Jämförelse med nordiska länder

I en nordisk jämförelse ligger Sverige väl framme inom området energihushållning i byggnader. Detta framgår exempelvis av den finska översikten ”Energi i byggbestämmelserna i de nordiska länderna” som gjorts av Miljöministeriets Överingenjör Pekka Kalliomäki under 2009. Redovisningen klargör att det, på det principiella planet, är endast små skillnader mellan de olika ländernas sätt att ställa energikrav på nya byggnader. Även nivån på de krav som ställs, överensstämmer i påfal- lande grad mellan länderna om man beaktar de mindre klimatskillnader som råder.

Likheter och olikheter

En noterbar skillnad är exempelvis att man i Norge och Finland har lägre krav på värmeisoleringsförmågan i hus som byggs av timmer (väggar av

trä som har en tjocklek på minst 180 mm). Märkliga konsekvenser kan uppstå med denna typ av regler. Exempelvis om man projekterar en vägg bestående av trä och mineralullsisolering så verkar de finska och norska energireglerna så att man får en fördel av reglerna om man tar bort mineralullsisoleringen och ersätter den med massivt trä. Denna typ av olika värdering beroende på material har inte varit aktuell i svenska byggregler där man hållit en teknikneutral linje. Dessutom föreligger en risk att sådan särbehandling (gynnande) av ett visst byggnadsmaterial kan anses snedvrida marknaden i ett EG-rättsperspektiv.

Vid noggrannare studier av likheter och olikheter mellan energihus- hållningsreglerna i de nordiska länderna kan man konstatera att den förra versionen av svenska byggregler (före 2006) med omfördelningsberäk- ning utan kontroll av energianvändningen i efterhand, bäst överensstäm- mer med nuvarande danska, norska och finska regler. Dessa har dock numera även infört kravet på specifik energianvändning vilket överens- stämmer med den svenska regelutvecklingen.

I danska regler har man infört definitioner med särskilt stränga nivåer för lågenergibyggnader (klass 1 och klass 2). Det är således ytterligare två nivåer som kan vara aktuella. Dessa är på samma sätt som de

ordinarie kraven, i sin tur uppdelade på bostäder samt kontor, skolor och andra lokaler. Det framgår dock inte vilka kriterier som gäller för att bestämma om byggnaden ska följa reglerna för den första, andra eller tredje nivån. Detta är för svenskt vidkommande ett oförenligt sätt att uttrycka samhällets krav i byggregler. Det måste vara möjligt att fastställa när och om en regel gäller. Särskilt i ett tvingande regelverk.

I norska regler, som sannolikt hämtat en hel del inspiration från de svenska, är den specifika energianvändningen uppdelad på ett större antal (12) olika byggnadskategorier. Det finns också krav på alternativa energi- slag som komplement till el. Detta gäller dock ej för byggnader som är mindre än 150 m2. Inte heller för lågenergibyggnader där kostnaden för att uppfylla föreskriften skulle bli för stor. I sådana fall ska en fast- bränsleanordning och skorsten installeras. I norska kommuner som har egna lagar för anslutning till fjärrvärme ska alla hus utrustas för detta. Sådan särbehandling har, som nämnts ovan, svårt att få gehör inom EG- rätten och skulle därför möta motstånd i Sverige och EU.

Klimatförutsättningar

Norska föreskrifter har till viss del förenklat förfarandet vid energi- beräkningar genom att fastställa att samma klimatförutsättningar beräk- ningsmässigt ska gälla för hela landet. Därvid utgår man ifrån att klimatet i Oslo är representativt för alla nya byggnader oavsett var i landet de byggs. Med kännedom om landets utsträckning i nord sydlig riktning kan slutsatsen dras att detta påverkar precisionen i beräkningen. Byggnader i norra Norge får knappast några optimala energihushållningsegenskaper i förhållande till det verkliga klimatet på platsen. I Danmark gör man på samma sätt men de mycket små klimatvariationerna där medför att ett sådant förenklat synsätt ger bättre anpassade energihushållnings- egenskaper för byggnaderna.

Verifiering

De tidigare svenska energireglerna (före 2006) som till stora delar överensstämmer med principen för nuvarande i övriga nordiska länder, hade en inbyggd svaghet. Möjligheten att få fram någon form av verifiering, att de ställda kraven verkligen var uppfyllda i den färdiga byggnaden, saknades. Detta ledde till att spridningen av de resulterande energianvändningarna, var förhållandevis stor. Det fanns byggnader både med mycket lägre och mycket högre energianvändning än vad som framgick av de dåvarande kraven.

I Annika Nilssons, LTH, rapport ”Energianvändning i nybyggda fler- bostadshus på Bo01-området i Malmö” från januari 2004 redovisas erfarenheter från uppföljningen av energianvändningen i 10 fastigheter/byggnader.

Till Bo01-området bidrog staten med nästan 250 miljoner kronor från Lokala Investeringsprogrammet (LIP-programmet) för åtgärder som bland annat syftade till bättre byggteknik för att säkra låg energianvänd- ning. Resultatet av uppföljningen kan sammanfattas på ett enkelt sätt: Ingen av byggnaderna klarade kraven! De flesta husen överskred uppsatta energihushållningsmål med 40 % till 60 %. I ett extremt fall, Tegel- borgen, överskred man det uppsatta målet med 242 %. Det mål man siktade på var 105 kWh/m2 år. Detta kan jämföras med dagens krav i BBR som ligger på 110 kWh/m2 år. Det var således inte något extremt mål som ansattes utan snarast ett som kan betecknas som ett normalt eller rimligt krav.

Av rapporten framgår att beräkningen av tillskottsenergi, främst solvärme, har överskattats i energiberäkningarna samt att mer realistiska indata kunde givit bättre uppskattning av energibehovet. Rapportens sammanfattning fortsätter: ”Bygga-bo-dialogen, Byggsektorns Krets- loppsråds Miljöprogram 2003, de 15 svenska miljömålen – alla är fram- arbetade visioner som pekar på vikten av energieffektivitet för att uppnå ett hållbart samhälle. Om man vill att dessa visioner ska förverkligas måste kraven som ställs från myndigheter göras tydligare och framförallt följas upp”.

De svenska reglerna har numer, med kännedom om vad som relateras i rapporten om Bo-01-området m.fl. signaler, tagit ett steg längre än våra nordiska grannar genom att även föreskriva att byggnader skall utrustas med mätsystem för energianvändningen. På så sätt är det möjligt att följa upp energianvändningen när byggnaden tagits i bruk. Denna möjlighet till uppföljning av det verkliga utfallet, snarare än det teoretiskt beräknade, gör att branschen nu tar energifrågan på största allvar eftersom hus- köparen med stöd av byggreglerna kan avgöra om den nya byggnaden uppförts med de kvaliteter som säljaren utlovat. Detta underlättar även kommunernas tillsyn och kontroll att regelverket uppfylls. Den kontroll som behöver göras i efterhand kan lämpligen kombineras med den obligatoriska energideklaration som enligt lag skall göras av byggnaden. På så sätt undviks samtidigt ytterligare administrativa pålagor för den enskilde.