Under docentåren i slutet av 1860-talet hade Richert flitigt deltagit i den ve-tenskapliga debatten. Mest uppmärksammad blev hans uppgörelse med skal-den och publicisten Oscar Patric Sturzen-Becker (”Orvar Odd”) med anled-ning av dennes nedgörande recension av lexikografen Anders Fredrik Dalins Öfverblick af svenska språkets ordfamiljer och frändskapsförhållanden (1868). I sin artikel, införd i tre nummer av Aftonbladet i januari 1869, använde Richert den jämförande språkforskningens metod. Med hjälp av denna kunde han, under anförande av åtskilliga konkreta exempel, beslå Orvar Odd med en lång rad felaktiga tolkningar och härledningar, utan att för den skull förneka svagheterna i Dalins arbete: ”Att hr D:s arbeten äro behäftade med många och svåra fel, hvilka tyvärr icke äro af mera enstaka slag, utan djupt ingripande i dessa arbetens hela art och beskaffenhet, nödgas vi så godt först som sist ut-tala, och vi komma att ock längre fram att närmare yttra oss derom, men hvad vi äfven vilja uttala är det, att O. O. genom sin kritik ådagalagt så godt som ingenting af allt detta. De allra flesta af hans anmärkningar röja nämligen väl svåra misstag hos honom sjelf och obekantskap med den jemnförande språk-forskningen, men träffa icke hr D., enär de just röra sådana punkter, i hvilka hr Dalin har rätt.”
Richert uppehöll sig särskilt vid den etymologiska härledningen av ordet
”klocka”. Dalin hade hävdat att detta ord var av nordiskt ursprung, vilket Orvar Odd hade vänt sig emot. Han menade i stället att detta vittnade om
”en konfusion, gränsande till det rentaf otroliga” hos Dalin. Enligt Orvar Odd var ordet ”klocka” ett allmäneuropeiskt begrepp som senare hade införts i Norden; det var inte något ord som ”fallit ner från ’Thules fjellar’ för att fylla ett länge kändt behof” i de olika språken nere på kontinenten. Richert under-kände emellertid hela Orvar Odds argumentation på denna punkt, liksom dennes premiss att det faktum att ordet ”klocka” var ett skandinaviskt ord skulle leda till slutsatsen att motsvarande kontinentala ordformer skulle vara lånade från Skandinavien. ”Ej kan det vara för O. O. alldeles obekant”, fram-höll Richert, ”att det var en tid, då de nu mera skilda germanska stammarna utgjorde ett enda folk, som talade ett gemensamt språk, och att det är från denna gemensamhetstid, som den stora mängden af likljudande ordrötter och bildningar i de särskilda germanska språken förskrifver sig.”
På ett lika systematiskt sätt nagelfor Richert Orvar Odds analyser av en rad andra ord. Han drog därefter slutsatsen att Orvar Odd, till följd av sina bristande insikter i modern språkforskning, hade ”i sin kritik gifvit sig ut på ett fält, der han ej är hemmastadd och der han saknar den nödiga ledningen för att icke snafva ikull på de många i vägen liggande och af honom sjelf oftast
ej ens bemärkta stötestenar.” Resultatet hade blivit förödande, och de hårda ord som Orvar Odd hade utslungat mot Anders Fredrik Dalin träffade i stället honom själv med full kraft. Orvar Odd hade ”kalasat på segerns frukter, innan han vunnit i sjelfva striden”.
Artikelserien förskaffade Richert respekt som både sträng och välformu-lerad vetenskaplig kritiker. UpsalaPosten konstaterade att ”hr Richert med öfwerlägsna wapen för alltid röjt språkforskaren Orvar Odd ur wägen”. I en insändare i samma tidning framförde ett antal anonyma läsare sin tacksamhet till artikelförfattaren för hans lärorika och underhållande kritik över en kriti-ker: ”Vi glädja oss åt ej blott den allvarsamma tillrättavisning, som dymedelst gifvits O. O. för hans minst sagdt lättsinniga s.k. ’kritik’, utan fast mera åt det hopp, som docent Richert uppväckt, nämligen att våra vetenskapsmän ej, så-som mestadels hittills varit fallet, af blygsamhet afhålla sig från deltagandet i frågor, som på sådant sätt till det stora allmännas båtnad ofta kunna vinna den mest tillfredsställande lösning”. ’
Orvar Odd, som var dödssjuk, avstod från att gå i svaromål. I stället skrev han en ”öppen förklaring” till Richert, vilken publicerades i Post och Inri
Skalden och skriftställaren Orvar Odd (Oscar Patric Sturzen-Becker). Litografi av Emil Bærentzen, Kungl. biblioteket.
