mänskliga tillkortakommanden och ofta beskrivs som patetiska. Särskilt gurushishyatraditionens drag av innerlighet, hängivenhet, grundlighet, seriositet och uppoffring kontrasterar mot universitetens fyrkantiga
ytlighet i beskrivningarna. Dagens levande gurushishya-tradition beskrivs ofta som idealisk, då den har kvar alla goda egenskaper, men är på väg att göra sig av med dem som anses mindre bra.
Många säger med tyngd att kast, kön och social status inte har någon betydelse för musiken, men beskriver ofta snart det motsatta. Jag tolkar det som ett uttryck för ett ideal, en syn på indisk klassisk musik som något upphöjt, rent och obesudlat.
De två traderingsmetoderna beskrivs av de flesta som två olika världar. I den ena, där musikalisk kvalitet och sociala faktorer som vilken familj man tillhör och vilken guru man haft har betydelse, finns verksamma musiker och konsertarrangörer. I den andra, där examina, intyg och meriter har betydelse, finns universitet och andra institutioner, deras studenter och personal. Detta beskrivs som problematiskt.
Ett närmande mellan dessa båda världar, t.ex. personer som studerar på båda sätten, nämns av några som en väg mot en förbättring.
Analys, tolkningar och slutsatser
Jämförelser av mina resultat med annan litteratur
J. Kippen (2005 s. 33–36) beskriver i hög grad samma problematik och samma kritik av universitet och college som mina informanter. Exempel på kritik han beskriver som stämmer helt med mina undersökningar är t.ex. att anställningar styrs av nepotism och mutor, att kommittéerna som anställer personal domineras av byråkrater som varken är kunniga eller lägger vikt vid det musikaliska och att de goda musikerna sällan har de formella kvalifikationer som krävs för att bli anställd.
Kippen konstaterar också att de flesta anställda vid Lucknows musik-college inte själva är verksamma musiker utan oftast forna studenter vid samma skola (s. 33). Detta ligger också helt i linje med den onda cirkel mina informanter beskriver, även om Kippen inte resonerar vidare runt detta och inte heller beskriver någon likande vrede eller frustration över detta som jag har mött.
Kippen konstaterar vidare detsamma som jag förstått: att det råder
konsensus om att inget universitet någonsin producerat en god musiker (s 35, 105). Han menar emellertid att institutionernas musikutbildning aldrig var tänkt att skapa professionella musiker, utan snarare att ge
grundkunskaper till dem som önskade, och skapa nya generationer av
uppskattande lyssnare. Detta p.g.a. att man (framför allt V N Bhatkande, som hade en betydande roll i musikutbildningens utformning) utgick ifrån att musiker aldrig skulle vilja släppa ifrån sig sin verkliga kunskap.
En sådan syn på universiteten som lyssnarproducenter och accepterande av dess låga nivå finner jag inte hos mina informanter. Inte hos dem som studerat vid universitet och ser sig som musiker och inte heller hos de övriga. De ser tvärtom skolornas dåliga nivå som djupt problematisk på flera sätt. Mina informanter verkar inte heller se en risk att traditionella musiker skulle hålla sina kunskaper hemliga, ett skick som de flesta anser vara på utdöende. Tvärtom menar de flesta att undervisningen skulle bli mycket förbättrad om bara goda musiker anställdes vid universiteten.
Kippen konstaterar att kvinnliga studenter dominerar musikutbildningar över hela Indien, vilket även det stämmer med mina informanters
berättelser.
Han beskriver hur i Lucknow stadens universitet slukar alla som vill lära sig musik, så att musikerna också förlorat sin möjlighet till att försörja sig genom privatundervisning (s. 40). Just det har inte mina informanter tagit upp speciellt, de har irriterat sig mer på inkompetenta lärare och att examina, grader och intyg inte motsvarar kompetens. Möjligen skiljer sig Varanasi, dit många utlänningar kommer för att lära sig musik, och i viss mån också Delhi från Lucknow på den punkten. Utlänningar utgör dock en mycket liten procent av musikstudenterna och kommer framför allt i vintersäsongen.
