Under perioden 1980–2000 ökade antalet utredningar som berör homo-sexuella och homosexualitet markant. Mellan 1993 och 2003 genomfördes fyra statliga utredningar angående homosexualitet, samt ett antal mindre utredningar gjorda av Statens Folkhälsoinstitut på uppdrag av de statliga offentliga utredningarna. De tillsatta experterna i dessa utredningar före-trädde förvisso vetenskapen, men istället för den medicinska är det här samhällsvetenskaperna som dominerar kommittéerna. Det är också under denna period man inte sällan finner en ny introduktion till utredningar-na i form av rättshistoriska översikter där lagar som berört homosexuali-tet presenteras i kronologisk ordning med sin början i avkriminalisering-en 1944, RFSL:s grundande 1950, riksdagens uttalande att ”homosexuell samlevnad är en ur samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”
1973, införandet av samma åldersgräns för samkönat sexuellt umgänge som för heterosexuella 1978, avskaffandet av homosexualitet som sjukdomsbe-grepp 1979, lagen om homosexuella sambor 1988, lagen om registrerat partnerskap 1995, tillsättningen av HomO (ombudsman för homo- och bisexuella) 1999, förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av
sex-uell läggning 1999, samt i de allra senaste utredningarna även avslutande information om registrerade homosexuella pars rätt att prövas som adop-tionsföräldrar 2002. Det är en intressant upprepning av, vad som i utred-ningen, ses som väsentliga hållpunkter på vägen mot en demokratisk lagstiftning. Det är förmodligen också därför denna specifika och utvalda kanon repeteras även om syftet med översikterna inte motiveras explicit.
De särskilda juridiska beslut som valts ut kan förmodligen tolkas som ett bekräftande av den föreliggande utredningens roll i en rättsdemokratisk process. Med en historisk översikt av detta slag kan en utredning placera in den samtida lagändringens plats i en linjär och kausal historia, bland annat genom att de ojämlika lagarna alla hamnar så långt tillbaka i tiden som möjligt (före 1944 och/eller 1978) samtidigt som de senare lagändring-arna implicerar ett samband sinsemellan: de är alla del i samma strävan mot jämlikhet. Utredningen får med andra ord legitimitet genom att både (re)producera och placera in sig själv i en dramaturgi där en tidigare – och inte närmare definierad – orättvis (o)ordning nu närmar sig det självkla-ra slut där den ersätts av en tydligt definiesjälvkla-rad rättvis ordning i form av en relativt tillrättalagd samtid.
Att det är nästan uteslutande juridiskt avgörande beslut som omnäm-ns kan förvisso förklaras av att det är en juridisk kontext, men i utredning-arna märks även en tydlig tilltro till dessa besluts centrala roll i det som benämns kampen för homosexuellas rättigheter i samhället i stort:
Vi bedömer att öppenheten gentemot homo- och bisexuella från samhällets sida ökat väsentligt under senare år. Misstänksamheten och fördomarna har minskat något. Några skäl till det är den uppmärksamhet som följt bl.a. av 1994 års partnerskapslag och att det blivit vanligare med öppet homo- och bisexuella i massmedierna. Homosexualiteten har helt enkelt blivit synliga-re och i någon mån avdramatiserad. Inte desto mindsynliga-re är homo- och bisex-uella alltjämt en utsatt grupp. (SOU1997:175, s. 1)
Här tillskrivs partnerskapslagen (lag 1994:1117) en central del i en opini-onsförändring som förutsätts ha ägt rum nästan uteslutande på grund av den uppmärksamhet som partnerskapslagen – och därigenom homosex-uella – fått i media. Samtidigt verkar det vara lika väsentligt att betona att homosexuella (och här även bisexuella) fortfarande är en ”utsatt grupp”
och att de demokratiska målen därmed ännu inte har uppnåtts helt och hållet. Det åläggs sålunda den föreliggande lagutredningen att råda bot på
denna kvardröjande diskrepans.6 Framför allt motiverar utredningarna sina lagförslag med att de problem som homosexuella har och den diskri-minering som de utsätts för beror på en tidigare avsaknad av (sambo-; part-nerskaps-; diskriminerings-) lag. Den egna tilltron till lagen som problem-lösare är med andra ord dominerande, vilket bland annat medför att ut-redningarna och lagen kan definiera och legitimera sig själv som fördomarnas baneman: en position som ökar möjligheten att producera starka och övertygande interpellationer.