kes Tidningar. Senare infördes förklaringen även i lokaltidningen i Sturzen-Beckers hemstad Helsingborg, varvid redaktionen tillade omdömet att den
”i all sin enkelhet bevisar den åldrige vetenskapsmannens öfverlägsenhet öf-ver den anspråksfulle nybörjaren”. Det var emellertid knappast den gängse bedömningen av stridens utgång. I sin förklaring underströk Orvar Odd att han funnit det ligga i vetenskapens intresse att en protest inlades ”emot de hyllnings- och bifallsrop, hvilka från alla håll af pressen helsade hr Dalins ifrå-gavarande vidunderliga opus”. Själv saknade han dock såväl tid som kraft och spaltutrymme för att bemöta kritiken mot hans egen inlaga. Han försäkrade dock Richert ”att om hans seger öfver mig denna gång sålunda af speciella skäl blir ganska lätt, till och med för lätt, skulle det under andra omständigheter varit mig rätt angenämt att få upptaga den strid, han bjudit mig”. För sin egen del hade Orvar Odd alltid önskat ”att der på filologiens fält måtte uppstå nå-got lif och rörelse”, varför han inte kunde annat än välkomna Richerts, om än något hårdhänta, undanskuffande av honom själv, i synnerhet om det hade det goda med sig att hans kritiker samtidigt gjorde ”en ömklig ända på herr Dalins olyckliga etymologiska försök”. Han beklagade visserligen att Richert hemfal-lit åt den bland yngre akademiker vanligt förekommande nedlåtenheten mot vetenskapliga försök som gjorts av utanför universiteten stående litteratörer eller skriftställare. Kritiken rymde dock, det medgav han, ”mångfaldiga äm-nen för en allvarsam och vetenskaplig meningsutvexling”. Någon sådan kom aldrig till stånd, eftersom Orvar Odd avled bara några veckor senare.
Kort efter detta meningsutbyte ingrep Richert i den känsloladdade diskus-sionen om de skandinaviska folkens äganderätt till den fornnordiska litteratu-ren. Med uppsatsen ”Om nordisk bildning och fornnordisk litteratur” bemötte han de norsk-patriotiska historiker och språkforskare, främst Peter Andreas Munch och Rudolf Keyser, vilka hävdat att detta arv endast tillhörde Norge och Island. Richert framhöll att Keyser själv medgivit att Völuspa troligen tillkommit långt före Harald Hårfagers tid, förmodligen redan på 400-talet efter Kristus. Keysers resonemang rymde därmed en logisk kullerbytta, ef-tersom inget Norge hade existerat på den tiden. De fornnordiska kvädena kunde, menade Richert, därför omöjligen kallas svenska, danska eller norska i någon modern mening: ”Huru vida ett qväde vid denna tid uppkommit i det nu varande Norge, Danmark eller Sverige måste vara fullkomligt likgiltigt för frågan om qvädets nationela art. Det finnes dessutom ingenting, som talar för, att det nu varande norska området skulle framför Nordens andra land hafva varit bördigt på poetiska alster.” I alla händelser hade skaldekvädena tillkommit i en tid, då det norska folket ännu inte hade avsöndrat sig från de andra skandinaviska folken, varför de omöjligen kunde ”vara uttryck för någon särskildt norsk kultur och följaktligen icke häller vara en norska folkets ute-slutande egendom”.
Richert ställde sig därmed på samma sida som den danske fornforskaren Svend Grundtvig, vilken samma år hade polemiserat mot den Munch-Key-serska uppfattningen i skriften Er Nordens gamle literatur norsk? Eller er den dels isländsk, dels nordisk (1869). Grundtvigs mening delades även Carl Säve, vilken senare framhöll att Richerts skrift skulle äga bestående värde ”vid be-dömandet af Sveriges, af några i fråga satta, delaktighet i den Nordiska fornod-lingen och de Nordiska fornskrifterna”.
Vid denna tid framträdde Richert även som förkämpe för rättstavningsprin-cipen, enligt vilken uttalet skulle ligga till grund för stavningen. Vid 1869 års nordiska rättstavningsmöte i Stockholm ingick han bland de sjutton delega-terna från Sverige, Danmark och Norge. I den svenska delegationen återfanns även Carl Säve, Artur Hazelius, Theodor Wisén, Knut Fredrik Söderwall, Carl Gustaf Malmström och August Sohlman. Syftet var att i skandinavistisk anda föra de nordiska språkens ortografi närmare varandra; det förväntades ske automatiskt när ljudenligheten på ett tydligare sätt lades till grund för stavningen. Udden var riktad mot konservativa historisk-lingvister, inte minst Johan Erik Rydqvist, vilka hävdade svenska språkets särart och särställning i Skandinavien. Någon inbjudan till Svenska Akademien skickades aldrig, för-modligen därför att denna i så fall hade låtit sig representeras av Rydqvist. När rättstavningskommittén presenterade sina förslag gick Rydqvist omgående till motangrepp, vilket ledde till en längre polemik mellan honom och Hazelius.
