensstäm melse. överensstämmelsen mellan den absoluta skillnaden och den procentuella för grovhetstalen är m ycket god. Det kan icke påvisas, att någon av de här prö vade metoderna för bestämning av sprödhetstalet ger riktigare resultat än de ö v riga, medan däremot samtliga i flertalet fall ge god inbördes överensstämmelse. Under sådana omständigheter synes företräde böra ges åt den metod, som är enk last och ger det minsta arbetet vid uträkningen. Såsom mått fö r sprödheten bör dä rför sprödhetstalet s väljas. D etta tal utgör dessutom ett mått på en konkret och påvisbar förändring hos provet.
V id provningarna för bestämning av sprödhetstalet har antalet slag i regel varit 20 och fallhöjden 25 cm. I det föregående har frågan om betydelsen av slagarbetet blivit belyst genom en serie försök avseende upprepad krossning (sid. 37— 42). Man kan av dessa försök bl. a. draga den slutsatsen, att slagantalet icke bör vara mycket stort. M an kommer då in på ett område, där krossningskurvorna asymp- totiskt närma sig en horisontell gränslinje. D etta gäller särskilt om sprödhetstalet s användes som mått på sprödheten.
I nedanstående tabell jäm föres sprödhetstalet vid upprepad krossning vid olika