Argumentationen för lagändringarna i dessa senare utredningar röran-de homosexualitet ser också röran-de annorlunda ut jämfört med tidigare. Det handlar inte i första hand om att en äldre lag skulle vara inkonsekvent och hota att ifrågasätta lagväsendet, som i fallet med avkriminaliseringen av homosexualitet. Istället ligger fokus nästan uteslutande på en liberalt de-finierad jämlikhetstanke:
Vårt ställningstagande har en ideologisk grund. Det bygger på tanken om alla människors lika värde och likhet inför lagen. Vi erkänner den homosex-uella kärleken som likvärdig med den heterosexhomosex-uella. Vi bejakar – inte för-nekar – kärleken mellan människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl personlig som samhällelig utveckling. Utifrån detta synsätt anser vi att det inte ankommer på samhället att ha synpunkter på människors val av sam-levnadsform. Samhällets uppgift bör i stället vara att underlätta – inte för-hindra – för människor att leva i enlighet med sina egna önskemål och sin personlighetsinriktning, allt under förutsättning att detta inte skadar andra.
(SOU1993:98, s. 11)
Det är här intressant att först notera hur ordet kärlek används i samband med homo- och heterosexualitet. Där de tidigare utredningarna talade om sexualdrift, anknyter partnerskapsutredningen istället till (andra) känslo-mässiga bindningar. Detta kan delvis ses som en del av en abjektionspro-cess som genom ett tal om kärlek strävar efter att utesluta att det homo-sexuella begäret blir synliggjort. Det kan även ses som en interpellation, där både hetero- och homosexuella antas associera homosexuellt begär till kärlek (istället för till sex). Frågan är om detta har något att göra med strä-van att motverka den så kallade mytbilden av den promiskuöse, homosex-uelle mannen? I samma utredning finner man i det sammanhanget även ett annat, mindre framlyft och högtidligt, argument för införandet av part-nerskapslag. Utredningen hoppas nämligen att lagen också ska kunna fun-gera hämmande på spridningen av hiv/aids:
Det är också troligt att denna attitydförändring [som partnerskapslagen för-väntas orsaka] skulle underlätta fasta och varaktiga förhållanden. Detta skul-le dels ha ett värde i sig, dels kunna minska spridningen av hiv-smitta. Mot bakgrund av att en stor del av de nyupptäckta fallen av hiv har smittats ge-nom heterosexuella kontakter skall vårt förslag dock inte övervärderas i smittspridningssammanhang. Fasta och varaktiga förhållanden är självklart ingen garanti mot hiv-smitta. Detta gäller såväl för heterosexuella som för homosexuella. (SOU1993:98, s. 15; min kursiv.)
Detta är ett av de få praktiska argumenten för partnerskapslagen som pre-senteras utförligt; de andra argumenten handlar uteslutande om ”alla män-niskors lika värde”, samt det symboliska värde som en statligt erkänd två-sam relation tillskrivs. Även om utredningen anför ”juridisk och ekono-misk trygghet” som ett skäl att genomföra en partnerskapslag, ligger i princip den huvudsakliga tyngdpunkten i utredningen på det symboliska värdet av en jämlik lagstiftning och den så kallade attitydförändring som utredningen tror att en sådan lag kan medföra. Som redan berörts i före-gående kapitel, är det även min tolkning att utredningen utgår från ho-mosexuella män i sin argumentation, då den interpellation som sker här endast riktar sig till homosexuella män (samt indirekt även heterosexuel-la män och kvinnor). Utredningen presenterar med andra ord inga faktis-ka skäl för varför just lesbisfaktis-ka bör ingå partnersfaktis-kap och i egentlig mening tilltalar ingen av de senare utredningarna lesbiska specifikt i något fall, me-dan homosexuella män inte enbart behandlas specifikt, utan även funge-rar som norm för det antaget könsneutrala ”homosexuella”. Detta blir om inte annat extra tydligt genom den frekvent återkommande argumenta-tionen rörande ”homosexuellas rättigheter” i samband med hiv/aids och tillvägagångssättet visar att lesbianism snarare förkastas än benämns direkt.
Vad de föreliggande interpellationerna betyder är tydligt: varaktiga och tvåsamma relationer är det enda önskvärda även för homosexuella och des-sa blir mer värda om de regleras av en lag och erkänns av en stat. Använd-ningen av begreppet kärlek verkar med andra ord fylla en ganska klart nor-mativ roll i en interpellation som strävar efter att reglera och kontrollera tidigare, antaget, promiskuösa och känslolösa homosexuella relationer.