Något omedelbart genomslag fick inte 1869 års idéer men de förebådade den rättstavningsrörelse som uppstod under 1880-talet.
Richert presenterade den jämförande språkforskningen inte bara i sina skrifter och debattinlägg, utan i stor utsträckning genom sina föreläsningar.
Under 1870-talet utlade han ämnen som ”Svenska språkets ljudlära och form-lära belysta genom motsvarande delar av andra indoeuropeiska språks gram-matik”. Hans inriktning stod i bjärt kontrast till den antikvarisk-patriotiska prägel som ämnet hade fått under Carl Säve, då i stället den fornisländska litteraturen och dialektforskningen utgjorde ämnets kärna. Med Richerts in-tresse för den jämförande språkforskningen följde att inin-tresset försköts från ord till grammatik och språkhistoria. I stället för fornisländska och runologi blev det moderna svenska språket och dess utveckling hans primära intresse.
För Richerts vidkommande väntade ingen sinekur sedan han 1872 hade till-trätt adjunkturen, även om tjänsten innebar ekonomisk trygghet. Carl Säve var sedan flera år tillbaka sjuklig och mestadels oförmögen att föreläsa. Rich-ert fick därför träda in som vikarie på professuren. Hans pensum blev digRich-ert, eftersom han dessutom fullgjorde andra uppdrag, till exempel som ledamot av stadsfullmäktige. År 1875 invaldes han i Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala och under våren detta år överhopades han med arbete inför den in-stundande promotionen. Arbetsbördan krävde sin tribut. I ett brev klagade
Richert över att han måste ”tjenstgöra såsom både professor, adjunkt och do-cent: hålla föredrag, opponera på akademiska afhandlingar, tentera elfva per-soner, läsa igenom licentiatavhandlingar, för att icke tala om sammanträden i stadsfullmägtige, fattigvårdsstyrelsen m.m.”
Richerts hälsa hade börjat vackla redan i slutet av 1874. I ett brev till Carl Säve skriver han sommaren 1875: ”Jag själf har icke fått vara riktigt frisk, utan har allt emellanåt känningar af det nervösa onda, hvaraf jag under julferierna och en del af vintern plågades. Detta onda är af så besynnerlig art, att jag den ena stunden kan känna mig fullkomligt frisk och den andra vara helt och hållet nedsatt till krafterna. Jag fruktar, att ett sådant där nervlidande aldrig lemnar kroppen, sedan det en gång fått fäste där. Så kännes det åtminstone.”
I ett annat brev skriver han några månader senare: ”Min helsa är tyvärr klen.
Vacklar fram och tillbaka. Jag lider så mycket af nervös yrsel, att krafterna äro allt emellanåt fullkomligt uttömda. Då kan jag icke uträtta det minsta, och detta plågar mig mycket.” Till Harald Hjärne, i vars Svensk tidskrift för literatur, politik och ekonomi han hade lovat publicera en studie om språk och kultur, skrev han vid samma tid: ”Jag har under de senare månaderna varit skral till hälsan och går ännu hängsjuk, så att jag tyvärr är allt emellanåt fullkomligt oduglig till arbete. Det onda är af nervös art och sitter envist kvar i kroppen fastän jag troget ställer mig läkarnes föreskrifter till efterrättelse.”
Den utlovade uppsatsen, ”Kulturhistoriska Bilder framstälda genom un-dersökning af de svenska ordens bemärkelser”, inflöt i Hjärnes tidskrift 1876.
Richert lämnar här en bred kulturhistorisk teckning över olika ords ursprung och användning inom olika språk. Han hänvisar uttryckligen till den nya jäm-förande språkforskningens metod och han underströk att skillnader i olika folks lynnen framträder tydligare i språket än inom exempelvis konst, veten-skap, statsskick och lagstiftning. Kulturella yttringar fordrar nämligen en viss grad av civilisation medan språket är gemensamt för alla människor. Richert lyfter fram en rad exempel på hur ords betydelser, inom olika och samma språk, har förändrats över tid. I takt med civilisationens och odlingens utveck-ling har nya ord införts. ”Nya begrepp”, skriver Richert, ”kräfva nya uttryck och nationen föryngrar på detta sätt oupphörligt sig själf och sitt språk, under det att hon skrider fram på odlingens bana.” Ångbåt, järnväg, telegraf, elektri-citet, fotografi, tröskmaskin och tändsticka var exempel på ord, vars uttryck enligt Richert ”först kunnat uppkomma med begreppen”. Artikeln är flyhänt avfattad och rik på infall och associationer. Det märks inte att den är skriven av en plågad författare, som tvingats uppbåda sina sista krafter.