Kippen beskriver hur institutionens trygghet och examinas betydelse i dagens Indien får de flesta föräldrar att föredra universitetet framför en guru (kap. 2, 5 och 6). Förmodligen eftersom jag bara har intervjuat musiker har jag inte från dem hört detta argument, utan bara fått gurushishya-metodens överlägsenhet förklarad för mig. Kippens
beskrivning av hur föräldrar inte vill släppa sina döttrar hem till en guru p.g.a. rädsla för vad han ska kräva av henne, stämmer dock med vad Bakhile skriver om hur universiteten gav kvinnor möjlighet att lära sig musik.
Kippens jämförelser mellan traditionell undervisning och
universitetsundervisning stämmer också väl överens med mina uppgifter.
Han noterar dessutom att universiteten håller sig med instrument av oacceptabel kvalitet (s. 137).
Vidare diskuterar han fördelar och nackdelar med de båda systemen (s.
107-111). Han fokuserar mest på musikerns perspektiv och ser som enda nackdel med gurusystemet att traditionen blir sårbar och att material lätt kan gå förlorat om t.ex. en traditionsbärare dör oförutsett. Han nämner ingenting om de sociala nackdelar som finns hos gurutraditionen som några av mina informanter varit inne på och som jag senare i detta kapitel kommer att ta upp.
Deepak Raja (2005, Part I) ser ett problem i att den indiska musiken nu opererar på den fria marknaden och oroar sig för en dalande kvalitet på grund av detta. Samma tankar har jag stött på flera gånger hos mina informanter. Raja tar inte särskilt upp universitetens roll utan nämner istället inspelad musik som en ersättning för och ett möjligt hot mot den traditionella gurun. Några av mina informanter ser sådana nackdelar med inspelad musik men de är främst positiva till att musiker och
musikstudenter numera kan lära sig och inspireras av inspelningar.
Något som både Raja tar upp och som mina informanter är eniga om är att regeringen och staten inte är funktionell i den roll som den klassiska musikens beskyddare som den sägs ha gjort anspråk på att ta över från de lokala furstarna efter självständigheten 1947.
Raja beskriver gharanatraditionen som död liksom den ”äkta”
gurutraditionen (s. 82-83). Alla mina informanter menar förvisso att gharanas i strikt mening, som inbördes åtskilda, lokala musiktraditioner, hör till historien, men flera menar dock att just deras gharana är den enda som är bevarad intakt med sin särart och fortfarande lever. I mina
intervjuer har samtliga med kraft uttryckt att gurutraditionen inte på något sätt är död och heller inte kommer att försvinna. Flera talar om den närmast som om en metafysiskt fenomen som står över samhällets
tillfälliga nycker och krängningar.
Raja betonar en förändring av gurushishya-traditionen då han kallar den gamla ”riktiga traditionen” död och betecknar dagens musikundervisning (av gurushishyasnitt) som ett ”modernt alternativ”. Alla mina informanter däremot, beskriver gurushishya-systemet snarare som en opåverkad konstant och beskriver den tradition de själva undervisats och undervisar i som i grunden densamma som funnits i eviga tider, som bara har gjort sig av med vissa sämre, omoderna drag.
Janaki Bakhile (2005) beskriver uppkomsten av en konflikt mellan traditionella gharanamusiker och musikmoderniserare redan i slutet på 1800-talet (s 6, 7). Av mina intervjuresultat kan jag konstatera att den konflikten är högst levande idag.
Liksom Kippen konstaterar Bakhile att universitet och college inte producerar skickliga musiker och utropar därmed i slutändan de traditionella musikerna som segrare i den långdragna konflikt om äganderätten till musiken som han beskriver (s. 260). Mina intervjuer pekar, trots de traditionella musikernas missnöje, mot samma sak. De traditionella musikerfamiljerna besitter idag de musikaliska kunskaperna och dominerar konsertscenerna i Indien och utomlands, med enstaka undantag.
Bakhile beskriver också den betydelse skolornas framväxt har haft för kvinnors tillgång till musikutbildning och konstaterar att gurutraditionen, trots att den på andra sätt anpassat sig till moderniteten, fortfarande har svårigheter att erkänna kvinnor samma musikaliska rättigheter som män (s. 260).
Trots att några av mina informanter, framför allt de båda kvinnorna (!), vidhåller att kvinnor har samma möjligheter som män att nå framgång inom musik är det uppenbart att så inte är fallet. Flera informanter konstaterar också detta, liksom Jennifer Post (2000) i sin artikel om
kvinnor i indisk musik. Det faktum att de enda två kvinnliga musiker jag fick tag på också är de enda två som studerat vid universitetet rimmar väl med det som Bakhile skriver.