Homosexuella tillskrivs istället en önskan att eftersträva kärleksfulla och monogamt sexuella relationer där alla andra eventuella alternativ avvisas som felaktiga ”myter” och ”vanföreställningar” rörande homosexuella (män). Slutsatsen blir att en promiskuös homosexuell man enligt
utred-ningarna antingen är promiskuös därför att det inte finns en lag som kan hjälpa honom att upprätthålla ett varaktigt och tvåsamt förhållande, eller därför att han är en myt och en vanföreställning och följaktligen inte finns.
Denna slutsats kan man finna ytterligare och mer uttalade belägg för i Folkhälsoinstitutets opinionsundersökningar från 2002, genomförda på uppdrag av regeringen. Uppmärksamhet är där ett nyckelbegrepp och för-klaras ofta, tillsammans och i samverkan med en lagstiftning, vara lösning-en på diskriminering och trakasserier mot homosexuella. Detta konstate-rades förvisso redan i SOU 1984:63 och senare även i SOU 1997:175 (se ovan), men framstår än tydligare i Folkhälsoinstitutets uppdragsundersök-ning. Där menar man att det framför allt är genom att homosexuella och homosexualitet ”uppmärksammas” som ”vanföreställningar” försvinner och ersätts med ”kunskap”. Denna kunskap förutsätts sedan utan undan-tag leda till en så kallad ”positiv attityd till homosexuella och homosexu-alitet”:
Den information man får genom erfarenheterna från kontakt med homo-sexuella har belysts i FSI:s studie. Dessa erfarenheter påverkar attityder starkt i positiv riktning. Kännedom om homosexuella och erfarenhet av männi-skor med denna läggning verkar vara av stor vikt för att minska negativa upp-fattningar. (FHI, 2002:9)
Samma koppling mellan så kallad kunskap och attityd görs även i part-nerskapsutredningen (SOU1993:98):
Vi anser också att vårt förslag skulle få en inte obetydlig attitydpåverkande effekt på så sätt att det skulle leda till att homosexuella i större utsträckning blir synliga. Vidare anser vi att öppenheten till och acceptansen av homo-sexualitet, homosexuella och homosexuella samlevnadsförhållanden skulle öka. Allt detta är något som vi bedömer vara eftersträvansvärt och viktigt.
(SOU1993:98, s. 14f )
Det intressanta här är egentligen inte om partnerskapslagen eller någon annan lag har lett till en faktisk opinionsförändring och inte heller att de olika utredningarna delvis hänvisar till varandra för att påvisa orsa-ken till en sådan förändring. Istället är det vilorsa-ken kunskap som dessa ut-redningar anser vara väsenlig för att en förmodat heterosexuell allmän-het ska kunna ändra sin attityd som är av intresse. Här spelar uttryck som ”positiv attityd” och ”negativ attityd” en viktig roll. Det är under-förstått att en positiv attityd alltid uppnås genom kunskap, medan en
negativ attityd alltid orsakas av vanföreställningar.7Frågan är alltså vad det är man som heterosexuell måste veta om homosexuella för att bli posi-tivt inställd? Det är nämligen genom det kunskapsanspråket som homo-sexuella i sin tur interpelleras. Svaret på frågan är relativt entydigt, då alla utredningarna är eniga på denna punkt och inte sällan upprepar vad som anses vara riktig kunskap och vad som anses vara fördomar. Utifrån de offentliga utredningarna, lagutskottets uttalanden samt Statens Fol-khälsoinstituts uppdragsundersökning om attityder till homosexuella kan man sammanfatta vad som anses vara rätt och viktigt att veta i föl-jande punkter: 1) på grund av brist på lagstiftning är det besvärligt att vara homosexuell, 2) en homosexuell person har svårt att inse och accep-tera sin läggning, 3) homosexuella utgör en statisk grupp människor till antalet, 4) man kan inte bli homosexuell om man är heterosexuell där-för att homosexualitet är en konstitutionell läggning och där-förmodligen medfödd på ett eller annat sätt, 5) homosexualitet är inte ett hot mot samhällsordningen, 6) homosexuella relationer ser likadana ut – och är därför lika mycket värda – som heterosexuella, 7) homosexuella har svårt att leva i tvåsamma relationer eftersom lag och samhälle inte stödjer ho-mosexuella relationer, men hoho-mosexuella vill dock ha reglerade tvåsam-ma förhållanden samt få möjlighet att ha barn, 8) homosexuella tar an-svar för att dessa barn inte lider av att de har homosexuella föräldrar, 9) homosexualitet är en privatsak.
I utredningstexterna förespråkas dessa kunskaper bland annat på föl-jande sätt:
Många homosexuella har det besvärligt. För en ung människa kan det vara en skakande upplevelse när hon upptäcker, att hon är homosexuell. Många har svårt att inse sin läggning, att acceptera den och att berätta om den. Samlev-nad mellan två personer av samma kön är svår att etablera och erkänns inte som en naturlig sak. Homosexuella känner sig ofta hänvisade till hemlighetsma-keri kring sina relationer. Homosexuell samlevnad är i förhållande till sin omgivning förenad med avsevärda komplikationer. (SOU1984:63, s. 19f; min kursiv.)
Frånvaron av lagstiftning försvårar därmed homosexuellas anpassning till sin läggning och till samhället. (SOU1984:63, s. 92f; min kursiv.)
Bakom den tidigare särbehandlingen av homosexuella låg bl.a. förförelse-teorin. Denna innebär, att homosexuella upplevelser i puberteten ansågs
kunna leda till permanent homosexuell läggning hos den unge. Teorin, som tidigare hade talrika anhängare inom den medicinska sakkunskapen, blev i slutet av 1960-talet föremål för en holländsk undersökning, den s.k. Speijer-rapporten. I denna konstaterades sammanfattningsvis att homosexuella erfa-renheter hos minderåriga inte ledde till varaktig homosexuell läggning och att det inte existerade några möjligheter att en ung människas heterosexuella lägg-ning kunde påverkas i motsatt riktlägg-ning genom homosexuella upplevelser. […]
Sammanfattningsvis syns enligt forskningen några säkra kunskaper om or-sakerna till homosexuell läggning inte finnas. Argument har framförts för olika faktorer och även för sammanträffande av sådana. Man syns dock vara enig om att, oavsett vilka faktorer som kan vara av betydelse, så måste dessa in-verka mycket tidigt, de genetiska i befruktningsögonblicket, de hormonella un-der fosterstadiet och de psykologiska unun-der de första barnaåren. (SOU1984:63, s. 34f; min kursiv.)
Påståendet att partnerskapet skulle åstadkomma uppbrott från traditionel-la samlevnadsformer bygger på den fetraditionel-laktiga tanken att homosexualitet har en så stark dragningskraft att partnerskap skulle vara ett alternativ till äktenskap för heterosexuella personer. […] Att fler och fler homosexuella och homosex-uella par träder fram tolkas ibland som ett tecken på att antalet homosexu-ella ökar. Ingenting talar dock för detta. (SOU1993:98, s. 17; min kursiv.) Den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att ho-mosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. Ett parförhållan-de mellan två kvinnor eller mellan två män företer typiskt sett stora likheter med ett parförhållande mellan en man och en kvinna. I dessa förhållanden finns samma kärlek, omtanke, ömhet, vänskap, lojalitet och omsorg. (SOU 1993:98, s. 13; min kursiv.)
I princip kan sägas att homosexuella parförhållanden inte är särskilt olika hete-rosexuella parförhållanden om man undantar den grundläggande skillnaden att parterna har samma kön. Intervjuade homosexuella par redovisar ungefär samma positiva upplevelser och problem som heterosexuella par gör. De skillnader som redovisats i olika studier har antagits snarare ha samband med personens kön än med om han är homo- eller heterosexuell. En viktig skill-nad i förhållande till heterosexuella par är dock att homosexuella par har svå-rare att bevara sin parrelation. Detta förhållande antas bero på dels omgiv-ningens förväntningar och negativa reaktioner, dels att homosexuella par inte har lika många sociala hinder mot en separation som heterosexuella par. (SOU 1993:98, s. 57f; min kursiv.)
Genom vårt förslag skulle homosexuella få en vidare och värdefull juridisk ram för sin relation. De skulle också få en möjlighet att manifestera sin kär-lek och sin vilja till livslång förening. Vårt förslag innebär att den homosexuel-la kärleken jämställs med den heterosexuelhomosexuel-la kärleken, homosexuelhomosexuel-la med he-terosexuella, och sist men inte minst, minoriteten med majoriteten. (SOU 1993:98, s. 14; min kursiv.)
Undersökningar visar att homosexuella har en lika stor längtan efter barn som heterosexuella. (SOU1993:98, s. 19)
Homosexualitet är lika mycket som heterosexualitet en privatsak och påverkar inte en människas lämplighet för ett visst yrke. (SOU1984:63, s. 106f; min kursiv.)
Genomgående är att de olika kunskapskraven utgår från en jämförelse med heterosexualitet, och utredningarna tillskriver homosexuella samma önsk-ningar och drivkrafter som man anser att heterosexuella har. Samtidigt ver-kar även de kunskapsanspråk som poängterar homosexualitetens naturlig-het och stabilitet vara väsentliga för att utredningen ska kunna hävda att antalet homosexuella inte ökar och att homosexualitet därmed inte kan ut-göra ett hot mot samhället. Det intressanta är att dessa definitioner av ho-mosexualitet och homosexuella innebär två olika, men simultana, inter-pellationer av homosexuella respektive heterosexuella. Detta sker på två plan, där det första handlar om att heterosexuella relationer och känslor definieras som måttstock för homosexuella relationer och känslor. Homo-sexuella interpelleras med andra ord utifrån heteronormativa antaganden.
Dessa antaganden interpellerar dock i lika hög utsträckning heterosexuel-la, med den skillnaden att heterosexuellas önskan om monogami, äkten-skap och familj definieras som problemfria och självklara och kanske fram-för allt, som alltid redan där och därfram-för i sig synonyma med heterosexuali-tet. Det sker med andra ord en mycket genomgående naturalisering av heterosexualitet som i sig själv liktydig med vissa, av utredningen antag-na, positiva egenskaper.
Det andra planet är även det intressant eftersom interpellationerna här handlar om vad en heterosexuell medborgare bör känna till om homosex-uella. Den implicerar att avvikande åsikter i denna fråga är oacceptabla, omoderna och förlegade. Folkhälsoinstitutets opinionsundersökning tyd-liggör detta, när de på regeringens uppdrag redogör för vad de kallar
”svenska folkets attityder till homosexuella och homosexualitet”, en
un-dersökning som används i SOU2001:10 samt har getts ut separat i två oli-ka versioner (Föreställningar/vanföreställningar – allmänhetens attityder till homosexualitet, Statens Folkhälsoinstitut, 2002 och Svenska befolkningens attityd till homosexuella och homosexualitet – resultat från en enkät via mä-tinstrumentet Kajsa 1998–2000, FSI i samarbete med Folkhälsoinstitutet, 2000):
Sakföreställningar kan antas ha stor betydelse för hur man uppfattar homo-sexuella. De negativa tror exempelvis i högre utsträckning än andra att andelen homosexuella har ökat under senare år. Ett annat exempel är att de i viss mån är mer benägna att tro att homosexuella vill ha fler sexuella relationer än he-terosexuella. Undersökningar har också visat att de positiva oftare tror att ho-mosexualitet har en genetisk bakgrund. (FHI, 2002:9; min kursiv.)
En negativ attityd till homosexuella går till stor del hand i hand med en ne-gativ attityd till invandrare. (FHI, 2002:10)
Frågan om huruvida homosexualitet är en genetiskt betingad eller en för-värvad läggning spelar stor roll för hur svenskarnas attityder byggs upp. Om man tror på genetisk läggning, således ett biologiskt arv, upplevs homosexualite-ten som något ovedersägligt man inte kan rå för, jämfört med en läggning som etableras under livet. (FHI, 2002:32; min kursiv.)
Här återkommer den redan nämnda interpellationen av homosexuella, men nu förstärkt genom att den producerade kunskapen kopplas samman med en specifik värdering. Det är ”bra” att anse att homosexualitet inte kan öka, att homosexuella inte kan (eller vill) förföra heterosexuella, att homosexuella inte är promiskuösa (med vilje), att homosexualitet är ge-netiskt betingad, och framför allt att homosexuella under alla omständig-heter är snälla och ofarliga individer. Undersökningen antyder en skiftning från de tidigare utredningarnas försök att vetenskapligt bevisa homosexu-alitetens konstitutiva karaktär, till att man här har övergivit dessa försök och istället använder sig av en värdering som kopplas till den ena eller andra förklaringen till homosexualitet. Teorin om den konstitutivt homo-sexuella framställs som det önskvärda – men aldrig bevisade – alternati-vet. Interpellationen innebär att det är rätt att tro att homosexualitet är medfött och fel att tro att det kan finnas andra, icke-biologiska, orsaker.
Huruvida forskare har bevisat den ena eller den andra orsaken blir därmed oväsentligt, vilket är ett intressant sätt att förvisso hänvisa till forskning – om än irrelevant sådan – för att interpellera att subjekt.
Undersökningen visar även att personer som känner homosexuella har
Undersökningen visar även att personer som känner homosexuella har